Pekingsyndromet - Kina, makten, pengarna

Jag har en i grunden optimistisk syn på utvecklingen i världen, jag tror på Hans Roslings kurvor så att säga. När människor får bättre materiell standard och bättre utbildning kommer de genom det ocensurerbara nätet att skaffa sig en uppfattning om omvärlden och se till att skaffa sig inflytande. Specifikt för Kina så är diktaturens dagar räknade. Ola Wong är lite mer skeptisk i Pekingsyndromet. Han målar en bild av ett samhälle som fortfarande i allt väsentligt bygger på att den hierarkiska partiapparaten är intakt. Till min förvåning är posterna som partitjänstemän de mest eftertraktade även nu under marknadsekonomin. Eliten från elitskolorna slåss om dessa jobb där den anspråkslösa lönen kan drygas ut "i skärningspunkten mellan makt och pengar". Där jag sett framför mig en alltmer marginaliserad politisk maktapparat som körs över av en dynamisk befriad befolkning målar Wong upp ett system där partiet snarare är en absolut förutsättning för en pseudomarknad snarare än en fri marknad. När den nya ledningen nu faktiskt jobbar för en liberalisering av ekonomin och en begränsning av korruptionen så gör man det genom att ytterligare centralisera politisk makt. Wong är dock skeptisk till att den enorma tjänstemannapyramiden kan tvingas att avsäga sig sina privilegier. Att reformera systemet inifrån systemet är en omöjlighet.

Wong intervjuar kinesiska dissidenter och upprorsmakare och även här lyser pessimismen igenom. Många "sanningssägare" är i själva verket generationskamrater med ledningen och liksom den kulturrevolutionens barn. Skillnaden är mest hur man som tidigare del av partieliten lyckats rehabilitera sig efter åren av kaos. Så småninom finner han dock små motståndsfickor som inte bara är konspirationsteoretiker eller Maoister utan pragmatiska, idoga eftersträvare av rättvisa. Det är dock rättvisa i det lilla vi pratar om - att få betalt för tvångsinlöst mark eller att få hjälp av lokala myndigheter mot byggbolagens trakasserier. Byggbolag och lokala myndigheter är den tvåtaktsmotor som driver ekonomin framåt nämligen. I en revolutionär, osentimental anda rivs allt och byggs nytt. Planekonomin lever kvar med statliga banker som sedelpress. Wong är inte övertygad om att bubblan kommer att explodera, något som vore den spontana slutsatsen, utan har som huvudhypotes att allt kommer att plana ut i stagnation.

Efter den korta respiten med viss optimism runt gräsrotsprotesterna återkommer Wong till miljöproblemen som han redan tidigare berört. Ett Miljöparti som inte har en politik runt Kinas del av utsläppspolitiken är oseriöst inleder han för att sedan berätta om förlamande, sjukdomsalstrande smog i Beijing, självdöda grisar som i hundratusental kastas i Shanghais dricksvatten när myndigheterna gör en razzia mot försäljningen av självdöda djur och ett samhälle som bortser från allt som är ekologiskt hållbart (inklusive möjligheten att ens ta hand om självdöda djur från en gigantisk fläskindustri). Matskandaler av olika slag har vi läst om tidigare och får läsa om här också. Naiva Gästbloggaren hade även på miljöområdet närt en optimistisk syn på just Kinas miljöarbete efter att ha läst lösa artiklar om satsningar på miljöteknik. Wong är entydig - prioriteringen är 100% på ekonomisk tillväxt, allt annat är underordnat. Samma politiska mekanismer som orsakade svältkatastrofer på femtiotalet bygger nu upp ett bil- och kolkraftbaserat samhälle med katastrofala konsekvenser. Alla misstag som gjordes i väst under hundra år görs nu av Kina på några decennier. Ett med materiell framgång passificerat folk har annat att tänka på. Och vilka är väl vi att klandra dem.

/Gästbloggare M