hur tänkte jag här?

Vardagsrum = förråd

Jomen, eftersom jag just sålt och köpt lägenheter, flyttat till mindre och halverat mitt bohag och ska resa på en långresa till Asien om ett par veckor så vore det väl bra att dra igång en renovering i sommarstugan? 

Tycker ni inte?

Till mitt försvar så är det här med renovering i stugan en process som drogs igång förra våren. Jag anlitade hjälp med att göra iordning taket och letade samtidigt efter hantverkare som kunde ta sig an badrummet. Taket blev fixat och jag hittade en lokal hantverkare som sa att han kunde ta sig av hela ombyggnationen av badrummet. Kruxet var att han gjorde bara inomhusjobb vintertid. Ok. Taget. Nu är det visst vinter. Och jättejobbet där snickare, elektriker, rörläggare och målare ska samarbeta ska dra igång. Jag beställde alltså jobbet, letade upp allt material från kakel till toastol, blandare och lampor och kom sedan på att när det ändå skulle komma hantverkare så kunde de måla och tapetsera sovrummen också. Då ska det väljas tapeter dit också. 

Och just det. När man målar och tapetserar så ska rummen vara tomma och allt ska skruvas ned, också rullgardinerna som jag nyligen monterade.  

Om någon undrar varför jag inte skriver om böcker just nu på den här bloggen så är det för att jag, igen, bär runt på prylar. Det är den här höst/vinterns melodi. 

Tänk vad fint det ska bli när det blir klart! 

Stugans dynor och madrasser ...
Visst tänker man på Prinsessan på ärten? 

nedräkning med Kiran Desai

- Vad ska du läsa innan resan? frågade min kollega och jag svarade helt ärligt att jag knappt fattat att det snart är dags. Jag har fått omvärdera mitt liv de senaste åren och inser att det där med att vänta tills man är pensionär med att uppleva saker. Det håller inte. Jag har länge haft en tanke om att uppleva de länder som fascinerat mig i litteraturen under många år och nu är det dags för resa till norra Indien. Förra året var det Sydafrika nu nytt land, ny kontinent. För att avhjälpa en smula att jag mest packat och flyttat och försökt hålla mig frisk det senaste halvåret så beställde jag i vart fall en roman av Kiran Desai som jag inte läst. Hullabaloo in the Guava Orchard får blir en mjukstart.

Jag har skrivit om en hel del indisk litteratur här på bloggen och Kiran Desais Bittert arv är en favorit som jag återkommer till mest hela tiden. Dags för en ny favorit från henne?

En snabb sökning här på bloggen leder till en väldans massa inlägg. Botanisera gärna där och så lovar jag att temperaturen inför resan skall höjas allt eftersom. Klart är att jag ska skriva och instagramma så mycket jag bara kan på resan också. Bara det finns wi-fi så ska jag leverera.

testamente i repris

Med anledning av att Testamente idag nominerats till Sveriges Radios romanpris så publicerar jag en repris av mina tankar om den. 

måndag 8 juli 2019

testamente - Nina Wähä 

Nina Wähä läser själv sin roman Testamente och hon gör det mycket bra. Det här är en fantastiskt bra bok om hur det är att lämna sin barndomsbygd och sedan återvända. Hembygden för Annie är Tornedalen på den finska sidan och hon har vuxit upp med älven brusande i fjärran, jorden som skall brukas och arbetet på gården som skall utföras oavsett vad som händer. Syskonskaran är stor, 12 barn är i livet och så de två som saknas och som så starkt påverkat familjelivet. Vi som läser vet från första sidorna att det har begåtts ett brott, men vad har hänt och varför?

Romanens allvetande berättare finns i nutid och hen tar oss med till 80-talet då äldsta levande systern Annie återvänder till sin hemby för att hälsa på. Det är juletid och hon är gravid, hon bor nu i Stockholm och hon vill hon åka hem för att träffa sin mor Siri och far Pentti. De minsta syskonen bor fortfarande hemma och en händelse i början av besöket gör att Annie och syskonen slutligen inser att något måste hända. Modern måste få hjälp att lämna sin make, hans grepp över familjen är inte sunt och han styr med våldsutbrott och tigande.

Under romanens gång så får vi följa de olika syskonens liv, föräldrarnas uppväxt och alla de olika rösterna bildar en väv av arv, socialt och genetiskt. Jag lär känna de olika människorna i den här familjen och deras liv och erfarenheter är liv och erfarenheter som många som vuxit upp på landsbygden kan känna igen. Min pappa hade 12 syskon i livet och dynamiken i en stor syskonskara skildrar Wähä så fint. Hur en sammanhållning finns där men också spänningen mellan de som stannade och de som gav sig av, de som fick möjlighet att utbilda sig och på så vis alienera sig från sitt ursprung. Att komma bort, att se annat gör att några av syskonen ser på sin uppväxt med en annan blick. Särskilt Annie brottas hela tiden med sitt ursprung, hon har inte berättat för barnets far om sin uppväxt och nu ska hon själv bli en liten familj. Att ha en närvarande pappa till sitt barn har hon ingen erfarenhet av, hennes egen pappa har varit en tyst och ofta våldsam skugga som förmörkat familjen. Hur vill hon välja att leva sitt liv med det nya lilla barnet? Vilket arv ska hon skicka vidare? Vilken sorts mamma ska hon vara? Siri bakar sina småkakor, byker sin tvätt och vill inget hellre än att alla hennes barn skall vara hemma. När familjen är samlad så har hon det bra och under de dramatiska år som romanen huvudsakligen utspelar sig så samlas de ovanligt många gånger, fram tills att de får höra sitt testamente blir uppläst. Kan Annie välja något annat utan att för den sakens skull förtränga sin bakgrund? Är det möjligt?

Det här är en mycket sorglig och drabbande roman som jag tyckte oändligt mycket om.  Den rör vid något hos mig som gör mig så både ledsen och tacksam.

Sveriges Radios romanpris - nomineringarna är här

Sveriges Radios romanpris är ett riktigt roligt pris att följa, mest för att det under litteraturveckan sänd mycket intressanta samtal om alla de nominerade böckerna. Jag brukar försöka läsa dem alla och någon gång har jag också varit på utdelningen. I år är det Karlstad som är värd och litteraturveckan går av stapeln i slutet av april. Två av de nominerade titlarna har jag läst: Oktoberbarn och Testamente. Två har jag tänkt läsa: W och Köttets tid. 

Både Oktoberbarn och Testamente var böcker som jag tyckte mycket om när jag läste och jag passar på att köra ut en repris av mina texter om dem under dagen. Först ut är oktoberbarn från augusti:

fredag 30 augusti 2019

oktoberbarn - Linda Boström Knausgård

När Linda Boström Knausgård släpper en bok så vill jag genast läsa, hennes språk är så precist och texterna ofta nära, sköra och hudlösa. Så också i Oktoberbarn.

Det här är en roman om en författare som sjunker allt djupare in i depressioner och som under flera omgångar tvångsvårdas inom psykiatrin. I fabriken får hon elchocksbehandlingar, hon är helt i vårdens våld och kan inte protestera mot behandlingarna som hon upplever förändrar hennes minnen, hennes förmåga att hitta språket och hennes personlighet. För att inte tappa bort sig själv helt så skriver hon ner fragment av minnen från sin barndom, ungdom, äktenskap och skilsmässa och de fladdrar förbi i texten. Det här är en text som jag upplever som en blandning mellan frustration över maktlösheten och ett desperat försök att rädda det som räddas kan.

Djupt berörande blir läsningen och Linda Boström Knausgårds text som bär tydliga autofiktiva drag blir ju inte mindre intressant när man kan korsläsa den med hennes ex-makes texter. Karl-Ove Knausgårds årstidskvartett (jag fullkomligt älskade Om våren) utspelar sig under samma tid och det blir två sidor av samma skeenden  som man får följa. Mycket intressant, det visar på att det aldrig finns bara en enda berättelse, det finns två, det finns många. Varken K-O K eller L B-K kastar dynga på varandra utan de observerar och reflekterar och ställer oss som läser frågor. Vad innebär det att lova varandra att leva i nöd och lust? Hur hanterar man livet och logistiken när man är en familj med fyra barn och en av föräldrarna är mycket sjuk (och för den delen inte har körkort trots att man bor på landsbygden)? När en i ett äktenskap är sjuk så måste beslut ändå tas, kan man det? Hur länge är det rimligt att kämpa tillsammans när kärleken och lusten tagit slut? Barnen är oftast hållna utanför i romanerna och det visar på en respekt för dem som jag uppskattar. Man önskar dem liksom bara allt gott.

ett hem att dö för - Lina Arvidsson

Söndagssällskapet var Ett hem att dö för av Lina Arvidsson och det var en helt ok psykologisk spänningsroman. Krypande spänning och ett par oväntade twister gjorde att jag lyssnade klart, slutet ska jag då rakt inte avslöja här.

Hanna är 22 och jobbar som tomvikarie på hemtjänsten, när boken börjar så har hon just satt sig på tunnelbanan med tre kassar och en resväska. Hon måste flytta, igen. Bostadssituationen i Stockholm är otroligt svår men flytta tillbaks till Sala vill hon absolut inte. Nu har hon hittat ett rum i ett kollektiv och helst av allt skulle hon vilja ha en egen vrå. På arbetet möter hon alla sorts människor, de har det gemensamt att de behöver hennes hjälp. En dag så får hon frågan om hon vill tjäna en extra slant genom att vattna blommorna åt en av brukarnas släktingar. Hanna som alltid behöver pengar tackar ja. Det visar sig att det är en nybyggt hus som behöver passning medan paret som bor där reser till Asien.

Som sagt, krypande spänning och en sån där vag känsla av att något inte stämmer redan från början. Underhållande och inte allt för läskigt för en fegis som mig. 

dödsspiralen - Leena Lehtolainen

Dödsspiralen av Leena Lehtolainen är ytterligare en återutgiven deckare i serien om polisen Maria Kallio, Esbo. Boken kom första gången 1997 och det märks att det här är en deckare med en hel del tid på nacken. Den upplevs mycket gammalmodig och skriven efter den där mallen att allas utseende måste beskrivas och att det mesta skall förklaras. Precis så som de flesta nordiska deckare skrevs för 20 år sedan. Styrkan med den här serien är den mänskliga polisen Maria Kallio, hon är sympatisk och hennes privatliv är lagom komplicerat. I den här boken väntar hon sitt första barn och tankarna inför föräldraskapet är sådant som inte blir otidsenligt.

Eftersom jag dessutom är ett fan av konståkning så blir det här ändå en helt ok lyssning, ett ungt konståkningslöfte, Noora, hittas dödad och hennes paråkningspartner verkar först mycket misstänkt. Nooras rival på isen är dessutom dotter till en av Marias kollegor och det blir allt annat än enkelt att komma människorna i konståkningsklubben tillräckligt nära för att kunna lösa brottet. Habil nordisk deckare.
Linda skriver idag om det underliga valet att bara återutger vissa av titlarna i en serie. Kolla in!

Bjuder lite superb paråkning:

havsboken - Morten A. Ströksnes

Jamen om du gillade Ålevangeliet så måste du läsa Havsboken! Så sa en bokkompis förra lördagen när vi åt en gofika. Sagt och gjort, Havsboken laddades ned som ljudbok och nu har jag fått följa de två vännernas vedermödor med: konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider. Jättehajen som de letar efter är Håkäringen och platsen är Lofoten, Nordnorge. Efter att ha lyssnat på den här boken så undrar jag om jag någonsin kommer att våga paddla på havet igen, med tanke på alla varelser som beskrivs så kan man bli skakig för mindre. Jag tröstar mig med att det havsliv som beskrivs i den här boken (Som är vad, en faktabok eller roman? Förlaget beskriver den som en vetenskaplig essä.) mestadels är det djupa kalla havets liv. Inte den grunda fjorden där jag håller till om somrarna.

Det här är alltså en berättelse om två manliga vänner i medelåldern som fascineras av fiskeberättelserna om den svårfångade Håkäringen. De bestämmer sig för att försöka fånga ett exemplar av jättehajen och det innefattar förberedelser som att hitta ett kadaver efter en ko, utrusta en båt och vänta på det perfekta vädret. De lugna dagarna runt Lofoten är få och förberedelsetiden gör att de två männen har gott om tid att reflektera över livet i havet, människans påverkan på livet i havet, de utmaningar som ett sådant här fiskafänge ställer på fysisk och metal styrka. Den lilla byn på Lofoten dras också med i projektet och hur allt sammans slutar ska jag inte avslöja.

Hon hade rätt min kamrat.  Det här var en bok precis i min smak. Den blandar vetenskapliga rön med kulturhistoria, personliga erfarenheter och allt med en närhet till naturen och väderleken. I den fantastiskt fina konstboken Mellan husen av Lars Lerin hittar man de perfekta bilderna för att komma i stämning innan läsningen av Havsboken, där finns den gäckande kontrasten mellan olidlig skönhet, mörkaste mörker och naturens makt över människan. Jag har sett många de ingående akvarellerna i verkligheten och de måste upplevas. De är magiska! Från det mörkaste mörka till det ljusare ljusa.

vinternoveller i vintertid

Idag tipsar jag om tre novellsamlingar inne på Kulturkollo. 

Välkomna dit! 

alla räknas!

Kristin Roskiftes helt underbara Alla räknas vann i år Nordiska rådets pris för barn och ungdomslitteratur och tur var väl det! Annars hade jag inte hittat till den här pärlan som i ursprungsversionen har både bild och text av Roskifte. Den svenska översättningen är gjord av Johanna Tydell och de nya texterna fungerar mycket bra. Ska jag vara riktigt ärlig så är det ändå bilderna som förtrollar, att börja med 0 och sluta med 7 500 000 000 är en hisnande resa. Det finns mycket att samtal om när man läser den här boken och jag är övertygad om att vi kommer att använda den i undervisningen på något sätt.

Kanske i matematiken, kanske i arbetet med värdegrund och helt absolut troligt att jag kommer använda den som material i mitt arbete med att utveckla språket hos de som ännu inte har ett rikt och varierat språk. Bilderna inbjuder till samtal och jag tror säkert att det blir en eller annan skrivuppgift kopplad till dem också. Bildredigeringen krånglar här så jag får ursäkta att bilderna är av dålig kvalitet, det är bra för jag tycker att alla som träffar barn i åldern 3 - 9 ska köpa ett eget exemplar precis som jag gjort. Jag har dessutom köpt ett exemplar till min matematikinriktade kollega.

Hoppas nu att hon gillar lika mycket som jag gör!