berättelsen om Alice Hart - Holly Ringland

Gårdagen var ännu en dag av avslut för mig, äntligen är hela den flytt som jag påbörjade för nästan ett år sedan helt avklarad. Det är bra, någon måtta får det vara på allt och någon gång så får det bara vara klart. Avräkning, bankbesök och en sista kontroll av slutstäd följdes av firande med bubbel och ljudbok. Berättelsen om Alice Hart utspelar sig i Australien och var ett helt OK sällskap under gårdagen. Alice är en liten flicka som växer upp i en dysfunktionell familj där pappan styr med järnhand. En av de starkaste scenerna i hela boken är när den lilla sex år gamla Alice, som levt isolerad på en gård hela sitt liv, rymmer i sitt nattlinne och kommer till biblioteket. Där tar en bibliotekarie hand om henne och en helt ny värld öppnar sig för Alice. Hon hittar en bok om selkies och hon hittar kärleken till orden och skrivandet.

När Alice är nio så blir hon föräldralös i en eldsvåda fascinationen för vatten och rädslan för eld följer henne genom livet. Hon flyttar till sin farmor, där får hon lära sig allt om blommor och blommornas språk och varje kapitel inleds med en australiensisk blomma och vad den representerar. När sedan Alice flyttar till ett naturreservat i öknen (osäker på om det är Ayers Rock, men troligen) och blir naturguide där så kan hon använda sina kunskaper om floran. Det där med att kommunicera med människor går inte helt enkelt och när hon blir förälskad så öppnar sig tron på ett lyckligt liv. Jag är inte helt såld på den här boken, det blir för hoppiga och för spretigt för mig och ibland tänker jag att jag hade velat läsa en novellsamling med Alice som nav. Där finns alla de här berättelserna som var och en är intressanta men som roman så håller det inte riktigt för mig.

Miljöbeskrivningarna och blommorna är någon som jag tar med mig från den här romanen, klart att jag googlade Sturt Desert Pea för att få koll på den växt som beskrivs som magisk!

dag för förberedelse

Reseapoteket nästan lika stort som klädhögarna - det vankas Indien! 

ljuskällan - Hanna Landahl

Ljuskällan av Hanna Landahl är en sorts fortsättning på Under två timmar som jag var väldeligt förtjust i. Vi får igen möta Anna och Staffan som befinner sig mitt i livet och medan Staffan mest av allt funderar på hur det nya köket ska se ut så vantrivs Anna med livet som mest går ut på arbete och konsumtion. Hon längtar efter något annat och mest av allt så längtar hon efter att känna glädjen i bröstet igen. På väg hem från en konferens i Stockholm så får tåget stopp utanför Falköping. Hon erbjuds att bo över hos en en medpassagerare och i byn Ljuskällan erbjuds Anna ett annat liv.

Den här boken utspelar sig i kända trakter och det är också välkända sysslor som genomförs i ekobyn som Anna och Staffan så småningom flyttar till. Utan att avslöja allt för mycket av handlingen i den här samtidsromanen så tycker jag att Hanna Landahl fångar den där känslan som många har där mitt i medelåldern, man har fixat projekt yrkesliv, projekt familjebildning och projekt äktenskap men det fattas ändå något. Livet går och kanske är man nöjd med sin mountainbike och sina lycrakläder, sitt nya kök och restaurangmat till vardags eller så är man det inte. Anna är den där lite vilsna kvinnan som söker något viktigt att engagera sig i, att helt gå upp i. Hon gör det så till den milda grad att hon glömmer sina barn och blir egoistisk som få och jag är inte alls förtjust i hennes karaktär.

Jag fnissade igenkännande när de två stadsborna skall odla och bygga hönshus, sköta får och bygga hönshus. De är ju bara så totalnaiva hela tiden och Staffan blir utsedd att arbeta med biodlingarna ... Han är en byråkrat som arbetat på migrationsverket hela sitt liv, nu ska han skatta kupor. Jag känner igen typen om man säger så. Jag är uppvuxen på landsbygden och livet i Ljuskällan lockar mig inte alls, men drömmen om det enkla livet på landet är en myt som lever bland många. Fullt så mysigt kanske det inte alltid är när höstmörker trycker på och inget wi-fi finns.

Jag var inte helt nöjd med slutet av berättelsen och jag hoppas att vi får läsa ytterligare en bok om Anna och Staffan. Det finns mer att berätta, helt klart! 

evvie drake börjar om - Linda Holmes

Evvie Drake börjar om av Linda Holmes är en sådan där ganska typisk amerikansk feelgood. Vi pratade just på läsretreatet om att genren är ganska olika till sin karaktär i olika länder. Det känns, om man generaliserar en smula, att de amerikanska och brittiska böckerna fortfarande är mer mallade och  har ett mer förutsägbart både persongalleri och handling. Evvie är en ung änka, hon sitter i det stora huset i Maine och vet inte vad hon skall göra för att livet ska börja igen. Killkompisen Andy är just bara en kompis och huset var hennes döde mans val. Inte behöver hon väl ett gigantiskt hus? Räkningarna hopar sig och någonstans att bo behöver Andys kompis. Dean är den rikskände basebollspelaren som tappat sin kastarm. Han måste fly storstaden för att få lugn och ro och som av en händelse har Evvie en tom lägenhet i huset.

Romantik, humor och en trygg förutsägbarhet är element som gör att jag småfnissande lyssnar på boken på väg till och från vår lästräff i Varberg. Amerikansk underhållning som fyller sitt syfte - att just underhålla.

Fine, just fine!

vi kallar det #läsretreat

Årets årliga lästräff på Gästis i Varberg är nu till ända och som alltid har den bjudit en mix av läsning, bad, sociala aktiviteter, mat och bokprat. På bilden ovan så ser ni lördagens pocketbyte där alla lämnade en bok, presenterade den för oss andra och sedan var det lotten som avgjorde vem som fick vem. Kul att det är en sån variation i genrer och i år var det bara två krockar. Det var jag och Hanna som båda valt Ärr. Vi lyckades få till de så att nästan alla fick med sig en bok hem som de inte läst. Maggan fick det var vi  och hon skänkte den till mig som en present till J. Jag själv fick Monikas välvalda bok En mors bekännelser, den har jag börjat på direkt!

Sedan lägger sig lugnet över vardagsrummen på Gästis. Många läser, kaffe dricks, några badar i Leninbadet, andra vilar eller tränar och det är som det ska.

På lördagen ingår det trerätters meny och sedan ordnar Linda qviss för fjärde året i rad. Alltid roligt, alltid svårt. Den obligatoriska gruppbilden togs framåt kvällen och alla hade väldigt lustigt över att jag lyckas få vildsvinsöron på den. Vi var lättroade så dags, det erkänner vi!

Jag kallar installationen "kulturtanternas sorti". 

(Klockan halv 11) 

På söndagen avslutas hela grejen med att vi bokcirklar och i år hade vi valt tre titlar att välja mellan. Ursprungsplanen var att bilda tre grupper men eftersom en del av gänget hade droppat av eller avstod bokpratet så körde vi alla tre i en grupp. Som alltid intressant och spännande att samtala om böcker, särskilt när vi tycker så olika! 

Vill ni se bilder och kommentarer från helgen så kika in på Insta. Där taggade vi med #läsretreat20

vuxna människor - Marie Aubert

Marie Auberts korta samtidsroman Vuxna människor handlar om arkitekten Ida som far till släktens sommarhus för att fira sin mor som fyller 65. Hon själv har just fyllt 40 och i hemlighet har hon rest till Göteborg för att undersöka möjligheten att plocka ut ägg och frysa ned. Den biologiska klockan tickar snabbt och hon lyckas inte riktigt hitta någon att skaffa det där förväntade barnet med. Väl framme i huset vid kusten så har hennes syster med sambo målat om huset, bytt ut möbler och ockuperat vuxensovrummet. Barndomen är borta, både bokstavligt och bildligt och Ida har lite svårt att navigera i den nya situationen. Lillasyster Marthe har liksom alltid styrt i familjen och när nu mamman ska firas så hamnar Marthe ändå i centrum. Hennes nyheter skall beundras och hon skall skämmas bort och allt och alla skall cirkulera runt henne. Den lilla bonusdottern ser rakt igenom spelet och Ida får i henne en kamrat. Den vänskapen tyckte jag var fint beskriven och genom den lilla sexåringen kan Ida få fatt i minnen från sin barndom och också inse att de två systrarna nu faktiskt måste vara vuxna människor. Så gott de kan.

Jag funderar på vad det är som gör att jag lyssnar på den här boken i ett enda svep. Ämnet är inte särskilt originellt och vi känner igen temana som avhandlas och ändå så fångas jag totalt. Jag tror att det är någon slags tonträffsäkerhet i språket som gör att jag inte kan sluta. Jag rekommenderar den här norska romanen! 

dimma över Darjeeling - Göran är i Indien igen

Del två i serien om Göran och hans resor till Indien heter Dimma över Darjeeling och Mikael Bergstrands feel-goodare är just precis så underhållande som man önskar sig. Göran är en hängiven  Malmö FF are som jobbar med reklam, samlar till en hästsvans och letar efter kärleken. Han har svårt för att hålla kontakten med sina anhöriga och han bestämmer sig för att gå i terapi. Terapeuten påminner om att Göran måste våga stanna upp och vara i stunden. Ändå så händer det något som gör att Göran i alla hast reser till sin vän Yogis bröllop, eller rättare sagt kommande eventuella bröllop.

Yogi ska bara först finansiera sitt stora indiska bröllop och i den ekvationen så ingår en teplantage i norra Indien. Göran och Yogi beger sig ut på resa och det är en tripp som gör att jag blir allt mer sugen på att bege mig på resa. Bland annat så far de på en tigersafari och visst letade jag fram dotteran kamera när jag hade läst klart. Och gick och köpte Ben & Jerrys som jag svullade i mig. Man kan tro att jag nästan är Göran ... 

resa i månljus - radioföljetong

P1 är min ständiga följeslagare och då och då så blir det att jag ramlar på ett avsnitt av radioföljetongen. Just nu är det Antal Szerbs Resa i månljus och jag påminns om romanen jag läste för några år sedan. Vill gärna tipsa både om radioföljetongen och boken!

repris från lördag 10 oktober 2015

resa i månljus - en ungersk klassiker

Med risk för att anklagas för att vara ytlig så måste jag börja med att kommentera den fantastiskt fina designen på Nilsson förlags nya klassikerserie. Danskt band med greppvänlig yta, flikar att stoppa in i boken under läsningen, en liten limegrön "bläckplump" på ryggen som följs upp med en insida på omslaget som är i samma färg. Absint kallar de sin nya serie och Louise Kelpe har gjort omslagsformen. Så snyggt!

När sedan ytan följs upp med ett superbt innehåll kan det nästan inte bli bättre. Resa i månljus är en fantastisk text skriven 1937 av den ungerske författaren Antal Szerb och hela min bok är fylld med hundöron. Man skulle kunna slå upp nästan vilken sida som helst och hitta meningar att välja ut att citera. Hör bara på den här som levereras redan på sidan 10:

Som anstod synnerligen intelligenta människor som också var enormt självkritiska bemödade Mihály och Erzsi om att hitta den rätta medelvägen mellan snobbism och antisnobbism. 

Med bara ett par raders text har vi bilden klar för oss. Det nygifta ungerska paret har rest till Venedig på bröllopsresa och de första dagarna fylls av smekmånadens fröjder och stilla promenader. Erzsi har lämnat sin välbeställde make, gift sig med Mihály och nu ska deras gemensamma liv starta. Redan efter några dagar börjar Mihály tveka, hans giftermål ser han som ett steg på vägen till att bli en vuxen man, en allvarlig människa som har riktning på sitt liv och han undrar om han verkligen gjort rätt? När det är dags att resa vidare på rundresan i Italien stöter han på en gammal barndomsvän och plötsligt sitter han på ett tåg åt alldeles fel håll. Han rymmer från sin fru, han rymmer från sitt liv som respektabel fabrikörsson och lever som en vagabond. Tankarna på barndomen och minnena från uppväxten i Budapest tränger sig på och han återser (verkligen eller i feberdrömmar) vännerna som format hans liv: sökaren Ervin - den judiske pojken som lever som munk i ett otillgängligt kloster i de italienska alperna, den äventyrlige och halvkriminelle János och syskonen Ulpius. Tamás och hans oförglömliga syster Éva är de skuggor som Mihály ständigt gäckas av, han söker dem, han söker spår efter dem och det driver honom till sammanbrottets rand.

Jag vet vad det är för fel på mig, sa han till Ellesley. Jag lider av akut nostalgi. Jag skulle vilja vara ung. Finns där något botemedel mot det?

I det fina efterordet som är skrivet av Julie Orringer så kan jag läsa att romanen skrevs 1937 efter en resa som Antal Szerb gjort till Italien 1936. När kom hem från den resan, som han själv trodde skulle bli den sista till ett land som han varit närmast besatt av under stor del av sitt liv, skrev han på bara några månader sin text. Den blev på sätt och vis ett farväl till det land som han älskat och som under 1930-talet blev allt mer förändrat. Resa i månljus är inte alls en politisk bok, den tar sig inte an de fascistoida vindarna i Europa som rådde när den skrevs utan istället vill den få oss som läser att påminnas om ett Italien med kultur och konst, det sorglösa goda livets plats. En plats där döden ändå alltid är närvarande.

Antal Szerb dog 44 år gammal i koncentrationsläger.

analfabeten - Agota Kristof

Det var Linda på Enligt O som påminde mig om att jag inte skrivit om min läsning av den ungerska författaren  Agota Kristofs självbiografiska  Analfabeten. Kristof skriver i den här tunna boken om hennes relation till språk. läsande och skrivande, hur hon var tvungen att erövra ett nytt språk när hon flydde till Schweiz. Hon skrev sina texter på det nya språket franska och när jag förra året läste Den stora skrivboken så reflekterade jag över att det faktum att Kristof skriver på ett andraspråk kan vara det som bidrar till att hennes texter är enkla och tydliga. Inte grunda och ytliga men med tankar som är uttryckta på ett rättframt och direkt sätt. Det gör att de här 11 korta kapitlen är snabblästa, kanske läste jag lite för fort och missade en del av innehållet, jag hade gärna sett något längre utläggningar på de olika rubrikerna som ibland kändes skissartade.

Identitet och hur det är kopplat till språket är ett mycket spännande och aktuellt ämne, särskilt som jag arbetar med elever med annan än svensk språkbakgrund. Jag hade gärna läst mer!