Den här boken utspelar sig i kända trakter och det är också välkända sysslor som genomförs i ekobyn som Anna och Staffan så småningom flyttar till. Utan att avslöja allt för mycket av handlingen i den här samtidsromanen så tycker jag att Hanna Landahl fångar den där känslan som många har där mitt i medelåldern, man har fixat projekt yrkesliv, projekt familjebildning och projekt äktenskap men det fattas ändå något. Livet går och kanske är man nöjd med sin mountainbike och sina lycrakläder, sitt nya kök och restaurangmat till vardags eller så är man det inte. Anna är den där lite vilsna kvinnan som söker något viktigt att engagera sig i, att helt gå upp i. Hon gör det så till den milda grad att hon glömmer sina barn och blir egoistisk som få och jag är inte alls förtjust i hennes karaktär.
Jag fnissade igenkännande när de två stadsborna skall odla och bygga hönshus, sköta får och bygga hönshus. De är ju bara så totalnaiva hela tiden och Staffan blir utsedd att arbeta med biodlingarna ... Han är en byråkrat som arbetat på migrationsverket hela sitt liv, nu ska han skatta kupor. Jag känner igen typen om man säger så. Jag är uppvuxen på landsbygden och livet i Ljuskällan lockar mig inte alls, men drömmen om det enkla livet på landet är en myt som lever bland många. Fullt så mysigt kanske det inte alltid är när höstmörker trycker på och inget wi-fi finns.
Jag var inte helt nöjd med slutet av berättelsen och jag hoppas att vi får läsa ytterligare en bok om Anna och Staffan. Det finns mer att berätta, helt klart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!