Längtans latituder av Shubhangi Swarup var resans indiska läsning och kanske var det inte den bästa boken att slattläsa på bussresor och i hotellrum. Helt enkelt för att det här är en roman som kräver att man låter sig svepas med, att man sjunker ner i miljöerna och språket och tar sig tid att reflektera över den annorlunda syn på världen och livet som man får en glimt av genom texten. För en praktisk sinnad och välorganiserad svensk (med visst kontrollbehov) aka mig så är det poetiska bildspråket, vindlande berättandet som sömlöst rör sig mellan myter och verklighet, den uppbrutna tidslinjen och sättet att förhålla sig till andevärlden en utmaning. Swarups roman låter mig följa en man som med vetenskapliga ambitioner flyttar till en isolerad ögrupp utanför Indiens fastland. Han vill försöka förstå sig på världen och studerar den in i minsta detalj, när han gifter sig och tar med sig sin brud till öarna så önskar han inget hellre än att kvinnosläktet skulle vara lika lätta att förstå sig på som de mollusker han hittar i de grunda havsvikarna.
I romanen får man följa honom, hans dotter, den hushållerska som anställds i huset och den son som hon hade innan hon kom dit. Man möter delar av den indiska historien, det hinduistiska och buddhistiska förhållningssättet till naturen och det för oss irrationella sättet att se på världen som jag själv hade svårt att förhålla mig till under resan. Om man är ett land med enorma behov av utveckling i form av utbildning och välfärd, infrastruktur och rättsväsende så kanske man inte skall använda det lilla överskott man har i en familj till att odla blommor och binda blomkransar till gudarna, skänka mat till råttorna, gå i timmar för den dagliga välsignelsen i templet eller ha flera olika festivaler varje månad som stannar upp samhället och arbetet? Efter att britterna lämnade landet, de hade söndrat och härskat på ett sätt som brutit upp en del av de väl fungerande strukturer som fanns i mogulväldet så blev landet inställt på att klara sig på egen hand. Klassamhället var brutalt och man förstår att traditioner är viktiga för ett folk som lever i stor fattigdom men frågan är hur man för in moderniteten och effektiviteten utan att miljön och naturen helt förstörs. Jag kan allt för lite om det för att uttala mig men precis som i den här romanen så är det en komplexitet där naturvetenskap och andlighet borde kunna berika varandra.
I romanen får man följa honom, hans dotter, den hushållerska som anställds i huset och den son som hon hade innan hon kom dit. Man möter delar av den indiska historien, det hinduistiska och buddhistiska förhållningssättet till naturen och det för oss irrationella sättet att se på världen som jag själv hade svårt att förhålla mig till under resan. Om man är ett land med enorma behov av utveckling i form av utbildning och välfärd, infrastruktur och rättsväsende så kanske man inte skall använda det lilla överskott man har i en familj till att odla blommor och binda blomkransar till gudarna, skänka mat till råttorna, gå i timmar för den dagliga välsignelsen i templet eller ha flera olika festivaler varje månad som stannar upp samhället och arbetet? Efter att britterna lämnade landet, de hade söndrat och härskat på ett sätt som brutit upp en del av de väl fungerande strukturer som fanns i mogulväldet så blev landet inställt på att klara sig på egen hand. Klassamhället var brutalt och man förstår att traditioner är viktiga för ett folk som lever i stor fattigdom men frågan är hur man för in moderniteten och effektiviteten utan att miljön och naturen helt förstörs. Jag kan allt för lite om det för att uttala mig men precis som i den här romanen så är det en komplexitet där naturvetenskap och andlighet borde kunna berika varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!