#annaresertillindien - dag 4

Vi lämnade Jaipur tidigt på morgonen och körde via vattentemplet som var otroligt vackert i gryningsljuset. Vid utsiktsplatsen mot templet så fanns också ett stort område där befolkningen matade råttorna. Massor av feta råttor gjorde att man hade lite svårt att koncentrera sig på att fotografera. Råttan är ett tur-djur så man får väl bara gilla läget ... Hägrarna var mer i min smak. Färden gick mot Ranthambore med sin nationalpark där tiger fortfarande lever fritt. 

I Jaipurområdet arbetar 350 000 människor med att bearbeta ädelsten. De dyrbaraste är förstås diamant, rubin, safir och smaragd men halvädelstenarna är också populära. Brytningen och bearbetningen av ädelstenar har genom tiderna bidragit till handel och välstånd. Ädelsten, siden och kryddor är fortfarande stora handelsvaror. Textil och te andra, men numer så exporterar Indien också elektronik, kemikalier, medicin och olika tjänster bl annat. 

Byfestival

Kvinnorna flockades utanför hotellet för att bli fotograferade, gesten var nu välkänd.
En slant skulle lämnas överallt. 

Utsikt från lodgen i Rajasthan. Jag bodde som en prinsessa i ett tornrum. 

längtans latituder - resans indiska läsning

Längtans latituder av Shubhangi Swarup var resans indiska läsning och kanske var det inte den bästa boken att slattläsa på bussresor och i hotellrum. Helt enkelt för att det här är en roman som kräver att man låter sig svepas med, att man sjunker ner i miljöerna och språket och tar sig tid att reflektera över den annorlunda syn på världen och livet som man får en glimt av genom texten. För en praktisk sinnad och välorganiserad svensk (med visst kontrollbehov) aka mig så är det poetiska bildspråket, vindlande berättandet som sömlöst rör sig mellan myter och verklighet, den uppbrutna tidslinjen och sättet att förhålla sig till andevärlden en utmaning. Swarups roman låter mig följa en man som med vetenskapliga ambitioner flyttar till en isolerad ögrupp utanför Indiens fastland. Han vill försöka förstå sig på världen och studerar den in i minsta detalj, när han gifter sig och tar med sig sin brud till öarna så önskar han inget hellre än att kvinnosläktet skulle vara lika lätta att förstå sig på som de mollusker han hittar i de grunda havsvikarna.

I romanen får man följa honom, hans dotter, den hushållerska som anställds i huset och den son som hon hade innan hon kom dit.  Man möter delar av den indiska historien, det hinduistiska och buddhistiska förhållningssättet till naturen och det för oss irrationella sättet att se på världen som jag själv hade svårt att förhålla mig till under resan. Om man är ett land med enorma behov av utveckling i form av utbildning och välfärd, infrastruktur och rättsväsende så kanske man inte skall använda det lilla överskott man har i en familj till att odla blommor och binda blomkransar till gudarna, skänka mat till råttorna, gå i timmar för den dagliga välsignelsen i templet eller ha flera olika festivaler varje månad som stannar upp samhället och arbetet? Efter att britterna lämnade landet, de hade söndrat och härskat på ett sätt som brutit upp en del av de väl fungerande strukturer som fanns i mogulväldet så blev landet inställt på att klara sig på egen hand. Klassamhället var brutalt och man förstår att traditioner är viktiga för ett folk som lever i stor fattigdom men frågan är hur man för in moderniteten och effektiviteten utan att miljön och naturen helt förstörs. Jag kan allt för lite om det för att uttala mig men precis som i den här romanen så är det en komplexitet där naturvetenskap och andlighet borde kunna berika varandra.

#annaresertillindien - dag 3

Heldag i Jaipur och den startade med att vi åkte upp till Amer-fortet i gryningsljus. Elefanter och skolbarn huller om buller på väg till sina sysselsättningar och ett helt magnifikt befästningsverk som bland annat hade en många kilometer lång mur som del av fästningen. Mogulväldet bestod av många småriken som styrdes av en stormogul och huvudstaden för väldet låg bland annat i Jaipur och i Agra. Väldet var som störst under 1500-1600-talet men de äldsta delarna av fortet är flera tusen år gamla. De här bilderna skall klickas på så att man kan se dem i full storlek!

Indien är ett land där liksom alla tider lever sida vid sida. Elefantskötarna som red sina djur upp till fortet satt samtidigt och lyssnade på musik i sina hörlurar eller tog selfies som de postade på sociala medier. Små elektriska bilar bredvid ox-kärror och det vackraste hantverk bredvid massproducerad plast och textil. 

Efter fortet så besökte vi ett mattkooperativ där vi fick lära om mattor, intressant men inriktat på att få att få folk att köpa ... Hurusom, fantastiskt fint hantverk var det och mattorna tillverkas ute på landsbygden av en familj efter ett mönster som de får sig tilldelat, i kanten av varje matta kan man se vilken familj som tillverkat den och det tar 4 personer minst 15 månader att knyta en matta. När vi frågade om barnen arbetade så blev svaret absolut inte. De går i skolan. Nåja. Kamelhårsmattor, jakullsmattor och sidenmattor såldes här. 

På kvällen besökte vi en välsignelseritual på det hinduiska tempel som ligger mitt inne i den rosa staden. Hela världsarvet var vackert upplyst, som i en saga! 

Hawa Mahal är del av palatsområdet - det kallas vindarnas palats och byggdes för att kvinnorna i haremet skulle kunna sitta bakom de gallerförsedda fönstren och se ut på stadslivet. Bakom "kulissen" finns inga väggar baktill varför det blev luftigt och skönt. Vad kvinnorna tyckte om sitt liv i fängelse förtäljer inte historien. 

I Jaipur kan det var upp till 50 grader varmt på sommaren och skugga kombinerat med vind är viktigt när man planerade byggnationen. Sandstenen och marmor var bra på att behålla nattens svalka, man använde också vatten för att kyla ned stenen i palatsen så att de skulle hålla sig svala.  

#annaresertillindien - dag 2

Från New Delhi tidigt på morgonen mot Jaipur. Luftkvaliteten var så dålig i alla storstäderna men sämst av alla upplevde vi den i Delhi. Rök från eldar och annat gjorde luften så disig att man knappt såg. För oss som bara var besökare så var det hanterbart men tänk alla människor som lever i detta dag ut och dag in. Så ohälsosamt. Indien har stora utmaningar med vatten, sanitet, sophantering och miljöfrågor. Vår guide berättade dock att det hänt mycket de senaste åren och hon hade stort hopp till premiärminister Modi. Han valdes med majoritet till ytterligare en period nyligen och nästan 800 000 000 människor röstade i valet. Det handlar om ekonomi och utbildning som så ofta och allt fler indier kan nu läsa och skriva, man ska heller inte glömma att 300 000 000 människor lever med en standard som liknar svensk medelklass, eller högre och att den välutbildade gruppen växer. Miljöfrågorna har allt mer kommit på agendan, numer är Greta en kändis också i Indien ... 

Bussar och lastbilar i norra Indien har svarta tofsar på backspeglarna och böner i lacken. Dessutom ofta en uppmaning att tuta! Som om det skulle behövas? Med tanke på hur trafiken fungerar så vore ett ordentligt körkortsprov på sin plats.  

Tur att vi hade guden Shiva på plats i bussen. Han fick färska tagetesblommor varje dag.
Likadana kransar såg vi överallt, det var offret som skulle ge oss en god och lyckosam dag. 

(klicka på bilden för förstoring)

Palatset i Jaipur var magnifikt. Så otroligt vackert och fortfarande bostad för Rajhastans unge maharadja och hans farmor. De offentliga delarna var välbevakade men man kunde absolut få begrepp om det överflöd som den kungliga familjen skaffat sig genom handel, krigföring, allianser genom äktenskap (maharadjorna hade ofta ett harem om flera hundra kvinnor) och ett utbyggt beskattningssystem. Kastsystemet har i tusentals år varit ett sätt att hålla befolkningen på plats och hierarkierna märktes överallt där vi besökte. Även om kastväsendet nu ska var upplöst så är klassamhället det på långa vägar inte. Dagen innehöll besök i basaren också men allt kommer inte med här. Det får bli ett axplock.

Indiens landsfågel är påfågeln. Här syns den i påfågelsporten. (klicka på bilden!)
Vi såg påfåglar överallt både vilda och tama. 

I Rajahstan var det elefantguden Ganesha som tillbads lite extra, han är en godmodig gud och han ses som visdomens gud. Författare och studenter tillber honom och han ses också som äktenskapets gud. Jaipur är plats för många påkostade bröllop så det passar extra bra. Hans följeslagare är alltid en råtta och råttorna ska bringa tur.  

Vi bjöds god indisk buffé överallt och det mesta var vegetariskt. Kött var, om det bjöds, kyckling. Grisen anses smutsig så den äter man inte och kon är helig och det är långt till havet där det finns fisk så kyckling och lamm var det som serverades. Äggrätter var vanligt och olika mjölkprodukter som t ex yoghurt och en sorts ost som serverades i spenatsås.  Godast var förstås det nybakta naanbrödet med ghee. I Indien äts det som är i säsong och just nu så var det bananer som fanns som frukt. Jättegoda! 

#annaresertillindien - dag 1

Hurdan är man som ännu en gång ger sig ut ensam på en gruppresa där alla reser i par och den sociala samvaron kräver så mycket så att jag blir helt utmattad? Jo, till Indien har jag alltid längtat och jag kan inte åka själv, det skulle kännas för otryggt. Då återstår att resa med andra och efter två långresor så är det verkligen så att det man får med sig på en rundresa med guide är en bonus. Det är välorganiserat, man blir presenterad landets höjdpunkter och man får geografi, historia, samhälle, politik, ekonomi, kultur och mycket mer med sig än bara resan. Det tilltalar den där läraren i mig. Jag har upplevt och lärt osannolikt mycket på några dagar. Eftersom jag egentligen helst vill dokumentera mina resor här på bloggen så kommer jag att lägga upp några minnesbilder och några korta texter här efter hand. Jag vet att många av er redan har sett en del av min resa på Instagram så jag ska försöka välja systemkamerabilder här som inte visats tidigare. Och alla ni som är urtrötta på Indien så är det bara att scrolla :-)

Vi ankom New Delhi och första templet på resan var sikhiskt och de praktiserade Guru Ka Langar.  Mat till mer än 20 000 människor tillagas varje dag av volontärer och människor från alla religioner är välkomna att äta tillsammans.  

Utanför varje restaurang och sevärdhet håller gatufolket till. De säljer souvenirer eller trollar eller visar sin kobra. För 100 rupier (15 sek) kan man köpa 10 glittrande pennor, rökelse eller 10 små askar. Halsband, böcker och armband. Allt är till salu och försäljarna ofta påstridiga. Fattigdomen slår emot en. 

Med cykelriksha genom Old Delhi. Basarer fulla av varor och ett elnät som skulle behövas organiseras. 

mitt storslagna liv - Jenny Jägerfeld

Grattis Jenny Jägerfeld till Heffaklumpenpriset som delades ut häromdagen!

Förra årets augustprisnominerade roman Mitt storslagna liv är säkert en av anledningarna till den fina utmärkelsen men kanske är det också en alla de ungdomsromaner som handlar om barn och ungas funktionsvariationer och psykiska ohälsa som premieras. Jag måste säga att Comedy Queen är min absoluta favoritbok hittills men romanen om Sigge som snart skall börja sexan är också mycket charmig. Sigge har flyttat till ett litet samhälle i Östergötland, hela sommarlovet ligger framför honom och han vill bara helst av allt trycka på starta om-knappen i livet. Han gillar att uppfinna saker, åka inlines och umgås hellre med djur än med människor. Hans brokiga familj består av mormor - som äger hotellet de nu bor på, en mamma som just nu är arbetslös och två yngre systrar och så en massa djur. När sköldpaddan rymmer så kommer Sigge i kontakt med grannflickan, och kanske kan han ha hittat en vän?

Det här är en humoristisk roman om en udda kille som kanske, kanske kan hitta en plats som han kan trivas på. Jag kan tänka mig att det här är en fin högläsningsroman och det finns många saker att samtala om under läsning. Ska man läsa själv så passar den åk 4 eller 5 men som högläsning så kan jag tänka mig åk 3 på våren. Jag läser att det skall bli två böcker till om Sigge, finemang!

om det inte vore för dig - Delphine de Vigan

Om det inte vore för dig av Delphine de Vigan är en sådan där roman som jag bara måste rekommendera till alla. Den är tänkvärd, sorgesam och mycket gripande.

Marie är den som blir kallad när den åldrade kvinnan har tryckt på trygghetslarmet, hon hittar sin vän förvirrad i sin fåtölj och det som fattas Michka främst av allt är språket. Hon som hela sitt yrkesliv har arbetat med att läsa korrektur hittar inte längre orden. I ett slag blir M någon som inte längre klarar sig själv och Marie hjälper till att ordna en plats på ett boende. Där får M ett  strukturerat och organiserat liv, lite för ordnat tycker M som i protest gömmer en flaska starkt mellan kläderna.

"Det här är vad som väntar dig, Michk': små steg, små tupplurar, små mellanmål, små utflykter, små besök. Ett förkrymp, nedbantat, men ytterst välordnat liv." 

På tisdagarna klockan tre kommer Jérôme, boendets logoped som skall locka till aktiviteter för att behålla språket. M är dock en motvalls patient och vill helst prata om helt annat än att göra hans övningar. Viktiga saker, som varför Jérôme inte har kontakt med sin pappa till exempel, sådant vill M använda sitt språk till att samtala om. Inte att leka lekar. En stark relation växer fram mellan den unge mannen och den gamla kvinnan och man får följa den i korta kapitel.

Varannat kapitel berättas av Marie och vartannat av Jérôme och man får följa den gamla kvinnans genom deras ögon. Det berättargreppet fungerar mycket väl och det här är en roman med ganska få ord. Sidorna är luftiga och kapitlen är korta, det gör att den som läser får gott m utrymme att reflektera och fylla i själv. Jag vek många hundöron i boken för att markera extra tänkvärda meningar och jag avslutar texten med en av dem.

"Att åldras är att lära sig förlora." 

en halv värld bort - Mike Gayle

En halv värld bort av Mike Gayle får bli den bok som smyger igång bloggen såhär efter resan. Bilder från Indien och texter om de böcker jag läst den senaste veckan kommer efter hand. Dessvärre har jag dragit med mig någon bacill hem från resan så pigg är jag inte. En kort text om den fina romanen jag lyssnat på det senaste dygnet orkar jag ändå knappa ner. En halv värld bort har ett omslag som missleder mig rejält, omslaget signalerar feelgood och det här är en på många sätt allvarligare roman. Kerry är runt de fyrtio och lever ensam med sin son, hon städar i privathem för att försörja sig och hon tänker ofta på den lillebror hon vet finns. När Kerry var tio och brodern två så placerades de båda i fosterhem och sedan dess har hon inte träffat sin lille bror. Hon har aldrig slutat leta efter honom och till sist anlitar hon en privatdetektiv.

I en stor lägenhet bor advokaten Noah med sin fru och sin dotter och äktenskapet är på väg att krackelera. Hans fru är trött på att Noah inte vill prata om sina känslor och trots att de på ytan har allt så är det något som fattas i relationen. När paret får missfall, ett efterlängtat barn förblir ofött och frun känner sig övergiven så får hon nog. Samtidigt får Noah ett brev från en kvinna som påstår att hon är hans syster. Han vet att han är adopterad men han trodde sig inte ha några biologiska släktingar i livet. Nu har han tydligen en syster och en systerson.

Noah och Kerry möts och en spirande relation startas, det är bara det att det inte finns tid för att ta allt i långsam takt. Kerry bär på en hemlighet och hon är desperat, hon vill så gärna att hennes son skall få lära känna en familj. Han är bara tio och ska inte behöva vara ensam i världen. Utan att avslöja för mycket av handlingen så kan jag berätta att det här var en mycket berörande roman, Kerry och Noah blir riktiga människor och man lever intensivt med dem genom hela boken. Trots att den är lättläst så är temana med svår sjukdom, familjeband och identitet inte lättviktigt behandlat. Jag hoppas att många hittar till den här boken, det är den värd!

Jag har sämre nättillgång än väntat så bloggen får pausa under resan. Jag postar bilder på Instagram. Välkomna dit!