onsdag 8 februari 2012

Klassikerläsning: The Catcher in the Rye (J.D. Salinger)

Tyvärr kan inte The Catcher in the Rye bli föremål för en Klassiker i blindo-läsning. Dels är det sjätte eller sjunde gången jag läser den och dels har jag numera läst mer om Salinger än av Salinger. En kort rekapitulering av Salingers liv: Han hoppar av skolan ett antal gånger, gör fyra år i armén under kriget, är obstinat kompromisslös med sitt skrivande och drar sig tillbaka till en stuga i skogen. Alla dessa komponenter finns i Catcher, trots att den skrevs innan eremitperioden inleds. Salinger finns dels i huvudpersonen Holden Caulfield, men också i dennes bror D.B. Eller snarare är Holden en tonårsversion av Salinger men begåvad och tyngd med Salingers erfarenheter från bl a kriget och D.B. är den framgångsrike men kompromissande författare som Salinger redan valt att inte bli. Nu blev det krångligt kanske, men den självbigrafiska delen går inte att bortse ifrån nu när man läst på.

Catcher i övrigt då? Alla som inte har läst den bör naturligtvis göra det snarast. Den numera sextio år gamla kultboken är närmast perfekt i sin tonsäkerhet när Holden berättar sin historia med sin lakoniska New York-slang (och vilken New York-skildring det är...). Ett obarmhärtigt men barmhärtigt porträtt av skarven mellan barndom och vuxenliv. Nu när man vet bakgrunden ser man tydligare hur berättelsen är hopfogad av ett antal episoder trots att den utspelar sig under bara några dygn. Salingers metod var (enligt biografin) att göra sig själv som författare transparent och inte på något sätt ställa sig mellan läsaren och berättelsen. Tekniken är här (enligt Gästbloggarn) att Holden får berätta sin historia och genom den får man glimtar av en helhet och av Salingers världsbild. Man har så småningom läst sig till tiondelen av isberget, men det finns ett helt isberg. Kanske är det alltid så med bra böcker - författaren skriver bara en bråkdel av det hon eller han vet om berättelsen.

Avslutningsvis får Holden förutom att berätta sin egen historia uttrycka en del väldigt roliga åsikter om diverse kulturyttringar. Bland annat får Laurence Olivier sin släng av sleven, för att inte tala om filmbranschen i stort. Hemingways A Farewell to Arms får en vänskaplig sågning (Henry är inte oväntat en phoney) och jag bara måste återge Holdens analys av Romeo and Juliet i ett samtal med två nunnor över frukost:

I liked it a lot. There were a few things I didn´t like about it, but it was quite moving, on the whole. [...] Well I´m not too crazy about Romeo and Juliet. [...] I mean I like them, but - I dont know. They get pretty annoying sometimes. I mean I felt much sorrier when old Mercutio got killed than when Romeo and Juliet did. [...] All those Montagues and Capulets, they´re allright - especially Juliet - but Mercutio, he was - it´s hard to explain. He was very smart and entertaining and all. The thing is, it drives me crazy if somebody gets killed - especially somebody very smart and entertaining and all - and it´s somebody else´s fault. Romeo and Juliet, at least it was their own fault.

/Gästbloggare M

11 kommentarer:

  1. Den läste vi i skolan för 100 år sedan.

    SvaraRadera
  2. Det hedrar er lärare eftersom det är en av världens tio bästa romaner :)

    SvaraRadera
  3. Anna! Du som skriver så ofta, och snyggt, och bra, i Blogspot:
    Vad gör man när det publicerade INTE ALLS överensstämmer med utkast och redigering?! Jag blir förtvivlad!
    Har du läst färdigt David Grossmans senaste? Jag samläser den med Morgon i Jenin...
    JanB

    SvaraRadera
  4. Jag har inte läst den, bara hört om den många gånger. Borde kanske...

    SvaraRadera
  5. Till och med en ung flicka på 2000-talet som inte hänger med på referenserna och knappt på engelskan tyckte om den, det borde väl vara definitionen av en klassiker?

    SvaraRadera
  6. @ Jan: Det var snälla ord. Jag har faktiskt inte råkat ut för krångel i Blogger, inte med layout iaf. Jag har valt en mall från början som jag lägger allt i och då hamnar det ungefär som jag tänker mig. Spännande att du läser Grossman och Jenin samtidigt, det kan säkert vara riktigt bra. Ska bli spännande att läsa dina tankar sedan. Jag håller på med Grossman men just nu går det lite trögt, hoppas på obruten lästid på sportlovet.

    SvaraRadera
  7. Anna: jag utgår från en text (Word), bilder (Photoshop); klipper och klistrar. Och sen hoppar texten, ändrar radavstånd och fetstil etc - och allt blir ibland bara en röra, som jag inte kan publicera. Jag tvingas ge upp, ganska ofta. Trist.
    Grossmans bok från 1993, Se den andre, utgår från byn Ein Hod 1948, precis som Jenin-boken. Mycket intresant.
    Jan

    SvaraRadera
  8. @ Jan - tråkigt att du ger upp för jag läser gärna dina inlägg. Mitt tips är att skriva texten direkt i blogger och sedan infoga bilderna på slutet. Det är ett trubbigt verktyg och mirakel går inte göra med layout men det blir ok. Om man vill kan man ju sätta samman fotocollage o dyl först i photoshop som man sedan infogar. Jag ger mig inte på något avncerat här på bloggen men det blir ändå relativt OK. Lycka Till med din inlägg och ge inte upp!

    SvaraRadera
  9. JanB: om du skriver i Word drar du med dig en massa formateringar därifrån (fonter, textstorlek, radbrytningar etc) so sedan Blogger rör till genom att försöka formatera texten själv. Om du gärna vill använda ett annat verktyg och sedan klippa in i blogger så borde Wordpad funka. Då är det ren text som får bloggens automatiska font etc. Vill du ändra något kan du göra det efter att du klippt in det. Och billder infogar du sedan i texten i blogger som Anna skriver.

    SvaraRadera
  10. Skäms på mig! Det här är ännu en klassiker som jag inte läst. När du skriver "New York-skildring" så inser jag att jag bara måste, snart! Jag ska bara... ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, skäms på dig! Tur att det är en klassiker, den kommer att vara bra om 5 år också!

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!