torsdag 10 januari 2019

för ett år sedan var det dramat med en väska ...


Hittade en text som jag skrev för precis ett år sedan. På något vis är det en ögonblicksbild som jag ändå önskar att dela eftersom den handlar om vardagen och det kaos som man lätt hamnar i när man försöker hantera en helt absurd situation. 

Från 10 januari 2018:

Idag skulle M träffa onkologen för beslut om behandlingen ska återupptas. Hans stomi är på plats och fungerar ok men han ligger kvar på avdelningen på Östra och har haft mycket ont, de ska operera in smärtlindring med bedövning via pump. Just nu bär han en morfinpump men den räcker inte ... Stomipåse, kateter och en pump i en väska. Och näringsdropp och ... går ner i vikt. Då önskar han sig en mazarin. 

Så dagen börjar med spårvagn till jobbet kl 6.45. Arbete till 9.45 då promenad till spårvagnen tar vid. Inköp av staden godaste mazariner på konditoriet vid jobbet och med påsen i handen börjar resan mot Redbergsplatsen där jag ska byta (och köpa en dubbelnougat eftersom det smakar M). Upptäcker på pressbyrån att jag glömt handväskan på vagnen. Mazarinpåsen är med men ingen handväska. Ringer hittegodset, de får inget in förän dagen efter, ringer västtrafik och får svaret att de kan inte kontakta föraren men kan spåra just den vagnen med gps. Den skall passera Redbergsplatsen om en timme. Kan jag stå där då?

Nej, för jag måste åka direkt till onkologen på Östra. I väskan ligger halva livet (men inte telefonen som tur var). Så då är det bara att åka vagnen mot Östra, träffa först smärtspecialister och sedan onkologen och sedan fika. Mazarinen smakade bra. 

Tillbaka på väskjakt. Kort och nycklarna hem och till skolan är i väskan. Ringer västtrafik igen och nu är vagnen på väg från Kortedala till Redbergsplatsen med ankomst 12.36. Kan jag stå där? 

Ja. Åker spårvagnen från Östra. Hinner dit och knackar på hos föraren. Han säger att hans kollega som har rast nu har hittat en väska och lämnat den på hittegodset vid Centralen. Ok. Ny spårvagn. Till hittegodset. Där är väskan. Med nycklar. Jag betalar väldigt gärna 50 kr för att hämta ut den. Går hem för att inte få ett sammanbrott. Jobbar två timmar hemifrån. Ska nu åka till Östra för att besöka M som mest sover pga av smärtan.

Det var min dag. Hittills.

14 kommentarer:

  1. Fint att läsa, men så fruktansvärt allt måste varit. Och där problemet med väskan var ditt minsta problem :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vill nog mest av allt på något sätt beskriva hur snurrigt allt kan bli och hur det påverkar ens liv på alla sätt. Logistik, praktikaliteter, behålla lugnet i kaos, allt utmanar. För en person som vill ha koll så är en sjukdom som ingen kan ha koll på helt förvirrande, och då var det ju inte jag som var sjuk. Inget synd om mig alls.

      Radera
    2. Fast jag tycker nog att det var synd om dig också. Du skulle ju förlora den du älskar! Det måste göra vem som helst tokförvirrad.

      Radera
    3. På något vis när man är där så gör man bara allt man kan för att fixa allt så bra som möjligt och vara så lugn och positiv som möjligt tillsammans med den som är sjuk. Det är bara att göra som Doris och fortsätta simma.

      Radera
    4. Såklart! Och jag kan inte ens föreställa mig vad du gick och fortfarande går igenom. <3

      Radera
  2. Åh herregud Anna ... vad ni gick igenom. Man vill bara gråta. Och så det fina mitt i allt det där. Att det är en mazarin man vill ha och att det gick att ordna mitt i kaoset.

    SvaraRadera
  3. Det låg mycket kärlek bakom den mazarinen💕💕
    Förstår verkligen hur lätt det kan snurra till sig. Det kan vara situationer som är betydligt mindre traumatiska än din var, som kan få mig att tappa greppet. Att du kunde hålla dig lugn! Jag skulle nog skällt ut både chauffören och medpassagerare.
    Att stå bredvid och se sin kära må så dåligt är inget man önskar någon. Men det är väl som du skriver. I den stunden man måste då gör man det. Men du har all rätt att bli ”tyckt synd om”.
    Kramar

    SvaraRadera
  4. sån stress... Iiknande med barnbarn före jul, så mycket det finns i en liten väska, men den hittades...

    SvaraRadera
  5. Så levande beskrivet. Jag tänker mig, att om det var jag så hade jag småsprungit lätt adrenalinstinn och med hjärtat i halsgropen och inte tillåtit mig att känna något alls förrän allt var i hamn - lite robotaktigt bara utföra det som ska göras och lämna känslorna till senare.

    Jag ser det framför mig som om du är den röda, blinkande pricken på den gigantiska bildskärmen inne på polishögkvarteret i en actionfilm: "Nu går hon till höger, nej, vänta, hon verkar gå in i ett bageri, hmm, kolla nu springer hon två kvarter, där klev hon visst på spårvagnen - men vad nu? hon rusar tillbaka samma väg igen!"

    Men Magnus fick sin mazarin och kanske även sin dubbelnougat och det var nog värt mycket den dagen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, så är det man är som en robot som bara gör det man måste. Bilden med en blinkande gps-punkt är slående. Det är så förvirrat att man inte kan navigera ... och man känner sig som att man blir styrd av ngn annan. Ngt annat. Mazarinen var god. Det var fint.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!