fredag 23 augusti 2013

ingenting kan hindra natten...

 - Åh, man bara känner på sig att den kommer vara så bra! är dotterns kommentar. Kan bara le.

mvh Inte alls bitter - 2

Hade jag nu varit på Louisiana Literature så hade jag kunnat lyssna till Per Petterson i den stora salen. Det får bli repris istället:

Frågan är om tiden i Per Pettersons roman rusar fram eller stilla meandrar sig fram genom tillvaron. Jag förbannar tidens flod låter liksom inte alls lika levande och upprört som det norska Jeg forbanner tidens elv; älven brusar och forsar, stilla flyter floden. Ett är säkert att när sonen Arvid börjar sin historia så väljer han att berätta om den gången när tiden var utmätt för modern i familjen. Det är 1991, hon får ett cancerbesked och far då genast hem till Fredrikshamn för att träffa sin gode vän och göra en resa som, för henne är absolut nödvändig. Hon reser tillbaks till Läsö där hon en gång födde sitt oäkta barn, där hennes drömmar och ambitioner om utbildning fick stå tillbaks. Istället hamnar hon i Norge på ett fabriksjobb med Günther Grass romaner i förklädesfickan. När sedan son nummer två, den önskade, han med läshuvudet som ska få den utbildning modern aldrig fick och sedemera berättare av hela historien, blir kommunist och hoppar av skolan för att arbeta på fabrik som en riktig medlem i det fjärde ståndet blir relationerna kyliga och ansträngda. Vistelsen tillsammans med mor i sommarstugan väcker minnen från från barndom, ungdom och vuxenliv som flätas samman till en historia där det dessutom är säkert att tidens flod går inte att stoppa och öppnar man spjället till minnenas flod så är de också svårstoppbara. Ändå blir liksom inget sagt, tiden bara rinner förbi. Det är med ett citat från Mao som boken fått sitt namn "Jag förbannar tidens flod" och Per Petterson beskriver hur Arvid tittar på Maos porträtt över sängen och tänker:
Det visade (...) en som kände tiden härja med kroppen som jag själv hade känt många gånger, hur tiden helt plötsligt kunde komma ikapp mig och fara omkring på insidan av huden som små, små elektriska stötar, och det gick inte att stoppa dem, hur gärna jag än ville. Och när de till slut upphörde och allt blev stilla hade jag redan lite grann blivit en annan än den jag var förut, och ibland gjorde det mig fullständigt uppgiven. (s 65)

Vackert avskalat och närmast poetiskt språk, härligt bildspråk, snillrikt sammansatt berättelse i flera olika tidsplan, underbara miljöbeskrivningar. Ännu en hyllvärmare som har fått ligga hos mig och vänta alldeles för länge. Den här boken var värd mycket bättre, som till exempel att läsas, den var också tillräckligt bra för att få Nordiska rådets litteraturpris 2009.  Kanske hade den varit ännu bättre på norska? Jag får leta fram mitt exemplar av Ut og stjaele hester som jag köpte i Oslo för mycket länge sedan och träna lite på nabospråket helt enkelt. 


När jag tänker rätt på det så känns språket i Jag förbannar tidens flod besläktat med Utvandringens Tid som jag just läst. Blå pärlor!

- repris från 20 augusti 2011 -

mvh Inte alls bitter

det finns råttor överallt utom på Antarktis - svidande klassresa

- Jag har ju bara dig, säger mamma Berit till dotter Clara, de bor i en liten stad på västkusten (jag gissar typ Varberg) och Clara ska börja i sjuan. Clara känner inte riktigt att hon hör till någonstans, inte med de snygga tjejerna, inte med de tuffa heller. Clara gillar skolarbetet och att plugga men mamma är orolig, inte ska hon väl välja något teoretiskt på gymnasiet, det är ju så svårt. Mamma arbetar på flera städjobb för att de ska kunna ha det gott med fredagsmys och cykelturer till havet på sommaren. En dag dyker Christian Breken upp i klassen, han har något som de andra killarna inte har och han väljer ut Clara till sin medhjälpare. 
När boken börjar får jag följa med Clara på besök i sin barndomsstad, hon är välutbildad och stadgad och resan hem till Berits hyrestrea är inte lätt. Det liv, som hon så snart hon kunde lämnade bakom sig, med blommiga volanggardiner, frallor med ost som festmat och fika som ska ätas framför TV är svårt för Clara att hantera. Prydnadssakerna och de virkade dukarna tränger sig på. När hon sedan möter Christian på perrongen när hon stiger av tåget så blir det bara för mycket. Minnena sköljer över henne och hon blir påtagligt påmind om det liv som kunde blivit. 

Det här är en roman som svider, den tar mig tillbaks till högstadietiden i en liten tätort och Sara Beischer har fångat känslan av utanförskap och rotlöshet för de som vill något annat riktigt, riktigt skickligt i sin nya bok Det finns råttor överallt utom på Antarktis. Miljöerna och tidsandan är på pricken och klassresan som Clara gjort är det säkert många som känner igen sig i. Jag minns själv när jag berättade för min familj att jag startat bloggen och att jag skrev om böcker där. 
- Jaså, men skriva det är ju svårt. Kan du det? Tror du att du är nån journalist eller?
Nu ska jag inte lyssna på Jante utan svara:
- Ja. Det kan jag. Jag skriver till och med såpass intressant att andra vill läsa. I allafall ibland.
Och svar nej, ingen i min familj har någonsin besökt min blogg. 

Skriva i en helt annan liga kan Sara Beischer. Jag har ännu inte läst hennes debut om äldrevården Jag ska egentligen inte jobba här, det måste jag åtgärda snarast! Provläs gärna hennes bok och kolla in seminariet på bokmässan:

Evenemang

  • Det finns råttor överallt utom på Antarktis

    Datum & tid: fredag 27 sep kl. 17:00 - 17:20
    Arrangör: Ordfront förlag
    Kod: Fr1700.7
    Seminarium, seminariekort erfordras.
    Det finns råttor överallt utom på Antarktis är en roman om den tacksamma arbetarklassen, skolans misslyckande och om att glida ifrån den man älskar mest. Sara Beischer slog igenom med Jag ska egentligen inte jobba här – nu är hon tillbaka med ytterligare en bok som förnyar arbetarlitteraturen.

torsdag 22 augusti 2013

mvh Inte alls bitter - 1

Idag startar Louisiana Literature  och hade jag varit där hade jag kunnat sitta på en uppläsningsafton med Zadie Smith, Nick Laird, Colum McCann och Olga Grasjnowa. Ja, ja. Sånt är livet. Det får bli en repris av min text om Olgas roman istället:
En knallgul bok med klagomuren på framsidan och titeln Ryssar är såna som gillar björkar går bara inte att låta bli att läsa. Olga Grjasnowa har skrivit och det är en roman om en ung judisk kvinna, Masja, som alltmer förtvivlat söker efter ett hemma.

Hon har i sin barndom flytt från Baku tillsammans med sin föräldrar, hamnat i Frankfurt. Föräldrarna drömmer tillbaka om en tid i Sovjetunionen där pappan hade en ställning, mamman var respekterad pianolärainna och i deras bibliotek stod flera tusen böcker. Nu är de invandrare i ett land, främlingar. Masja lär sig språket, utbildar sig, har vänner och partners av alla religioner och nationaliteter. Det skapar frihet och svårigheter. Enklast för människan är att ingå i en grupp, det är enkelt att förhålla sig till världen om man ingår i en gemenskap. Att höra till.

Nu är de strukturerna allt mer upplösta och hon är hemma överallt och ingenstans. För att försöka glömma sin kärleks död flyr hon själv till Tel-Aviv, sorgen och samhället runt henne tränger sig på. Masja talar många språk och vill helst av allt arbeta som tolk på FN, hon översätter och skapar kontakt mellan människor men hennes egen röst blir allt mer förvirrad. I Palestina tillsammans med en flyktig bekant, får hon frågan:
- Vad tror du på?
Masja konstaterar att det varken är Gud, Kultur, eller Nationen. Måhända är det människan?

Kaxig, så skulle en göteborgare beskriva bokens färg och kaxig får bli ordet för innehållet också. Grjasnowa vill få mig som läser att fundera en runda till på vårt sätt att kategorisera människor, att stoppa in dem i fack och sedan förvänta oss att alla ska hålla sig på sin plats. Kaxig och underhållande, i sin vilja att punktera en och annan fördom så lyckas hon verkligen locka fram både fniss och småleenden. Jag gillar!

En intervju med Olga hittar man här och SvD recenserar.

- repris från januari -


mvh Inte alls bitter

vinterkriget - en äktenskapsroman

Tänka sig att en titel kan totalt missleda en så till den milda grad att första tredjedelen av boken inte riktigt kommer till sin rätt. Nu hade jag förställt mig Vinterkriget som en historisk roman med inbördeskriget i fokus och så finner jag istället en samtida relationsberättelse. Visserligen finns ställningskriget där, visserligen finns attacker, anfall och reträtter där och kanske kan det sluta med någon slags vapenvila men spelplatsen är äktenskapet.
Max och Katriina närmar sig 60, de har varit gifta länge och livet går sin gilla gång. Inget är särskilt spännande längre, ålderdomen närmar sig allt snabbare och samtalsämnen har tagit slut. Den yngsta dottern Eva har 29 år gammal flyttat hemifrån för att studera konst i London, Helen bor kvar i Helsingfors tillsammans med man och två barn. Hösten är på väg och strax innan Max sextioårsdag träffar han den före detta studenten Laura. Hon rådfrågar honom i hans roll som professor och Max känner sig märkvärdigt upplivad av Laura, ska hon kunna rädda honom från att åldras? På något sätt gick mina tankar från Max och Katriina till Nessers senaste par Maria och Martin, kanske var det så enkelt att de båda paren är medelålders, männen är akademiker och svårt att handskas med åldrandet och att kvinnorna var och en på sitt sätt är mer handlingskraftiga? Nåväl, vad handlar då boken om?

Jag får följa med under några månader en krigsvinter då de alla får gruppera om sina liv och för mig är berättelsen om dottern Eva allra mest intressant, hon söker efter någon slags mening och riktning i livet och kanske har hon efter vintern i London äntligt funnit sig tillrätta. Nu är det bok två samma vecka som jag läser som är finlandsvensk och jag fortsätter mina hyllningar över det vackra språket. Det är ord och meningsbyggnad som tjusar och förtjusar mig, utmanar och gör att vanlig slöläsning är omöjligt. 

Philip Teir är en av besökarna på den kommande mässan. Jag har två seminarier på min önskelista:

Evenemang

  • Dissekerar kärlek i vår samtid

    Datum & tid: fredag 27 sep kl. 13:00 - 13:45
    Arrangör: Natur & Kultur och Norstedts
    Kod: Fr1300.2
    Seminarium, seminariekort erfordras.
    Både Lena Andersson (Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek) och Philip Teir (Vinterkriget – en äktenskapsroman) har skrivit romaner om relationer och besatthet. De utspelar sig i nutid i Stockholm respektive Helsingfors. Huvudpersonerna kastas mellan hopp och förtvivlan. Oförnuft och känsla tar överhanden, total maktlöshet och eufori blandas. I essäboken Min frihet diskuterar Björn Larsson kärleken kontra friheten. Han tar sitt eget liv som exempel på att friheten är en ständig erövring och att den måste ingå kompromisser med kärleken. Varför skriver dessa författare om kärlek just nu?
    Moderator: Björn Linnell, senior advisor på Natur & Kultur.
  • Måste allt vara sant? Fram med fiktionen

    Datum & tid: lördag 28 sep kl. 10:00 - 10:45
    Arrangör: Schildts & Söderströms och Bokförlaget Forum
    Kod: Lö1000.2
    Seminarium, seminariekort erfordras.
    Anna Fredriksson, Jens Liljestrand, Philip Teir och Kjell Westö sjunger fiktionens lov och analyserar den dokumentära trenden i Sverige. Norén började, Knausgård tog upp stafettpinnen. Felicia Feldt skrev om sin mamma, Felicias mamma svarade. Jonas Gardell skriver om aids och Karolina Ramqvist om att växa upp. Ja, det är viktiga böcker, men vad har hänt med romanen? Efter vågen av autofiktion är det dags att ta romankonsten och fantasin till heders igen. Det finns nämligen en sanning som man lättare når genom fiktionen. Måste alla berättelser idag vara ”based on a true story” för att väcka intresse?
    Moderator: Katarina Gäddnäs, författare och journalist.

onsdag 21 augusti 2013

guld - cykling, cancer och meningen med livet

Idrotten är bra mycket enklare än livet, eller hur?
Det är därför som den är mycket populärare.

I idrottens värld kan man mäta resultaten ned till minsta tusendel, kroppens ansträngning, målkamerorna som registrerar och gulden som vinns. Det är svart eller vitt. Vinst eller förlust och när livet kommer emellan så finns där beslut som inte alls är lika enkla att fatta.

Velodromcykling, Star Wars, leukemi och ett kommande hemma-OS i London är byggstenarna i Chris Cleaves nya bok Guld. Det måste vara otroligt svårt att följa upp succén Little Bee  och Cleave gör alldeles rätt i att välja en helt annan miljö och helt annan handling. I Guld är det cyklisterna Kate, Zoe och Jack som har huvudrollen tillsammans med tränare Tom och cancersjuka och mycket tappra dottern Sophie. Jakten på medaljer varvas med berättelsen om Sophies sjukdom och klart att han vill ge oss tankar om vad som är viktigt i livet. Det har de två romanerna gemensamt - ambitionen att ge oss en tankeställare. Skillnaden är att i Little Bee fanns ett samhällsperspektiv som ville diskutera unga flickors levnadsförhållanden i Nigeria och flyktingars status i Storbritannien och den sortens diskussion saknar jag i Guld. Visst är det en gripande relationsroman med jämförelsen mellan jakten på sekunder, ära och berömmelse och viljan att överleva som nav, mänskliga drivkrafter och ambitionens pris finns också där men jag saknar den lilla extra dimensionen som fanns i Little Bee.

Å  andra sidan så har Cleave lyckats locka mig till att läsa en hel roman späckad med velodromcykling och Star Wars vilket är en bedrift i sig. Hade jag gillat cykling hade jag säkert gillat mer och den lite för tydliga symboliken av kriget mellan onda och goda krafter fattar jag trots totalt ointresse för Darth Vader. Mitt betyg får bli: helt OK brittisk feelgoodare men inte extraordinär. Ingen topplacering från mig alltså utan något lite mer mittemellan, tyvärr, inget guld från mig.

Psst - igelkottarna på Brombergs skvallrar om att Chris Cleave dyker upp i babel den förste september. Klart jag ska titta.

tisdag 20 augusti 2013

vissa dagar tarvar choklad

Tänka sig att jag har en ICA som har chokladdoppad frukt som plocksortiment. Det kan man behöva en tisdag :-)

tematrio - sommarens läsning


Lyran skriver lite melankoliskt: Sommaren går obönhörligen mot sitt slut, dags att summera lite. Jag har läst en blandning av allt möjligt med särskilt fokus på svensk litteratur och noveller. Berätta om tre bra böcker ni läst i sommar!

Jag summerade min sommar i helgen och insåg att jag läst väldigt många bra romaner och noveller. Så många att det inte är lätt att välja - i lördags tyckte jag såhär  men som den totala boktipsarnörd jag är så passar jag på att lyfta fram ytterligare tre:

hägring 38 - Helsingfors våren 1938

Uppmaning: Börja dagens inläggsläsning med att klicka igång bakgrundsmusiken - soundtracket till Kjell Westös förkrigsroman Hägring 38 är Ravels Bolero, ett stycke som börjar lågmält och stilla. Melodislingor som väver sig om varandra, upprepas och ökar i styrka fram till det dramatiska crescendot.

Huvudpersonen i den här romanen, som tar sin början i Helsingfors i försommartid 1938, är advokat Thune. Han är fyrtioårsåldern och har blivit lämnad av sin fru, livet känns alltmer meningslöst. Han har en humanistisk och liberal livshållning, har arbetat i beskickningar både i Sverige och Moskva och skriver i Hufvudstadsbladet en artikel som avslutas:

Nationalismen och stamtänkandet äro sega sjukdomar. De botas bäst med läsning och resor.

Det är inte alla i Helsingfors vid den här tiden som håller med advokat Thune, landet har en historia med inbördeskrig mellan röda och vita, kommunismens Sovjet är bara några mil bort och det sättet att styra ett land lockar, andra ser nationalsocialismen som en garanti för ett fritt Finland. I advokat Thunes onsdagsklubb blir splittringen mellan de olika åsikterna allt tydligare - Quo Vadis Europa är det passande namnet på hans semesterlektyr. På advokatens kontor arbetar fru Wiik, fru Wiik som är mån att vara till lags och sköter sitt arbete perfekt. I henne ryms också Matilda, sansad och praktiskt lagd, Tilda den ansvarstagande och familjekära och den oregerliga, känslosamma Miljafröken. När fru Wiik en dag öppnar dörren till kontoret och en manlig besökare stiger in så kastas hon tillbaks till sina tonår då inbördeskriget gjorde vardagen helt förryckt. När boken tar slut på senhösten 1938 har Tyskland marscherat in i Sudetlandet och livet har förändrats för många. Riktigt hur vill jag inte avslöja.

Precis som Ravels Bolero så byggs den här historien upp mot ett häftigt och mullrande slut och den känslan är Westö mycket skicklig på att förmedla till mig. Thunes resonemang kring nationalismens makt och hur människor vid fara söker sig samman i gruppen som är lika dem själva är en annan av behållningarna av den här romanen, ytterligare en är språket. Precis som vid tidigare läsning av Westö så fascineras jag av hans finlandssvenska. Språket är likt men ändå olikt och det gör att jag får skärpa till mig när jag läser, betydelseglidningar och ordförråd gör texten fräsch och intressant.

Jag hade höga förväntningar på den här romanen eftersom jag tyckt mycket om Westös Helsingforskvartett (det är bara den avslutande delen Gå inte ensam ut i natten som jag bloggat om tyvärr) men Hägring 38 fångade inte mitt intresse riktigt lika mycket som de tidigare böckerna, trots en spännande intrig i en spännande tid.

Det låg en uråldrig stank över nuet, Thune misstänkte att det var stanken av kommande uppoffring.

Om året 1938 i Sverige berättar Annika Thor i sin roman Om inte nu så när, läs den, också.