måndag 26 augusti 2013

är vi bokbloggare stygga mot Jan Guillou?

Igår bjöd Jan Guillous recension av Jonas Gardells romantrilogi Torka aldrig tårar... mig ett rejält fnissanfall. Texten hyllar Gardells böcker samtidigt som den raljerar över hans benägenhet att lufta sina politiska käpphästar och användandet av hårt strängad patetik och avslutningsvis klämmer den gode Jan till med:

"Jag har ingenting emot politiska käpphästar i romaner, bara man inte rastar dem för ofta och bara det inte blir för genomskinligt. Jag förlåter dig, Jonas. Jag förlåter till och med det prettolitterära språktrixandet och enordiga meningar staplade på varandra och ett och annat häpnadsväckande grammatiskt fel.
Vi lever trots allt ånyo i en tid av förhärskande litterär kanon där "Rapport från en skurhink" inte längre skulle räknas som litteratur och där debutanterna ånyo hyllas när de i "flöde" skriver absolut obegripligt svammel om absolut ingenting.
Trilogin "Torka aldrig tårar utan handskar" är tvärtom fullständigt och icke finlitterärt begriplig och handlar om något i ordets sanna mening ohyggligt viktigt. Det är frågan om ett storverk. Därför förlåter jag dig allt, Jonas. Te absolvo."
En intressant tanke dök sedan upp på FB när jag delat länken och hade som rubrik: Han förnekar sig inte den gode Guillou. Är vi bokbloggare lite extra elaka mot honom? Vad tycker ni?

då är det dags för Döden

Med ett rep mättes de vars liv var över. De vars stund det var att dö. Med ett rep mättes de som skulle få leva. Så är allas liv utmätta. Både ditt och mitt. Ingen vet vilken längd vi tillhör. 
Den snart 50-årige Gardell uppmanar oss att inte vira samman våra liv och lägga dem i den där lådan märkt "snören för korta att använda". Han ber oss binda samman alla trassliga och korta stumpar till något användbart, något som kan hålla ihop alla bitarna. Foga samman, tillsammans. 

Solidariteten mellan de sjuka och döende vännerna är något som stannar kvar i mitt minne efter att ha läst den avslutande delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar, vänskapen som håller in i döden och berättelsen om Lars-Åke. I den avslutande delen är det vännerna som jag får lära känna, Benjamin och Rasmus hamnar mer i bakgrunden och det känns alldeles som det ska. Sveket från samhället och de oförstående anhöriga vägs upp med en samhörighet, ett kollektiv som manifesteras i Pauls begravning. Ett enda liv, det enda liv jag har. 
Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen.
Gardell balanserar i den här avslutande delen farligt nära väckelsemötets rand, han har sin läsare i sin hand och han upprepar sitt budskap med en frenesi som ibland känns för mycket. Jag tycker ofantligt mycket om delarna där man lär känna människorna och deras livsöden, mindre om predikandet. Efter 1000 sidors läsning, otaliga intervjuer, tv-serie, sommarprat och allsång så har jag fattat grejen. Trots det så rörs jag till tårar ett antal gånger också denna gång. Det här är en svensk modern klassiker som kommer att ha sin plats i våra bokhyllor länge men jag hade gärna sett den som en roman. En tätare, tajtare komposition: 600 sammanhängande sidor - oj, oj vilken text det hade blivit! Nu är det gripande, samhällskritiskt och en viktig historieskrivning som räcker mycket långt men tänk om...

Självklart medverkar Jonas Gardell också på året bokmässa, hans mission är inte riktigt slutförd ännu. Seminarierna hittar man här och jag ska verkligen försöka pricka in lördag klockan 15. Förra årets samtal var riktigt fint. Ärligt och naket utan manér.

#tatuh 1. Kärleken och 2. Sjukdomen har jag självklart också skrivit om. Klicka på länkarna :-)

söndag 25 augusti 2013

novellrunda

Novellvågen i bokbloggarhavet kluckar vidare med flera arrangemang - just nu är vi ett gäng som pratar kinesiska noveller på FB. Än finns det tid att hänga på, dessutom har Tina på Café de la nouvelle bjudit in till ett FB-evenemang där man kan diskutera de nominerade novellerna till Sveriges Radios Novellpris, superkul att de sociala medierna finns så att det geografiska avståndet mellan novellvänner blir oväsentligt.

Själv läser jag just nu Alice Munro, en av hennes tidiga novellsamlingar Tiggarflickan släpps av Atlas i höst och det passar bra att värma upp inför den med Kärlek Vänskap Hat, det är den fjärde novellsamlingen av henne som jag läser och det är hittills mästerligt. Böcker emellan tipsar om Båten som hon läst i sommar.

Kanske kan vi också hänga på Hannas novellördagar? Hon har kört novelltema några lördagar i rad på sin blogg Feministbiblioteket, jag har några teman på gång som passar framöver. Hur är det med alla er andra? Hänger ni på eller?

- en novellvåg i bokbloggarhavet -

smarrigaste kola-valnöt-äpplekakan

I Det bästa från Magnolia Bakery, New York har vi hittat många smarriga recept. Senast i raden var det AppleWalnutCake with CaramelTopping. Mycket mäktigt och Mycket smaskens!

mvh Inte alls bitter - 4

Idag besöker Ian McEwan Louisiana Literature  och visst hade jag gärna lyssnat till honom! Det får bli favorit i repris. Repris av gästbloggarn's text om Lördag:

Vilka pärlor man kan hitta när man har slut på läsning och chansplockar ur Bloggredaktörens abnormt stora hög med sommarböcker. Ian McEwan var en helt ny bekantskap så det var verkligen utan förutfattade meningar jag tog mig an Lördag, en skildring av en dag i hjärnkirurgen Henry Perownes liv. Förälskelse vid första kapitlet, sedan tillnyktring och insikt att det finns brister, men förhoppningsvis har vi inlett en underbar och varaktig relation, Ian och jag.

Det första kapitlet ja - Perowne står sömnlös i vargtimmarna och medan han tittar ut över London från sovrumsfönstret får vi via hans tankar lära känna honom som yrkesman och medelålders familjefar. Den här passagen är så bra att jag önskar att hela boken bara skall lunka på i det här vardagliga och att lördagen händelselöst skall passera medan man lär känna Perowne, men så blir det naturligtvis inte. Inte riktigt i alla fall. Hans familj och dess historia introduceras istället och sedan startar dagen på riktigt med en konfrontation i samband med en bilolycka följt av en squashmatch - de två händelserna syftar väl  till att utforska Perownes manlighet. Senare träffar vi och Perowne hans dementa mamma innan familjen med de vuxna barnen samlas för att äta middag och berättelsen slutar med vardagsdramatik om man vill som ger Perowne tillfälle att se klart på sin situation. Som fond till berättelsen är kriget mot Irak på väg att starta och invävt finns en diskussion om dess legitimitet, liksom diskussioner om naturvetenskap relativt humaniora. Och neurologin och kirurgin skildras i detalj, i passager som balanserar mellan thriller och dramatiserad facklitteratur.

Nåväl, vad hände mellan inledningens förälskelse och avskedets något ljummare form av respekt? Jo, McEwan fegar ur och fullföljer inte kontraktet med läsaren (eller också har jag läst kontraktet slarvigt och övertolkat vissa klausuler). I den inledande inre monologen tänkte jag på Updike och hans hänsynslösa och kompromisslösa skildringar av män och trodde att Perowne skulle dissikeras på ett liknande sätt, men det sker aldrig. Man får reda på ytliga attribut som att han inte gillar att förlora i squash och inte har slagits i vuxen ålder, men istället för att skala av fler lager av löken så står han kvar och stampar på samma ställe som i första kapitlet med sitt grubblande runt åldrande, oro för sina barn och världsläget. Perowne själv framstår till slut närmast som en hjälte (där småsinta jag ville se honom blottas i all sin ömklighet) och eftersom han är neurokirurg (inte det mer slarviga hjärnkirurg, märk väl), har två välartade barn och lever i ett lyckligt äktenskap i ett fashionabelt hem i centrala London så... ja, det blir väl lite tråkigt och ointressant helt enkelt. Det finns en massa andra saker att ta med sig som medelåldersskildringen och de intressanta samhällsdiskussionerna, men psykologin har McEwan inte bottnat när Perowne så småningom somnar på söndagsmorgonen.

/Gästbloggare M

- repris från juni 2011 - 

mvh Inte alls bitter

lördag 24 augusti 2013

medlet heter ull!


Passa er herr och fru rådjur. Nu har vi laddat upp med otvättad fårull. Kanske kan sommarens sista rosenknoppar få slå ut innan de slukas med taggar och allt. Tackar för specialleverans av ullen! 

mvh Inte alls bitter - 3

Hade jag nu suttit i Giacomettisalen på Louisiana Literature  så hade jag kunnat lyssna till Rosa Liksom.

mvh Inte alls bitter

Bloggerbugg?

Nu har jag drabbats flera gånger de senaste dagarna att långa arbetade tidsinlagda inlägg publiceras och är helt tomma. Är vi fler som råkar ut för samma sak?

Mitt inlägg om en finsk sexa kommer, men det får bli när jag har dator och nät.

en sexa finskt såhär på lördag

Då är det ju inte en sexa Koskenkorva jag tänker på i första hand utan sex fina finska texter som jag läst det senaste halvåret. På besök på bokmässan i höstas och på besök på Louisiana Literature den här helgen kan man möta Rosa Liksom, tåget har gått för att höra henne men en liten repris av Kupé nr 6 som är nominerad till Nordiska Rådets Litterturpris:
På spåret befinner sig den här burleska skrönan om en ung estnisk studentska på väg för att titta på grottmålningar i Nepal. Det är vägen som är mödan värd kan tyckas något klyschigt och uttjatat men det stämmer verkligen på den här romanen som börjar frostigt och slutar i vårkänslor. Jag blev sugen på att läsa när jag såg Rosa Liksom på babel och bara att hålla den lilla kompakta boken formad som ett fönster i handen är en fröjd.

Flickan kliver på transsibiriska i Moskva och får delakupé nr 6 med en storvuxen rysk byggnadsarbetare och det växer fram en udda gemenskap mellan dem allteftersom dagarna på tåget passerar. Han dricker omåttliga kvantiteter vodka, dukar upp måltider och berättar om sitt våldsamma, grovhuggna liv med kvinnorna som troféer. Flickan lyssnar, målar och funderar. Tundran utanför fönstret är djupfrusen och mitt ibland stank, smuts och solkighet beskriver Liksom en fantastisk natur, skira björkar, stora snöflingor och dramatiska vyer.  Där finns också en hatkärlek till landet de reser genom. Det är 1986 och Sovjetunionen är snart historia, bränslet är ransonerat, affärerna är tomma och städerna fyllda av betong.

 - Hur många gånger har jag inte förbannat det här landet, men vad skulle jag vara utan det? 

Än en gång är det så att jag läser en roman och inser att jag missar mängder av referenser, jag förstår så mycket att jag borde känna igen scener från Tjechov, Mästaren och Margarita nämns till och med. Men jag har nästan inte läst något ryskt. Inte Tolstoy, inte Dostojevski, inte ... Finns där någon beläst där ute i bloggosfären som kan upplysa mig?

Trots att det finns lager i den här romanen som jag inte snappar upp så är den helt fantastisk läsning, jag undrar så varför jag inte läste Rosa Liksom innan mässan. Hade så gärna sett och lyssnat till. 

- repris från december 2012 -

Nu var det ju en sextett utlovad. Jag bjuder Oksanens När duvorna försvann Annas text och Gästbloggare Ms text, Westös Hägring 38, Teirs Vinterkriget, Johanna Holmströms Asfaltsänglar och Pulkkinens novell från den nordiska Novelliexen.  Åsså Liksom då. Det blir liksom sex det.