torsdag 29 augusti 2013

men hur smakar det då, bajskaffet?

Det är ju det att kaffe är brunt som gör det extra äckligt, sa dottern och vände på pappans lyxkaffepåse. I korthet så är världens dyraste kaffebönor först uppätna av den indonesiska gynnaren:
Sibetkatt

Sedan är bönorna utbajsade i korvar, hopsamlade därefter tvättade och rostade. Kopi Luwak är resultatet och nu är den stora frågan, Hur smakar det då, bajskaffet? 
Svar kommer. Återkommer.






min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman och Jonathan Safran Foer

Nej men vänta nu. Ett särbegåvat, lillgammalt barn som får ett skattjaktsliknande uppdrag av någon som dött, ett uppdrag som innebär besök i olika miljöer där barnet konfronteras med verkligheten och lär sig för livet, en excentrisk mormor som bor alldeles nära, oväntade vänskaper, storstad, humor med svärta, lekfullhet med språket och en önskan om ökad tolerans för olikheter. Nästan så att kläderna på flickan på omslaget liknar kläderna på pojken i filmen.

Hallå, är du där?

Jomen, jag tror minsann att Fredrik Backman läst Jonathan Safran Foer. Extremt högt och otroligt nära minsann. Att han inspirerats av den i sin nya roman Min mormor hälsar och säger förlåt gör då ingenting. Det är ju trots allt i en egen tappning och precis som i Boken om Ove så finns där ett hisnande spann i texten, från gapskrattet till sorgen. Formuleringskonsten är slipad och innerlig, oneliners blandat med de vackraste passager. Elsa är en flicka att leva med, att leva sig in i hennes värld är omtumlande och utmanande. Jag träffar många barn som tänker en smula annorlunda, som ser världen ur en annan vinkel och jag tycker Fredrik Backman lyckas fint med att skildra hur det kan vara, och hur de barnen (eller människorna) behöver någon som tror på dem och ser dem som de är. Visst behöver vi alla en mormor som är som en armé:

Det är ett barnbarns yttersta privilegium, att veta att någon står på din sida, alltid, oavsett. Till och med när du har fel. Speciellt då, faktiskt. 

En mormor är både en svärd och en sköld (...) Mormor är alltid team Elsa.

Då är frågan hur Elsa ska klara sig utan sin mormor, det är det som du får läsa i Min mormor hälsar och säger förlåt. Läs! Det är inte Ove men det är Elsa och det räcker långt!

onsdag 28 augusti 2013

mera Kina i min låda

Det kinesiska novelläsandet förökade sig till två romaner i min låda. Antingen är det en högre makt, storebror som ser eller snälla bloggisar som tycker att det passar mig med kinesiskt just nu. Tackar hur som, läser i sinom tid :-)

på tal om Ekman - elib!

Jag är riktigt glad över att utbudet på mitt e-boksbibliotek ständigt fylls på med bra böcker, både nyheter och gammalt görs tillgängligt i snabb takt. Av t ex Kerstin Ekman finns hela 20 titlar att ladda ned och låna. Gratis i en månad, bara ett par klick bort!

augustiresan - en ny Anna Fredriksson

Himlen är djupblå och än finns det en liten smula sommar kvar också i här i Göteborg. Augustiresan utspelar sig i ett sensommarvackert Österlen och mer passande recensionsdatum kan det inte bli. Jag sitter själv på balkongen i den sköna augustivärmen som är förrädisk, varmt och gott på solsidan och på skuggsidan kyligt. Så som i boken jag just läst, kontrasten mellan himmelskt vackra miljöer, lyckade kvinnor mitt i livet och bakom fasaderna en otäckt kall verklighet.

Anna Fredriksson har mutat in genren "samtidsromaner med kvinnliga huvudpersoner med relationsproblem ofta typiska för yngre medelåldern" på ett kassaskåpssäkert sätt. De senaste åren har jag läst om syskon som ska enas i Sommarhuset, det frånskilda paret som ska samarbeta om barnen i Lyckostigen och nu är det dags för tjejgänget och arbetsplatsen i  Augustiresan. 

Precis som i föregångarna är det här en träffsäker skildring av hur livet kan vara just här, just nu och den vackra omslagsbilden som skickar löften om en härlig semesterdag på stranden är bedräglig. För Jenny, som är bokens huvudperson, är livet allt annat än idylliskt. Hon har blivit medlockad av sina väninnor på en cykelsemester på Österlen och redan på tåget från Stockholm inser de alla att Jenny inte mår särskilt bra. Nästan ett år har gått sedan Jenny tackade jag till ett chefsjobb och uppenbart är att det nya jobbet har förändrat henne.

Lite småövertydligt blir det med symboliken, yttre och inre resor men det är en randanmärkning det som drabbar i den här romanen är beskrivningen av en arbetsplats där arbetsmiljön totalt klappat ihop. Dåligt ledarskap, mobbning och förtal, utfrysning och ständiga kränkningar. Ruggigt bra beskrivet och ruggigt otäckt att läsa. Det här är en text som gör mig ledsen och upprörd samtidigt som jag får lust på en tur på Österlen. Naturen och Kanske en cykeltur vore att överdriva en smula men en tur. Helt klart!

Lyssna på mässan:

Fredriksson, Anna

Evenemang

  • Måste allt vara sant? Fram med fiktionen

    Datum & tid: lördag 28 sep kl. 10:00 - 10:45
    Arrangör: Schildts & Söderströms och Bokförlaget Forum
    Kod: Lö1000.2
    Seminarium, seminariekort erfordras.
    Anna Fredriksson, Jens Liljestrand, Philip Teir och Kjell Westö sjunger fiktionens lov och analyserar den dokumentära trenden i Sverige. Norén började, Knausgård tog upp stafettpinnen. Felicia Feldt skrev om sin mamma, Felicias mamma svarade. Jonas Gardell skriver om aids och Karolina Ramqvist om att växa upp. Ja, det är viktiga böcker, men vad har hänt med romanen? Efter vågen av autofiktion är det dags att ta romankonsten och fantasin till heders igen. Det finns nämligen en sanning som man lättare når genom fiktionen. Måste alla berättelser idag vara ”based on a true story” för att väcka intresse?
    Moderator: Katarina Gäddnäs, författare och journalist.

tisdag 27 augusti 2013

om en månad är det mingel som gäller!

Om en månad precis håller bokmässan på för fullt och en av höjdpunkterna är ju att träffa andra bloggare. Kul att ambassadörerna fixar med mingel! Klart vi ska ses där?

Grattis Kerstin!

Stort grattis till Kerstin Ekman som idag firar jämnt. Jag hoppas att hennes senaste roman, som man kan se lite som en sammanfattning och måhända avslut av en författargärning, inte blir hennes sista. Bjuder en repris av min text från november 2011:

Många av er har säkert hört eller läst Kerstin Ekman berätta om sin senaste roman Grand Final i Skojarbranschen. Länkar till Babel för säkerhets skull. Ekman har här skrivit en underbar bok som hon i slutet av romanen med en blinkning till Knausgård och andra kallar autofiktion. Det är ju så modernt nuförtiden. Det här är en bok om författandets olika roller och den svingar friskt både mot det vackra folket som kallas kulturelit och den rödvinsdrickande vänstern som upplever allt så mycket mer äkta och oförfalskat än gemene man. Många småleenden blev det på tåget och jag imponeras av Kersin Ekmans klarsynthet och mycket vassa penna.

Man kan väl säga att så småningom försonas den akademiska, förfinade, kontrollerade Lillmor med den äkta, burdusa och sinnliga Babba och de inser att de behöver varandra. Riktigt bra författare behöver alltihop och det kan rymmas inom en människa. För mig var det här också en bok om minnet/minnen och hur minnet är både selektivt och tillrättaläggande. Babba skriver:
Jag är eidetiker och det förflutna ligger i mitt minne som osorterade foton i en pappkartong. Drivor av dem. De framkallas och tonar bort. Men så länge jag ser dem är de mycket tydliga. ... Minnet är ingen registrator, det diktar och drömmer.
I Kerstin Ekmans roman får vi följa de två kvinnornas minnesbilder över 50 års arbete både tillsammans och var för sig och jag förundras över hur lätt det verkar, i hennes händer blir texten självklar. Så skriver en riktig Grand Dame!

Än en gång säger jag tackar till förlaget som släpper sina nya titlar som e-bok på biblioteket. På så vis kan jag hänga med i bokfloden utan att bli ruinerad eller stå i evighetslång lånekö. Tackar, tackar!

GP, DN och SvD skriver om boken.

Stockholm Literature

Programmet släpps idag!