![]() |
| Babelaktuella Guld - min text finner du här! |
söndag 1 september 2013
pssst, min text om Guld
då så, Jorden runt!
Stäng alla dörrar och grindar, plocka fram böcker och sköna filtar - nu reser vi! Med Lyran som reseledare så är första anhalten Europa. Inlägg om min läsning kommer allt eftersom, jag har tre titlar lästa, för att allt ska bli lätt att hitta kommer jag att tagga mina texter med jorden runt 4 - häng nu på och res med oss!
Andrej Platonov - Lyckliga Moskva (Ryssland)
Silvia Avallone - Stål - (Italien)
Astrid Rosenfeld - Adams arv (Tyskland)
Hilary Mantel - Wolf Hall (England)
Jean-Marie Gustave Le Clézio - Pawana (Frankrike)
Spår (Lena Sundström)
I kriget mot terrorismen efter 11 september pekas två män, asylsökande i Sverige, ut som potentiella al-Qaidasympatisörer och utvisas till Egypten. Tre journalister på TV4:s Kalla Fakta-redaktion börjar nysta i utvisningen och det visar sig vara en lång tråd av trassligt garn. Så småningom utkristalliserar sig ett mönster där USA på lösa grunder pekar ut potentiella terrorister och pressar västländer att lämna ut dem till ökända tortyrländer. I efterdyningarna visar sig Sverige vara ett av de länder där mörkläggningen ända upp på regeringsnivå är allra mest ihärdig. I Spår berättar Lena Sundström hela berättelsen, från första ledtråd till ett uteblivet Stora Journalistpris. Och det är spännande.
Jag läste ett kapitel ur boken då det förhandspublicerades i Filter (denna oftast utmärkta reportagetidning). Sanningen att säga gav det inte mersmak, men när jag ändå påbörjade boken greps jag genast av sträckläsardjävulen. Det är något med dramatiserad dokumentär som är oemotståndligt. Sundström berättar också effektivt, utan longörer. Ett stadigt och högt tempo om ni så vill. Det finns dock vissa problem. Personteckningarna av de inblandade, främst journalisterna själva, är för grunda för att fylla någon funktion. Den vetenskapliga mysticismen runt SIM-kort och master och hur de används för att spåra CIA-agenter är lätt skrattretande (ni som i motsats till mig inte är Ericssoningenjörer får väl säga emot om ni inte håller med). Det blir kort sagt lite lättviktigt innan Sundström med sitt obestridliga patos för integrationsfrågor på slutet gör upp med den gigantiska cynism med vilken regeringen (och dess efterträdare från andra sidan blockgränsen) fortsätter smutskasta de oskyldiga männen för att skydda sig själva. Men en riktigt spännande reportagebok är det trots allt. Nu skall jag använda resten av utrymmet att diskutera formen och jämföra med skönlitteratur, så skjut ut er om ni inte är intresserade.
Lena Sundström är journalist och inte författare. Spår är en reportagebok och inte roman. Jag funderade ganska länge på vad detta innebär, förutom att det är faktiska personer som förekommer i reportaget. Det är uppenbart att syftet med en reportagebok i regel är annorlunda än syftet med en roman. Reportaget vill berätta en historia, medan en roman - oftast - vill berätta något allmänmänskligt. Tror jag. Därför är en god romanförfattare en god människoskildrare per definition eftersom detta är författarens huvudsakliga uppgift. En journalist däremot använder personskildringar för att förstärka sin berättelse (istället för att bygga sin berättelse runt personskildringarna). Till exempel finns det ett kapitel i Spår som handlar om en av de utvisades familjer som väntar på asylbesked i Sverige. Sundström skriver inte detta ganska fristående kapitel för att berätta om familjen utan för att exemplifiera en del i hennes berättelse med dem. Gott så, men när det gäller de tre journalisterna är det en mindre intressant historia som skall förstärkas - den om den grävande journalistiken. Här har läsaren decennier av populärkultur i ryggen vilket gör att vi förstår vad som avses (vi har sett Alla presidentens män så vi vet att det är Robert Redford som blir sen till dagis när Säpo ringer Kalla Fakta-redaktionen). Därför kan Sundström ta genvägar och gör det. En författare hade aldrig kommit undan med det och jag vet fortfarande inte någonting om någon av de tre huvudpersonerna. Om man jämför med Hannes Råstams Fallet Thomas Quick så var ju Råstam också journalist, men genom att han skrev i första person så lyste hans personlighet igenom texten och man kände hans febrighet, ambition, patos. Som skrevs ovan så lyckas Sundström förmedla sin egen dito när hon summerar på slutet, men de tre på TV4 blir bara schabloner. Jag struntar helt enkelt i att de inte fick Stora Journalistpriset.
/Gästbloggare M
SvD och DN skriver också.
Jag läste ett kapitel ur boken då det förhandspublicerades i Filter (denna oftast utmärkta reportagetidning). Sanningen att säga gav det inte mersmak, men när jag ändå påbörjade boken greps jag genast av sträckläsardjävulen. Det är något med dramatiserad dokumentär som är oemotståndligt. Sundström berättar också effektivt, utan longörer. Ett stadigt och högt tempo om ni så vill. Det finns dock vissa problem. Personteckningarna av de inblandade, främst journalisterna själva, är för grunda för att fylla någon funktion. Den vetenskapliga mysticismen runt SIM-kort och master och hur de används för att spåra CIA-agenter är lätt skrattretande (ni som i motsats till mig inte är Ericssoningenjörer får väl säga emot om ni inte håller med). Det blir kort sagt lite lättviktigt innan Sundström med sitt obestridliga patos för integrationsfrågor på slutet gör upp med den gigantiska cynism med vilken regeringen (och dess efterträdare från andra sidan blockgränsen) fortsätter smutskasta de oskyldiga männen för att skydda sig själva. Men en riktigt spännande reportagebok är det trots allt. Nu skall jag använda resten av utrymmet att diskutera formen och jämföra med skönlitteratur, så skjut ut er om ni inte är intresserade.
Lena Sundström är journalist och inte författare. Spår är en reportagebok och inte roman. Jag funderade ganska länge på vad detta innebär, förutom att det är faktiska personer som förekommer i reportaget. Det är uppenbart att syftet med en reportagebok i regel är annorlunda än syftet med en roman. Reportaget vill berätta en historia, medan en roman - oftast - vill berätta något allmänmänskligt. Tror jag. Därför är en god romanförfattare en god människoskildrare per definition eftersom detta är författarens huvudsakliga uppgift. En journalist däremot använder personskildringar för att förstärka sin berättelse (istället för att bygga sin berättelse runt personskildringarna). Till exempel finns det ett kapitel i Spår som handlar om en av de utvisades familjer som väntar på asylbesked i Sverige. Sundström skriver inte detta ganska fristående kapitel för att berätta om familjen utan för att exemplifiera en del i hennes berättelse med dem. Gott så, men när det gäller de tre journalisterna är det en mindre intressant historia som skall förstärkas - den om den grävande journalistiken. Här har läsaren decennier av populärkultur i ryggen vilket gör att vi förstår vad som avses (vi har sett Alla presidentens män så vi vet att det är Robert Redford som blir sen till dagis när Säpo ringer Kalla Fakta-redaktionen). Därför kan Sundström ta genvägar och gör det. En författare hade aldrig kommit undan med det och jag vet fortfarande inte någonting om någon av de tre huvudpersonerna. Om man jämför med Hannes Råstams Fallet Thomas Quick så var ju Råstam också journalist, men genom att han skrev i första person så lyste hans personlighet igenom texten och man kände hans febrighet, ambition, patos. Som skrevs ovan så lyckas Sundström förmedla sin egen dito när hon summerar på slutet, men de tre på TV4 blir bara schabloner. Jag struntar helt enkelt i att de inte fick Stora Journalistpriset.
/Gästbloggare M
SvD och DN skriver också.
lördag 31 augusti 2013
Mölle by the sea
En liten detour på väg mot Lund gjorde att vi hamnade hos systrarna på Skäret och gofika. Sedan var det inte långt till Mölle krukmakeri och en snabbrunda i Mölle by the sea. Några gräsänklingsfruar såg vi inte till :-)
novellördag - Kina berättar
Feministbiblioteket har minsann novellördag och inte vill jag vara sämre. Insåg ju att jag inte skrivit någon reflektion över vår FB-cirkel om Kina berättar: Solskenet i munnen och så kan jag ju inte ha det!
Fyra olika noveller var jag med och pratade om och allra mest samtal blev det kring titelnovellen som är skriven av Chen Ran. Solskenet i munnen var en text med vackert språk och stark symbolik, en allegori med politiska undertoner som sveptes in i en kärlekshistoria. En extra dimension i samtalet blev medverkan av översättaren Anna Gustafsson Chen, hon har också skrivit introduktioner till alla författarna.
Fyra olika noveller var jag med och pratade om och allra mest samtal blev det kring titelnovellen som är skriven av Chen Ran. Solskenet i munnen var en text med vackert språk och stark symbolik, en allegori med politiska undertoner som sveptes in i en kärlekshistoria. En extra dimension i samtalet blev medverkan av översättaren Anna Gustafsson Chen, hon har också skrivit introduktioner till alla författarna.
En annan uppskattad novell var Sue Tongs Lika vackra som änglar. Den handlade om två flickor som från att ha varit bästa vänner blir värsta fiender. Den vackra flickan i paret går och får sitt foto taget och bilden hamnar i skylten, avundsjukan sprider sig. Frågan huruvida handlingen i novellen skulle kunnat utspela sig varsomhelst i världen återkom vi till och Lyran konstaterade att:
För mig var det debut med FB-cirkel och jag tyckte att det var ett roligt sätt att prata litteratur på. Vi blev till slut tio personer i gruppen och det var ganska lagom många tycker jag. Vad tycker ni andra som var med? Några idoga har fortsatt att prata om fler av novellerna, det är ju styrkan med FB - grupper, fantastiskt enkelt att fixa med och lätt för alla att komma till tals.
Hur är det finns det fler ute på det stora nätet som har lust att FB-cirkla om en novellsamling under hösten? Vad skulle det var för titel i såfall? Munro?
- en novellvåg i bokbloggarhavet -
polis - Nesbös tia är en fullträff!
18 miljoner sålda böcker senare och Jo Nesbös deckare håller fortfarande. Det är en bedrift att hålla liv i och intresse för sin superhjältepolis efter tio ofta både otäcka och våldsamma utredningar, än är det nämligen sprittande liv i den här serien och den senaste boken är en av de bästa deckarna på länge.
Jag pratade med en kollega om Jussi Adler Olsens deckare och jag tycker de är på gränsen till för råa, för skruvade. Jo Nesbös deckare är också råa och tillspetsade men jag upplever dem inte alls lika äckliga. Undrar varför? det är ju våldsamma och beräknande typer man möter också hos Nesbö. I Polis jagar Oslopolisen "polisslaktaren", det är någon som systematiskt söker upp och mördar poliser på platser för ouppklarade brott. Samtidigt får jag följa det politiska spelet i makttoppen och ledtrådar förgrenar sig, förvillar mig och håller mig i spänning nästan 'til the bitter end. För visst skulle det här kunna vara en utmärkt storfilm eller varför inte en TV-serie? Intrigen håller till många avsnitt och funderingarna kring vad som är viktigt att fylla sitt liv med är ju ständigt aktuella. Mitt i prick!
För övrigt anser jag att Rödhake är den allra bästa delen, jag läste den strax efter Utöya och den händelsen påverkade säkert men upplevelse av boken. Mest av allt så rekommenderar jag såklart alla att läsa böckerna i ordning, Harry Hole är en superman med superhjältekrafter men han är också en allt mer mänsklig människa och den resan är spännande att följa. Häromdagen såg jag en ung flicka sitta på ett tåg och läsa Fladdermusmannen och jag blev faktiskt avundsjuk. Tänk att ha alla de här deckarna framför sig. Vilken fest!
Jag lyssnade på boken på Storytel och det var en utmaning. Uppläsaren Jonas Malmsjö passade mig inte alls, alldeles för långsamt och entonigt. Synd på en bra bok.
Jag pratade med en kollega om Jussi Adler Olsens deckare och jag tycker de är på gränsen till för råa, för skruvade. Jo Nesbös deckare är också råa och tillspetsade men jag upplever dem inte alls lika äckliga. Undrar varför? det är ju våldsamma och beräknande typer man möter också hos Nesbö. I Polis jagar Oslopolisen "polisslaktaren", det är någon som systematiskt söker upp och mördar poliser på platser för ouppklarade brott. Samtidigt får jag följa det politiska spelet i makttoppen och ledtrådar förgrenar sig, förvillar mig och håller mig i spänning nästan 'til the bitter end. För visst skulle det här kunna vara en utmärkt storfilm eller varför inte en TV-serie? Intrigen håller till många avsnitt och funderingarna kring vad som är viktigt att fylla sitt liv med är ju ständigt aktuella. Mitt i prick!
För övrigt anser jag att Rödhake är den allra bästa delen, jag läste den strax efter Utöya och den händelsen påverkade säkert men upplevelse av boken. Mest av allt så rekommenderar jag såklart alla att läsa böckerna i ordning, Harry Hole är en superman med superhjältekrafter men han är också en allt mer mänsklig människa och den resan är spännande att följa. Häromdagen såg jag en ung flicka sitta på ett tåg och läsa Fladdermusmannen och jag blev faktiskt avundsjuk. Tänk att ha alla de här deckarna framför sig. Vilken fest!
Jag lyssnade på boken på Storytel och det var en utmaning. Uppläsaren Jonas Malmsjö passade mig inte alls, alldeles för långsamt och entonigt. Synd på en bra bok.
fredag 30 augusti 2013
boklängt?
Vilken bok/vilka böcker längtar du mest av allt efter just nu?
Bokbloggsjerka om boklängt såhär i skiftet mellan sommar och höst. Att bokhösten är i full gång märks ju på recexen i lådan och sociala medier som fylls av förlagsfester och releasepartyn. Om mindre än en månad är det dessutom mässa - alla boknördars firmafest! Så vad längtar jag efter bokväg just nu?
Teju Coles Öppen stad och Kim Thuys Mãn, Deon Meyers Spåren och Anna Schulzes Vårt gemensamma liv.
Fyra böcker att längta till när sommar går mot höst.
ursäkta tjatet men jag vill bara berätta


att jag ska åka till premiären av Stockholm Literature - tåg fram och tillbaka över dagen och tre författarbiljetter inbokade. Dessutom mysigt sällskap av Enligt O och Sincerely Johanna. Kanske är det fler bloggare som har tänkt att gå? Hoppas förstås på härligt mingel runt omkring också, om det blir hälften så bra som på Louisiana så kommer jag att trivas som geten i däcket. Typ.
På Moderna ska jag njuta av mötet mellan konst och litteratur och förstås lyssna till afrikanskt: Chimamanda Ngozi Adichie och Teju Cole, dessutom blir det Philipp Meyer som jag ännu inte läst. Jag har några läxor att göra innan den 26 oktober alltså.
Programmet hittar man här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)







