tisdag 3 september 2013

en Shakespeareapp - finns där fler appar?

Klickade mig till en fin-fin litteraturapp från Cambridge University Press där man kan utforska Shakespeares texter, i testversionen kan jag läsa, lyssna, se anteckningar och texter om, utforska karaktärerna och miljöerna. En gedigen genomgång helt enkelt. Om man har köpt hela så verkar det som att man dessutom kan vara med på aktiviteter och diskussioner. 105 kr per pjäs är lite väl häftigt pris men det man får pröva på gratis väcker nyfikenheten.

Finns där fler fina appar därute som jag missat? Har ni andra tips? 

svindlande höjder - en grafisk klassiker

Svindlande höjder i grafisk tappning är morgondagens bokbubblarbok och jag inser snabbt varför den romantiska perioden i både konst och litteratur intresserar mig mycket lite. Det är svallande känslor, blixtar och dunder, ösregn och snöstorm, mörka och skyndsamma ritter över heden, dramatiska miljöer, bråd död, möten i hemlighet och alldeles för mycket av allt. Att det sedan gestaltas i ett seriealbum med starletestetik gör inte upplevelsen bättre. Jag förflyttas tillbaks till åldern strax innan högstadiet och tiden då jag toklyssnade på Kate Bush. Hennes Wuthering Heights är verkligen ett passande soundtrack! Jag undrar om seriealbum som de här lockar nya läsare till klassikerna eller avskräcker? För några läsare kan det kanske vara en väg in i litteraturen och det må vara hänt. För mig, som är där sedan länge är det här inte värt att lägga tid på. Lyssna på Kate istället, hon är bra!



måndag 2 september 2013

måste gilla Gillas paket!

Gilla är verkligen duktiga på personliga paket, de är inslagna i brunt papper med snöre och så ligger där ofta något mer än en bok - handskrivna kort och tygkasse kom idag.  What's not to like? Att böckerna dessutom nästan alltid är bra gör inte saken sämre. Gilla är enkla att gilla!

tematrio - tegelstenar

Berätta om tre minnesvärda tegelstenar! Lyrans Noblesser läser tegelstenar och vill gärna att vi tipsa om våra favoriter. Skulle förstås kunna nämna Wolf Hall men tänker att jag letar i listorna och väljer några böcker som inte är purfärska. Här kommer mina:

1. Vi, de druknade av Carsten Jensen
2. Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami
3. Agaat av Marlene van Niekerk

Klicka på länkarna så får du läsa mer om varje bok!

kodnamn Verity - en annan sida av andra världskriget

Är det som hänt, det som står på papperslapparna, recepten och brevpappret verkligen sant?

- Oui. C'etait la vérité.

Queenie, skotsk ung adelskvinna med kodnamn Verity - sanning - har hoppat fallskärm ned över Frankrike. Det är 1943 och hon har, med sin internatskoleutbildning i Schweiz, en perfekt bakgrund att infiltrera gestapos högkvarter i den lilla franska staden. Hon avslöjar sig dock på en detalj, hon tittar år fel håll när hon ska gå över gatan och hon hamnar i fångenskap i ett invaderat, något bedagat gammalt övreståndshotell. För att köpa sig tid erbjuder hon att berätta det hon vet om det brittiska flygvapnet och varje dag skriver hon ned minnen från sitt och Maddies liv som frivilliga i närheten av de brittiska flygfälten.

De två flickorna möts av en slump, från helt olika klasser kan de genom krigets uppluckrade klassgränser mötas och bli goda vänner. Omslaget skickar ganska romantiska vibbar om motståndsrörelse, kvinnliga krigsinsatser och drömmen om att flyga. Det här är så mycket mer än en romantisk bagatell, det är en spännande och tragisk skildring av hur livet för de unga kvinnorna som offrade sitt liv kunde ha varit. Queenies fångenskap och febrila försök att leva ännu en dag, Maddies uppenbara talang för mekanik och flygning som inte fullt ut kan tas tillvara eftersom hon är kvinna och en vänskap som får utstå den hårdaste prövningen av dem alla. Det är på liv och död.

Kodnamn Verity är skriven av den amerikanska författaren Elisabeth Wein som själv är pilot och kärleken till flygning, flygmaskiner och kvinnliga piloter lyser genom texten. Det är ett gott betyg att jag, som är tämligen ointresserad av dylika ting, läste och uppskattade och trots att detaljer och flygrutiner ibland tröttade så blev jag aldrig trött på själva historien. Vänskapen och spänningen håller ända fram till sista landningen.

söndag 1 september 2013

pssst, min text om Guld

Babelaktuella Guld - min text finner du här!

då så, Jorden runt!



Stäng alla dörrar och grindar, plocka fram böcker och sköna filtar - nu reser vi! Med Lyran som reseledare så är första anhalten Europa. Inlägg om min läsning kommer allt eftersom, jag har tre titlar lästa, för att allt ska bli lätt att hitta kommer jag att tagga mina texter med jorden runt 4 - häng nu på och res med oss!

September - Europa 
Andrej Platonov - Lyckliga Moskva (Ryssland)
Silvia Avallone - Stål - (Italien)
Astrid Rosenfeld - Adams arv (Tyskland)
Hilary Mantel - Wolf Hall (England)
Jean-Marie Gustave Le Clézio - Pawana (Frankrike)

välkommen höst!


Spår (Lena Sundström)

I kriget mot terrorismen efter 11 september pekas två män, asylsökande i Sverige, ut som potentiella al-Qaidasympatisörer och utvisas till Egypten. Tre journalister på TV4:s Kalla Fakta-redaktion börjar nysta i utvisningen och det visar sig vara en lång tråd av trassligt garn. Så småningom utkristalliserar sig ett mönster där USA på lösa grunder pekar ut potentiella terrorister och pressar västländer att lämna ut dem till ökända tortyrländer. I efterdyningarna visar sig Sverige vara ett av de länder där mörkläggningen ända upp på regeringsnivå är allra mest ihärdig. I Spår berättar Lena Sundström hela berättelsen, från första ledtråd till ett uteblivet Stora Journalistpris. Och det är spännande.

Jag läste ett kapitel ur boken då det förhandspublicerades i Filter (denna oftast utmärkta reportagetidning). Sanningen att säga gav det inte mersmak, men när jag ändå påbörjade boken greps jag genast av sträckläsardjävulen. Det är något med dramatiserad dokumentär som är oemotståndligt. Sundström berättar också effektivt, utan longörer. Ett stadigt och högt tempo om ni så vill. Det finns dock vissa problem. Personteckningarna av de inblandade, främst journalisterna själva, är för grunda för att fylla någon funktion. Den vetenskapliga mysticismen runt SIM-kort och master och hur de används för att spåra CIA-agenter är lätt skrattretande (ni som i motsats till mig inte är Ericssoningenjörer får väl säga emot om ni inte håller med). Det blir kort sagt lite lättviktigt innan Sundström med sitt obestridliga patos för integrationsfrågor på slutet gör upp med den gigantiska cynism med vilken regeringen (och dess efterträdare från andra sidan blockgränsen) fortsätter smutskasta de oskyldiga männen för att skydda sig själva. Men en riktigt spännande reportagebok är det trots allt. Nu skall jag använda resten av utrymmet att diskutera formen och jämföra med skönlitteratur, så skjut ut er om ni inte är intresserade.

Lena Sundström är journalist och inte författare. Spår är en reportagebok och inte roman. Jag funderade ganska länge på vad detta innebär, förutom att det är faktiska personer som förekommer i reportaget. Det är uppenbart att syftet med en reportagebok i regel är annorlunda än syftet med en roman. Reportaget vill berätta en historia, medan en roman - oftast - vill berätta något allmänmänskligt. Tror jag. Därför är en god romanförfattare en god människoskildrare per definition eftersom detta är författarens huvudsakliga uppgift. En journalist däremot använder personskildringar för att förstärka sin berättelse (istället för att bygga sin berättelse runt personskildringarna). Till exempel finns det ett kapitel i Spår som handlar om en av de utvisades familjer som väntar på asylbesked i Sverige. Sundström skriver inte detta ganska fristående kapitel för att berätta om familjen utan för att exemplifiera en del i hennes berättelse med dem. Gott så, men när det gäller de tre journalisterna är det en mindre intressant historia som skall förstärkas - den om den grävande journalistiken. Här har läsaren decennier av populärkultur i ryggen vilket gör att vi förstår vad som avses (vi har sett Alla presidentens män så vi vet att det är Robert Redford som blir sen till dagis när Säpo ringer Kalla Fakta-redaktionen). Därför kan Sundström ta genvägar och gör det. En författare hade aldrig kommit undan med det och jag vet fortfarande inte någonting om någon av de tre huvudpersonerna. Om man jämför med Hannes Råstams Fallet Thomas Quick så var ju Råstam också journalist, men genom att han skrev i första person så lyste hans personlighet igenom texten och man kände hans febrighet, ambition, patos. Som skrevs ovan så lyckas Sundström förmedla sin egen dito när hon summerar på slutet, men de tre på TV4 blir bara schabloner. Jag struntar helt enkelt i att de inte fick Stora Journalistpriset.

/Gästbloggare M

SvD och DN skriver också.