studentpresenterna kommer i kit

Rena snurren på flera sätt, nu är iaf presenterna på plats. Maten, skylten och resten kvar...

snälla troll, finns de?

Det snälla nyckeltrollet hade hängt upp de tappade nycklarna på anslagstavlan i entren. Slutet gott, allting gott.

nyckeltroll?

Skulle förstått redan i trappan ner i morse att det skulle krångla med nycklar idag. Glömde bilnyckeln och fick släpa mig upp och hämta den. Det var bara början... Garageportens tag avkodad och fick vänta tills granne kom och släppte ut mig, bilnyckeln blev inlåst i bilen under tiden som jag lastade cykel på hållare, hämta reservnyckel hemma, väl på jobbet hade jag tappat cykelnycklarna, fick köpa nytt lås, körde hem, ringa dotter som släppte in mig i garaget. Finns nyckeltrollet? Har han flyttat in hos mig just i natt eller? Vänligast hitta ett annat hem snarast, detta tar för mycket tid och energi!

hela livet framför er

klockorna klämtar

Varje söndag i många veckor har det slumpat sig så att samtidigt som alla stans klockor klämtar och kallar till högmässa vandrar jag med min dramat mot återvinningsstationen. Klockorna i klocktornen klämtar och påminner oss om vår dödlighet och jordens undergång. Fylld med papper, plast och glas försöker jag lindra mitt samvete och göra min del. Undra om man kommer närmare himlen om man återvinner? Konsumtion är vår nya religion och och återvinningen blir det moderna avlatsbrevet så att man kan köpa sig fri. Och jag stretar på i motvinden på hemvägen och känner mig nöjd. Klockorna i Tornhuset spelar en ganska munter trudelutt och en hel ledig söndag ligger framför mig. En tur till köpcentrat kanske?

liksom lättare i teorin

Åska och störtregn betyder en läslördag - i bibliotekshögen låg Dr Mumbai och väntade. Huvudpersonen är en indisk barnpsykiater som hamnat i Finland och som skrivit en bestsäljande fackbok: Ge mig nya föräldrar. Han, herr författaren, verkar ha lättare att handskas med livet i teorin. Hans verkliga liv är minst sagt kaotiskt och vi får följa honom under en decemberdag i Helsingfors med mordhot, mamma på besök, tv framträdande, älskarinna och dessutom födsel av dotter på badrumsgolvet. Jukka Behm har fyllt sin berättelse med samtidsaktuella frågor som medicinering av barn, föräldraskap och kulturkrockar. Trots det känns det mest som en hyfsat kul lässtund, han kunde gjort mer med sin story, han herr författaren.

Purple Hibiscus

Blev i gårdagens GP påmind om en av förra årets läsupplevelser. Purple Hibiscus har kommit på svenska och recenseras för fullt. Jag minns den som en ganska otäck skildring av hur en tyranninsk far i religionens namn håller hela sin familj i ett stenhårt grepp. Fadern har svårt att känna sig riktigt välkommen in i den nya moderna världen och tar överdrivet avstånd från sin egen fars traditionella sätt att leva bland annat genom en nitisk och regelfylld religiositet. När barnen räddas till sin faster visar hon på en framkomlig väg där både traditioner och utveckling ryms. Lite liknar det temat i "Tre Apor" som jag skrev om förra veckan. En annan likhet är utvecklingen av huvudpersonen. Kambili, flickan som berättar historien, är i början av boken ett ganska naivt barn och växer upp till en självständigare ungdom. I båda böckerna är religionen en fond och familjen det som man hela tiden definierar sig mot och betyder mest. Ändå är miljön så olik. Jag gillar mycket att läsa litteratur från Afrika, det är något som följt mig i många år, ända sedan barndomen faktiskt. Jag fick någon slags utblick i världen genom missionsberättelser som man kunde låna i söndagsskolan. Där fanns också en lite sparbössa med en liten mörkhyad pojke på som nickade om man la i en peng. Det ville jag gärna göra - hjälpa. Tack missionskyrkan för vidgade vyer!

i brist på magnolior

Magnolian som blommar på sin bara kvist är en av de vackraste träd jag vet, när jag såg baobabträdet översållat med vita blommor på Tanzanias savann fick jag en närmast euforisk känsla. Nu har jag inga magnolior och det är långt till savannen men idag blommade mitt äppelträd på bar kvist. Det var vackert!

herman och jag

Herman och jag har egentligen ingen vidare relation. Tycker att han mest är en dryg Stockholmare med frisyr som småraljant berättar sin version av Sveriges historia. Men idag blev han min räddning. Satt i en bilkö som inte rörde sig alls, en elev hade med anledning av att vi läser frihetstiden lånat mig en "jättebra" ljudbok. Det var Historien om Ostindiefararna. Den räddade mig från att tappa koncepterna helt. Lugnt och fint satt jag och lyssnade till Hermans beskrivningar av samhället, resorna och människorna kring ostindiefararna. Lungt och fint utan att förlisa kom jag hem till Göteborg - inte per skepp men ändock!