måndag 12 mars 2018
nu drar vi till Paris!
litet land - Gaël Faye
Litet land av Gaël Faye är något så ovanligt som en roman som handlar om det lilla centralafrikanska landet Burundi. Det är sällan som de berättelserna når oss som svensk publik och det hjälper säkert att Faye skrivit sin roman på världsspråket franska. Romanen startar i början av nittiotalet och Gabriel bor tillsammans med sin vackra rwandiska mor, sin franske far och sin syster Ana i en välbärgad del av Bujumbura. Romanen börjar det sommarlov då han fyller tio. Han badar och leker med kompisarna på gatan, han retas med sin lillasyster och han åker på utflykt med sin föräldrar. Så inser han en dag att att det aningslösa livet som barn är på väg att ta slut. Modern lämnar familjen, de politiska spänningarna i moderns hemland Rwanda leder till ett folkmord och också hutuer och tutsier i Burundi drabbas hårt. Den barnsliga oskulden finns inte mer.
Gaël Faye berättar Gabriels historia på ett sätt som totalt knockar mig. Med ett poetiskt och skimrande bildspråk, en tät och kondenserad prosa, rytmiskt och otroligt vackert. Det förvånar mig inte alls att när jag googlar lite så hittar jag många av Fayes låtar bland annat den med titeln Petit Pays. Lyssna på den, och läs boken! Trés bien!
Gaël Faye berättar Gabriels historia på ett sätt som totalt knockar mig. Med ett poetiskt och skimrande bildspråk, en tät och kondenserad prosa, rytmiskt och otroligt vackert. Det förvånar mig inte alls att när jag googlar lite så hittar jag många av Fayes låtar bland annat den med titeln Petit Pays. Lyssna på den, och läs boken! Trés bien!
söndag 11 mars 2018
kameliafrossa
Mina möjligheter till utflykter är inte så långa varken i geografi eller i tid just nu och då är det tur att jag har alla göteborgares egen trädgård bara en kort promenad hemifrån. Fantastiska Trädgårdsföreningen och det bästa av allt: jag behöver inte sköta om den alls, bara njuta. Sommarens rosor är härliga, vårens magnolior magnifika och så är det då kameliahuset - ett av rummen i Palmhuset. I mellandagarna såg vi de vita kameliorna blomma och nu är det dags för de rosa och röda. Otroligt vackert och kommer man tidigt (eller sent) på dagen så är det alldeles tomt på besökare. Riktigt najs, och helt gratis.
lördag 10 mars 2018
moonrise - en roman om en saknad storebror
"Time: the very thing we don't have to waste."
Moonrise av Sarah Crossan är en roman som väcker känslor på alla vis. Joe är sjutton år och han har rest till Texas för att besöka sin bror Ed som sitter i dödscell. Datumet för broderns avrättning har blivit fastställt och Joe, som inte träffat sin bror på tio år, bestämmer sig för att besöka Ed den sista tiden av hans liv. Frågan som gnager i Joe är förstås om Ed verkligen mördat den där polisen? Är hans älskade och mycket saknade storebror en mördare? Under sin vistelse i Texas och vid sina besök på farmen (fängelsets öknamn) så minns han barndomen, uppväxten och vad som format familjen till den de är. Vad kan man egentligen förlåta och hur går man vidare med sitt liv när katastrofen är ett faktum. Går det ens att leva vidare när man sett sin bror dö?
Mycket sorglig och mycket hoppfull, så kan den här texten sammanfattas. Man blir ju bara så heligt förbannad på systemet med dödsstraff och i efterordet berättar Crossan att en dokumentär som hon såg som tonåring gjorde att hon ville skriva den här boken. Man kan hoppas att den här texten når ut till många ungdomar som i sin tur börjar fundera på hela konceptet med dödsstraff. Hela romanen är skriven på prosalyrik och det gör att varje ord blir viktigt, känslorna blir nära och flödet blir liksom uppdämt och ett koncentrat. Man tvingas som läsare att stanna upp, läsa en ny rubrik och börja om. På nästan varje sida börjar en ny dikt/text och det gör att man läser med eftertanke. Jag läser den med döden precis bredvid och det ger den en extra dimension.
"Cos tomorrow's a story that ain't been written yet.
No use in rehearsing it.
No use at all."
Tack Linda för en fin och ganska modig gåva.
fredag 9 mars 2018
begrav dina döda - Louise Penny
Begrav dina döda av Louise Penny är en passande roman att läsa när snön dalar ned utanför fönstret. Den tar oss med till smällkalla Québec och kommissarie Gamache är på besök, officiellt är han sjukskriven och skall vila upp sig och gå på vinterfestival men när det sker ett mord i det engelsktalande litterära och historiska sällskapets lokaler så dras han in i utredningen. Den som mördats är en historieforskare som ägnat stor del av sitt liv åt att leta efter kvarlevorna av stadens grundare och man kan undra om hans fynd på något sätt skulle ändrat stadens historia, och i förlängningen identitet?
Parallellt med utredningen i Québec så rotar han i ett gammalt fall, en man som hävdar sin oskuld har blivit dömd för mord och hela byn där han bor undrar vad som egentligen hänt. Det är, som sagt, smällkall vinter i den här romanen och Penny har skickligt använt de isande och mycket vackra miljöer som en vinter i norr för med sig. Ljuset som kommer med våren är så starkt att det avslöjar mycket av det som tidigare gömts i skrymslen och vår. I början av min lyssning av den här deckaren så blev jag otålig, språket är resonerade och kommenterande och det är inte action precis men både karaktärerna och handlingen växte allt eftersom. Man får helt enkelt kalibrera in sig i bokens tempo och då är det här en deckare som ger mersmak.
Extra spännande var det att lära sig mer om Québecs historia och motsättningarna mellan engelsktalande och fransktalande som grundar sig långt bak i tiden. Att jag sedan googlat på vinterfestivalen och isjaktstävlingar och annat gjorde inte läsningen sämre. I höstas samtalade jag med Lise Tremblay (som också kommer från Québecområdet) och hon visade bilder på isjakter som användes för att transportera sig från ön där hon bor. Visst är det spännande att våra länder som har så mycket gemensamt i klimat och natur ändå är så olika i kultur - eller inte. Novellerna i Tremblays Hägern skulle kunna utspela sig var som i norra Sverige. Hur som, Kanada är ett spännande litteraturland och nu har jag upptäckt ännu en lysande författare.
torsdag 8 mars 2018
women's prize for fiction - långa listan är här
“What is striking about the list, apart from the wealth of talent, is that women writers refuse to be pigeon-holed. We have searing social realism, adventure, comedy, poetic truths, ingenious plots and unforgettable characters. Women of the world are a literary force to be reckoned with.”
På Internationella kvinnodagen passar juryn för Women's Prize for Fiction på att kungöra sin långa lista. Jag har bara läts två av dem redan så jag ser fram emot att välja bland:
The longlisted books are as follows:
H(A)PPY by Nicola Barker
The Idiot by Elif Batuman
Three Things About Elsie by Joanna Cannon
Miss Burma by Charmaine Craig
Manhattan Beach by Jennifer Egan
The Mermaid and Mrs Hancock by Imogen Hermes Gowar
Sight by Jessie Greengrass
Eleanor Oliphant is Completely Fine by Gail Honeyman
When I Hit You: Or, A Portrait of the Writer as a Young Wife by Meena Kandasamy
Elmet by Fiona Mozley
The Ministry of Utmost Happiness by Arundhati Roy
See What I Have Done by Sarah Schmidt
A Boy in Winter by Rachel Seiffert
Home Fire by Kamila Shamsie
The Trick to Time by Kit de Waal
Sing, Unburied, Sing by Jesmyn Ward
The Idiot by Elif Batuman
Three Things About Elsie by Joanna Cannon
Miss Burma by Charmaine Craig
Manhattan Beach by Jennifer Egan
The Mermaid and Mrs Hancock by Imogen Hermes Gowar
Sight by Jessie Greengrass
Eleanor Oliphant is Completely Fine by Gail Honeyman
When I Hit You: Or, A Portrait of the Writer as a Young Wife by Meena Kandasamy
Elmet by Fiona Mozley
The Ministry of Utmost Happiness by Arundhati Roy
See What I Have Done by Sarah Schmidt
A Boy in Winter by Rachel Seiffert
Home Fire by Kamila Shamsie
The Trick to Time by Kit de Waal
Sing, Unburied, Sing by Jesmyn Ward
6 juni får vi vet vilken av titlarna som vann.
repris från onsdag 4 oktober 2017
Eleanor Oliphant is Completely Fine - en bok som berör ända in i hjärteroten
Eleanor Oliphant är tjejen som bygger upp sitt liv på rutiner och när hon går hem från jobbet på fredagseftermiddagen så vet hon att hon inte kommer tala med någon förrän måndag morgon igen. Hon undviker alla sorters sociala sammanhang och gillar siffror bäst men när hon en dag får problem med sin dator så kontaktar hon Raymond. Han visar sig vara en sådan där sliskig kille som hon egentligen tycker mycket illa om men han verkar kunna datorer. Eleanor har sett en bild på en artist och han ska bli mannen i hennes liv, hon måste bara ta reda på mer om honom. Och för det behöver hon en dator, och en smartphone. Vem kan hjälpa henne om inte Raymond?
Så börjar en trevande vänskap som sakta lockar Eleanor ut från sitt inrutade och in i minsta detalj planerade liv. Hon intalar sig själv att hon mår alldeles utmärkt som det är men egentligen tror hon inte ens på det själv.
Ensamheten sipprar ut från sidorna och snart förstår man mer om vad som hänt Eleanor, för henne så är skalet ett skyddsvärn och jag tycker att Gail Honeyman gestaltar det på ett suveränt sätt. Det är feel-good med allvarlig kärna, man skrattar och gråter om vartannat och Honeyman navigerar skickligt runt de där klichéerna som så lätt smyger sig in när man ska skildra människor som av olika anledningar hamnat utanför gemenskapen i samhället.
Boken fick jag på Harper Collins mingel på bokmässan och jag blev så positivt överraskad, det här är mycket mer än en lättviktig underhållningsroman och jag kan verkligen tipsa alla som vill ha en gripande och välskriven roman att köpa, låna, läsa. Jag lyssnade delvis på Storytel där den finns inläst på svenska under titeln Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt. tisdag 6 mars 2018
håll mig utanför - en egensinnig och utmanande roman
Håll mig utanför av María Sonia Cristoff är en egensinnig roman om en egensinnig kvinna. Mara är den argentinska simultantolken som bestämt sig för att ta en paus i livet. Hon bestämmer sig för att protestera mot den rådande ordningen genom att tala så lite som möjligt och aldrig ställa frågor. Hon letar runt efter ett arbete som fungerar att ha när man helst av allt vill vara ifred och kanske lite smått odla sin trädgård. Hon tar med sig sin retorikbok där hon har markerat styrkan i tystnaden, en trädgårdshandbok som är avsedd för norra Europa och flyttar till den lilla byn och blir salsvakt på det lokala museet. Livet där går i stilla mak och Mara håller sig utanför sociala sammanhang men så ska de två hästarna på museet restaureras och konservatorn behöver en assistent. Mara blir utsedd och tvingas allt mer att vara delaktig i det samhälle som hon egentligen inte vill vara del av. Hur ska hon hantera den nya situationen?
I min roman har jag ett stort gäng med hundöron vikta på ställen jag vill citera eller gå tillbaka till och ändå nu när jag skall skriva min text så är jag ganska förvirrad. Vad är det jag läst egentligen? Tät och kompakt prosa blandat med utdrag från dagböcker och fackböcker gör texten koncentrationskrävande och utmanande. Tankarna far, visst bör jag skriva något om de två hästarna som skall restaureras. De är av crillo-ras och reds en gång ända till USA. De representerade hela landets idoghet och envishet men som nu mest är en skamfilad yta och ett tomt innanmäte. De, liksom landet (?) består av yta som tappat sin päls och en mannekängkropp som hålls samman med diverse småspik och nubb. Sen måste jag ju skriva något om konservatorn som kämpar tappert för att hålla traditionen och yrkesstoltheten vid liv men det går ju sådär, trots hemliga recept och noggrannhet och så måste den där drömmen om en vacker trädgård som Mara tror likt Voltaire skall ge henne tid för eftertanke och det lugn som hon längtar efter komma med. Tystnaden som provocerar så, varför gör den det? Det här är en roman som behöver tanketid och kanske också en omläsning.
SvD har recenserat om man vill läsa mer om den här spännande och utmanande romanen och jag länkar in Yukikos recension för de som vill höra en riktig recensent prata om boken.
I min roman har jag ett stort gäng med hundöron vikta på ställen jag vill citera eller gå tillbaka till och ändå nu när jag skall skriva min text så är jag ganska förvirrad. Vad är det jag läst egentligen? Tät och kompakt prosa blandat med utdrag från dagböcker och fackböcker gör texten koncentrationskrävande och utmanande. Tankarna far, visst bör jag skriva något om de två hästarna som skall restaureras. De är av crillo-ras och reds en gång ända till USA. De representerade hela landets idoghet och envishet men som nu mest är en skamfilad yta och ett tomt innanmäte. De, liksom landet (?) består av yta som tappat sin päls och en mannekängkropp som hålls samman med diverse småspik och nubb. Sen måste jag ju skriva något om konservatorn som kämpar tappert för att hålla traditionen och yrkesstoltheten vid liv men det går ju sådär, trots hemliga recept och noggrannhet och så måste den där drömmen om en vacker trädgård som Mara tror likt Voltaire skall ge henne tid för eftertanke och det lugn som hon längtar efter komma med. Tystnaden som provocerar så, varför gör den det? Det här är en roman som behöver tanketid och kanske också en omläsning.
SvD har recenserat om man vill läsa mer om den här spännande och utmanande romanen och jag länkar in Yukikos recension för de som vill höra en riktig recensent prata om boken.
söndag 4 mars 2018
the dark angel - en ny del i serien om Ruth
The Dark Angel är del 10 i serien om arkeologen Ruth Galloway och med den här delen så tröttnade jag rejält på hela grejen. Jag har läst på i serien och irriterat mig på Ruths viktnojor, förhållandet med Nelson som bara frustrerar alla och det omständliga berättandet men de kluriga brotten, de mysiga miljöerna och de udda karaktärerna har vägt upp. Man inte längre. Med den här delen så kändes det bara ointressant och tjatigt. Relationsproblemen hopar sig och det ältas till absurdum, könsrollerna är stereotypa och kommentarerna om utseende är så helt onödiga att jag tänker - Å nej. Inte igen.
Kanske beror mitt ointresse på att Ruth i den här boken blir inbjuden till Italien för att titta på ett skelett, på något vis så förstärks det som jag inte gillar med böckerna i den italienska miljön. Ruth reser alltså till Italien tillsammans med sin dotter, hon skall arbeta och fira semester. Allt börjar ganska bra men snart hittas byns präst mördad, när en jordbävning sedan skakar om kyrkogården så kommer ett skelett i dagen, hennes kollega och värd hotas och kanske finns där konflikter från mycket länge sedan som kommer till ytan?
Alltså, det här var ingen höjdare. Vill man läsa mysig cosy-crime så rekommenderar jag absolut Elly Griffiths men börja från början i serien och stanna någonstans kring bok 6. Där är det lagom att sluta så slipper man bli så där besviken som man blir när man upptäcker att man inte riktigt orkar med sina gamla vänner längre. Man har faktiskt tröttnat men inte riktigt vågat bryta kontakten, det gör jag härmed. Punkt slut.
Kanske beror mitt ointresse på att Ruth i den här boken blir inbjuden till Italien för att titta på ett skelett, på något vis så förstärks det som jag inte gillar med böckerna i den italienska miljön. Ruth reser alltså till Italien tillsammans med sin dotter, hon skall arbeta och fira semester. Allt börjar ganska bra men snart hittas byns präst mördad, när en jordbävning sedan skakar om kyrkogården så kommer ett skelett i dagen, hennes kollega och värd hotas och kanske finns där konflikter från mycket länge sedan som kommer till ytan?
Alltså, det här var ingen höjdare. Vill man läsa mysig cosy-crime så rekommenderar jag absolut Elly Griffiths men börja från början i serien och stanna någonstans kring bok 6. Där är det lagom att sluta så slipper man bli så där besviken som man blir när man upptäcker att man inte riktigt orkar med sina gamla vänner längre. Man har faktiskt tröttnat men inte riktigt vågat bryta kontakten, det gör jag härmed. Punkt slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






