knutar och kors - premiär för John Rebus

Ian Rankins första bok i serien om polisen John Rebus heter Knutar och kors. Det är en tunn liten sak på 221 sidor. Kan det bli nå't? Absolut. Skriver man som Ian Rankin räcker det så.

Handlingen börjar omgående med att Rebus kommer försent till genomgången som polischefen håller med anledning av att en andra flicka hittats död, Rebus får i uppgift att gå igenom personalakter över pedofiler, hallickar, blottare och våldtäktsmän, han vantrivs med detta skrivbordsjobb.

Ganska snart inträffar ett tredje försvinnande och den unga flickan hittas snart död. Polisen är hårt pressad men är långt långt ifrån en lösning. Samtidigt som detta händer får Rebus ett antal anonyma brev, innehållet är en liten snörstump med en knut på, ett innehåller ett par tändstickor hopbundna med en tråd så att de bildar ett kors.

Så inträffar ett fjärde försvinnande och tiden  rinner snabbt ut...

Vem är John Rebus när vi möter honom första gången?

Jaa, han har jobbat inom polisen i 15 år, han är skild och har en snart 12-årig dotter som han försöker träffa så ofta hans x-fru och jobb tillåter. Som 18-åring gick han med i fallskärmsjägarna och sökte till S A S, ett militärt specialförband, han är naturligtvis en av de bästa. Detta är en tid han aldrig han pratar om, vad hände under  denna period? Minnena plågar honom mer eller mindre dagligen.

Det inträffar vissa händelser som jag inte kan gå in på men det innebär att Rebus för första gången berättar vad som hände när han och en kamrat handplockas för att utföra ett specialuppdrag. Det blir inget specialuppdrag.

De utsätts för omännsklig psykisk tortyr, de hålls isolerade under vidriga former.

Detta får katastrofala följder för de båda och tragedier för många andra i en framtid.

Det är en annorlunda deckare i den meningen att morden är inte de centrala, de nämns, konstateras att de inträffat men som läsare följer man inte med på några brottsplatsundersökningar, inga poliser i vita overaller som samlar bevis, inga besök hemma hos förtvivlade förräldrar.

Den är bra riktigt bra.

/gästbloggare A