 |
| Intensivt och känslofyllt samtal idag på stadsbiblioteket med den marockanska författaren Abdellah Taïa. Hans senaste roman Den som är värd att bli älskad är en brevroman som samtidigt som den använder sig av en närmast omodern form kommenterar samtiden. Språket som identitetsskapare, som förtryckarens redskap och som möjligheten att skapa något nytt, något annat ä r ett av temana för samtalet. Ett annat är hur han, som etablerad författare, numer kan släppa fram den ilska som han burit på länge, innan har han varit mån om att passa in visa att han duger men nu vågar han också ryta ifrån och hävda sin plats. Han skriver på ett språk som han lärt sig, som han erövrat och därför finns det alltid ett filter mellan honom och det franska språket. Hans modersmål är marockansk arabiska och trots att just det språket har på många sätt bidragit till en komplicerad identitet och ett utanförskap så vilar han trots allt i sin mors och sina systrars, sin barndoms språk. Mest av allt så har alla de egyptiska filmer han såg som barn format honom, drömmen var att få göra film. Nu tillhör han den franska eliten, som kan påverka på många sätt. Genom orden. Jag fotograferade min kollegas tatuering idag och den passar så himla bra in, också på dagens samtal. På väg hem från Götaplatsen mötte jag en karavan av människor som skulle lyssna till den libanesiska artisten Nancy Ajram. Hennes framträdande i stan har skapat rubriker eftersom hon inte velat synas på scen tillsammans med pride-flaggor. Taïa påminner oss om att det inte handlar om att den arabisktalande världen, muslimer eller kristna, är homofober eller för den del terrorister. Generaliseringar i svart och vitt, gott och ont är bara av ondo. Vi måste se den nyanserade, våldsamma och ganska pessimistiska verklighet som råder. Det politiska ledarna är i ofas med befolkningen och det har inget med religion att göra. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!