I Normala människor får vi möta Connell och Marianne som bor någonstans nära Galway på västra Irland. Connell är fotbollsstjärnan och arbetargrabben vars mamma arbetar i det stora huset utanför stan, Marianne är den udda flickan som växer upp i huset med sina förmögna föräldrar. I skolan är deras världar lika på så vis att de båda är mycket ambitiösa men också helt olika. Marianne är utsatt av de andra, får sitta ensam i matsalen och ses som en konstig och snobbig pluggis. Connell festar med kompisarna, är populär och de låtsas inte om att de känner varandra men på sätt och vis så har de ju följts åt en stor del av uppväxten. När gymnasietiden närmar sig sitt slut så blir de förälskade, börjar ses i smyg och de upptäcker både kärlek och sina kroppar tillsammans.
Marianne har sin framtid klar för sig, hon skall plugga på Trinity och Connell har, trots fantastiskt fina studieresultat, inte funderat över vad han skall göra. Han hamnar också i Dublin och genom hela romanen ligger kärlek med förhinder som en av berättelsen trådar. En annan är hur klass och förväntningar påverkar ungas möjligheter att skapa sin framtid och så handlar det förstås om det där att bli vuxen. De flyttar från den mindre orten, genom universitetsstudierna ändras förhållandena mellan Connell och Marianne på flera vis, i Dublin är det hon som är den populära, hon som har mängder av bekanta och Connell blir en udda fågel som sitter i kanten av kretsen och observerar.
Det som mest skiljer Rooneys båda romaner åt är i mitt tycke att i Samtal med vänner så förblev jag ganska oengagerad i karaktärerna, de pratade på och jag lyssnade väl under tiden men inte mer. I Normala människor bryr jag mig om Connell och Marianne på ett sätt som gör att jag vill veta vad som händer dem, hur det går för dem. Jag önskar dem allt gott och skulle gärna läsa mer om dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!