Jane Harper skriver spänningsromaner som är starkt förankrade i den australiensiska naturen. I Hetta handlade det om det utsatta livet som bonde i outbacken, i Falska vänner beger sig en grupp människor ut på en överlevnadsvandring och nu i En förlorad man tar hon med läsaren till öknen. På den ensliga gården i randen av beboeliga trakter bor Cameron med sin fru och döttrar. Några timmar bort bor en av bröderna på en egen gård och minstebroden bor kvar och går som dräng i sitt barndomshem. Kvar där bor också brödernas mor som är änka. Sammanhållningen mellan syskonen är inte särskilt stark, de umgås mest genom arbete med sina boskapsbesättningar och allt som behövs göras när man driver en stor ranch.
Romanen börjar med att Cameron hittas ute i öknen, han har dött på ett plågsamt sätt ute i den heta solen och hans bröder samlas på sin barndomsgård för att försöka hjälpa till. På gården bor, utöver familjen bara ett ungt backpackerpar från England. Ingen passerar gården, ingen besöker den. Vad har egentligen hänt?
Eftersom det här är en deckare så skall jag inte skriva mer om handlingen, det blir en klaustrofobisk känsla där på gården och likt ett kammarspel så är det det psykologiska spelet som är viktigt. Minnen från barndom, händelser som fortplantar sig mellan generationerna och drömmen om ett annat liv är viktiga i den här berättelsen och som symbol för det finns en tavla som en av farbröderna målat. Det är vid just den farbroderns grav som Cameron hittas, varför just där?
Den detaljerande skildringen av hur skört ett liv är i vildmarken och vad tystnadskultur och enslighet kan göra med en familj är tankar jag tar med mig från den här läsningen.
Jag läste och lyssnade på inläsningen om vart annat. Niklas Engdahls inläsningar passar väldigt bra till den här typen av böcker.
Hitta boken på närmsta bibliotek, på en ljudbokstjänst eller använd Omnible för att hitta bästa pris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!