Syrenerna doftar och Prideflaggorna vajar utanför Storan och inne i salongen fylls platserna på parkett till sista stol, spänd förväntan råder inför Sofi Oksanens entré på
Internationell författarscen dit hon är inbjuden för att samtala med Ingrid Elam.
Och ja, Ingrid Elam. Det är en ung, begåvad, raffig (Ingrids ord!!!) kvinnlig författare som sitter på andra sidan bordet. Och nej, Ingrid Elam. Oförberedda, babbliga tanter göre sig inte besvär. Då kan Sofi Oksanen bli en smula kinkig. Sägas ska att Oksanen räddade samtalet ett antal gånger genom att svara vettigt på svamliga frågor men fru dekan Elam, det är bara inte OK. Oksanen berättar att hon är en hårt arbetande människa och det var för alla uppenbart att hon vill bli bemött som en sådan, med intelligenta samtalsämnen och pålästa samtalspartners. Raffig, jag säger bara raffig. Synd för det här som var så intressant kunde blivit ännu bättre...
Samtalet började i den ofta ställda frågan varför en ung kvinna skriver en bok om kriget? Är inte genren inmutad av äldre män, finns där ens en publik för en roman om andra världskriget i Estland?
Sofi menar att det finns nu i Finland en yngre generation kvinnliga författare som skriver om krigserfarenheter. Ibland kan man undra över att man skriver om saker som man inte upplevt, men behöver man verkligen ha upplevt för att kunna skildra? Inte riktigt relevant att påpeka att det är kvinnor som skriver, vi är privilegierade att leva i en del av världen där man tar för givet att kvinnor också kan skriva litteratur.
När duvorna försvann heter Oksanens senaste roman och i den möter vi två män. Sofi påpekar att det är den splittrade familjen som är del av berättelsen. Sönderfall av familjen speglas i det nationella sönderfallet. Hon söker de berättelser dom ännu inte blivit skrivna i den officiella historieskrivningen. Frågan är hur historien skrivs?
Edgar, är ingen hjälte han har historien i sin hand men han är inte sympatisk och ingen som man tycker om. Att göra huvudpersonen till en författare tycker Sofi är att göra det lite lätt för sig men hon valde ändå den vägen. Hon funderade också under skrivandet över hur det skulle vara en författare i en diktatur, där finns en förebild som skrev om Estlands historia under KGB s övervakning. Där finns mängder med propagandalitteratur och autentiskt material och Sofi har läst både det och vittnesmål över motståndsrörelsens mäns öden, hon tar ett exempel Leo xxx, Leo användes senare av KGB som en propagandafigur när det onda skulle porträtteras.
Varifrån kommer Oksanens bildspråk? Har hon några förebilder? Hon berättar att hon arbetar hårt för att förankra bildspråket i den tematik som finns i romanen. I utrensning finns slitage och trasighet, i När duvorna försvann är det stövel och skodon, skor är en bra bild att öppna upp en historisk berättelse. För en diktatur är brist på skor eller annat är det ett bra sätt att hålla befolkningen i schack. De har fullt upp med att skaffa förnödenheter och kan inte engagera sig i annat. Det är också en symbol för värdighet.
Judit, som är kvinnan som är olyckligt gift med Edgar, hittar en tysk älskare och man kan ställa sig frågan om hon var förälskad eller använde hon honom för att komma åt materiella ting? Lite äkta kärlek har Sofi lockats smyga in... Men det är klart att kärleken mår bättre när magen är mätt och skorna passar.
Sofi vill förmedla hur det i en totalitär stat blir satt i system att använda människors rädslor eller brister för att skapa förtryck. Edgar är i homo och det skapar en särskild nerv. Aktuella och tidlösa frågor, och inte kanske så omtalade i sv men i ett totalitärt samhälle gäller det att spelas på människors rädslor för att hålla människor förslavade.
Ingrid märker att Sofi har en bild av Margeruite Duras på broschen, det är hennes egna personliga tapperhetsmedalj med en bild av en egen hjälte. Sofi berättar att Duras var verksam som censor under den tyska ockupationen, det har hon aldrig skrivit om. Hon hade också ett intresse för krig och kvinnans utsatthet, finns där något släktskap mellan författarinnorna?
Ingrid undrar om hur Sofi tacklat rollen av samhällsdebattör, hennes böcker är alla politiska och den senaste skriver ett nytt kapitel i Estlands historia som inte berättats förut, har romanen lett till diskussion i Finland eller Estland? Sofi svarar att hon hade förväntat sig mer diskussion eftersom det är ett laddat ämne med den tyska ockupationen, skapat ett större intresse i andra länder än i Finland. Esterna är nöjda och hyllar hennes roman men hon berättar också att det ibland för den äldre generationen är svårt att se romanen som fiktion.
Oksanen är mycket mån om sin integritet och vill uppenbart inte svara på personliga frågor. Hon vill befinna sig i texterna och arbetet, hon är vältalig med genomtänkta och seriösa svar och jag tänkte faktiskt på en arbetskamrat som sa, författare det verkar vara ett flummigt jobb. Jag invände redan då, och än mer nu. Författande är allt annat än flum, iallafall om man heter Sofi Oksanen.
