ljus ljus ljus - en sprakande ungdomsroman

Vad annat kan man skriva om än kärleken och döden?
Om hemligheterna vi döljer bakom dem.

Ska jag sammanfatta Ljus Ljus Ljus  i två meningar så passa just de två ovan bra. Vilja-Tuulia Huotarinen har skrivit en gnistrande och sprakande ungdomsbok som är helt omöjlig att värja sig från och berättelsen  formligen exploderar i ett känslofyrverkeri. Mimi och Mariia är mitt emellan, de är inte längre barn och inte heller vuxna och båda bär de på en längtan att komma bort. Att vara någonannan, någon annanstans eller att kunna vara där man är utan att känna leda och sorg.

När Mariia första gången får syn på Mimi är allt som kommer för henne LJUS LJUS LJUS och från den sekunden vet hon att det är kärleken hon mött. Kärleken mellan de två blir inte enkel, de utforskar varandra med en blossande hetta men i Mimis ögon finns hela tiden en bottenlös sorg. För Mariia, som vuxit upp i en liten by i Finland med en botten av mamma, pappa och storebror blir Mimis inbjudan att dela sorgen både härlig och svår.

Hon avfyrade sin brinnande sorg mot mig.
Och jag rörde mig inte ur fläcken.
Där stod jag och tog emot ljus ljus ljus i en skottserie.

Som mina inledande rader antyder så är det här en bok med mycket känslor och många funderingar över liv och död. Jag var mest av allt imponerad över hur självklart Huotarinen kastar mig som läser mellan tramsigaste trams till djupaste allvar. Hon använder språket som verktyg och hon leker respektlöst med orden, skapar helt nya bilder i mitt huvud. Emellanåt kan jag tycka att just den sortens romaner kan kännas konstruerade, krystade men inte här. Formen och språket förstärker känslan av att vara 14 under ett sommarlov som aldrig får ta slut...

Det här är den tredje ungdomsromanen på kort tid som jag läser som utspelar sig i slutet av 80-talet och precis som i jag, En så har Ljus Ljus Ljus Kate Bush som soundtrack. And if I only could, I'd make a deal with God... Underbar, bjuder: