Jag har lyssnat i en vecka på Maria Ernestams nya roman Den sårade pianisten och jag tror att jag har börjat om eller spolat tillbaks 100 gånger. Så känns det i allafall. Igår lyssnade jag klart och jag känner mig lite ledsen över att jag inte längre är helsåld på Ernestams böcker. Lite sorgset är det att en favoritförfattare liksom inte längre känns något extra.Tyvärr, det blir nog inga fler böcker lästa för trots att Ernestam låter sina huvudpersoner resa världen runt för att söka sanningen om en älskad moster och både familjehemligheter och annat relationstrassel avhandlas så blir jag mest lite jaha. Okej. Gnistan och berättarglädjen fattas och det blir fyllt med förutsägbarheter. Alldeles för många ord.
Ni andra som läst håller ni med eller säger ni emot?
Jag tyckte storyn med mostern och pianisten kändes lite blaha, men gillade relationen mellan de två väninnorna mycket och dynamiken när vänskapen förändrades. Och språket! Alltid språket hos Ernestam!
SvaraRaderaHåller med dig om att relationen mellan kvinnorna är lite intressant men språket. Överlastat enligt mig.
Radera