ett litet liv - en omtumlande läsupplevelse

Vad kan jag skriva om Hanya Yanagiharas roman Ett litet liv som ännu inte är sagt?

Det är en totalt uppslukande och mycket omtumlande läsning som håller mig i ett fast grepp i mer än 700 sidor. Jag har fått pausa ibland, inte för att läsningen varit tråkig eller allt för krävande utan för att det helt enkelt blir allt för känslosamt. Som jag gråtit till den här romanen har jag sällan gråtit till en bok förut och när man läst klart är det både skönt och vemodigt att man lägga undan och börja på något annat. Glömma lär jag aldrig göra men kanske kan läsningen återgå till någon slags normalläge efter den här urladdningen.

Ett litet liv handlar om hur fyra ungdomar med mycket olika bakgrund träffas på college. De ska dela rum och snart har de blivit vänner för livet. Man får lära känna Malcolm, JB och Willem, och så får man i små, små portioner veta mer om Jude. Han är mycket förtegen om sin bakgrund och trots vänskapen så berättar han ingenting om varför hans ben är skadade och varifrån han egentligen kommer. Det är Judes historia som går som en röd tråd genom hela romanen och det är hans öde som totalt manglar sönder och bryter ned läsaren. Vill man inte veta något alls om handlingen så passar det bra att sluta och läsa här, jag kommer oundvikligen berätta något om den.

Det här är en roman om vänskap och lojalitet, kärlek och svåra trauman, sökandet efter en tillhörighet och svårigheten att våga lita på att man faktiskt hör till. Att man duger. Jude presterar och presterar och ändå är ångesten ständigt närvarande, ständigt där. Yanagihara väljer att ge de olika vännerna olika yrken som alla bygger på olika sorters prestationer och genom att diskutera juridik, konst, arkitektur och skådespeleri så kan hon också diskutera alla de prestationskrav som ställs på perfektion. Yta, prestation och intellektuella utmaningar ställs mot den grundmurade vänskapen mellan männen som bygger på omtanke, integritet och respekt.

Jag har sett att vi är många som har den här romanen som sommarläsning, jag har några reflektioner som vore spännande att samtala om. Kanske någon har lust?

För mig var det extra intressant att utmanas i min läsning, det är lätt att tro att den här romanen är skriven av en man. Nu är Hanya en kvinna och det påminner om att kvinnors och mäns erfarenheter inte behöver skilja sig så radikalt åt. Jag leker med tanken att det skulle varit en manlig författare som skrivit en liknande text om fyra kvinnliga vänner och jag är tveksam till om det ens hade varit möjligt. De övergrepp som skildras, hur skulle vi som läst reagerat om det varit en man som skrivit om en ung flicka som utsattes för dem? Hur tänker ni andra som läst?

Ytterligare en reflektion handlar om övergreppen som präglar Jude så starkt genom hela hans liv, var det tvunget att ge honom en sådan helt fruktansvärd bakgrund för att få ihop berättelsen? För min del så blev det nästan så att jag skummade vissa partier eftersom jag bara inte vill veta och då kanske de ganska detaljerade förfärliga händelserna bara hade motsatt effekt? Den att jag avskärmar mig, inte vill läsa eftersom jag inte kan ta in. Några åsikter om det?

Jag hade gärna läst mer om de tre andra vännerna och kände mig nästan lite snuvad på att inte deras liv också skildrades mer ingående. Håller ni med?

Nu ska jag packa ned den här romanen och lämna den vidare till dottern, jag tror att hon kommer att tycka mycket om. Det här är en allålders-bok som jag tror att man kan uppskatta i vilken ålder man än är (förutsatt att man är vuxen) och trots att vissa delar är på gränsen till sentimentala och ganska förutsägbara så spelar det liksom ingen roll. Vem vill inte ha en Harold och en Julia, en Willem i sitt liv? Vem vill inte känna ovillkorlig kärlek? Trots allt.