FB-cirkla med oss!

Häng med i Kulturkollo läser - 

vi tar läslov och börjar vår bokcirkel den 1 februari!

Väl Mött!

M Train (Patti Smith)

Patti Smith lever ett ensamt slackerliv. I M Train skriver hon om en vardag som kretsar runt läsning, tevedeckare, promenader och cafébesök. Då och då åker hon på en bjudresa till någon konferens eller liknande ute i världen och passar då på att förkovra sig i något konstnärskap från trakten. Ibland när jag tänker mig ett framtida pensionärsliv, eller varför inte en ny karriär som uppburen författare, är det detta jag ser framför mig. En självvald ensamhet i en stillsam men rik vardag avbruten av... ja, någonstans där blir det inte realistiskt i mitt fall. Dessutom bor och vandrar Patti i New York och köper ett renoveringsobjekt vid Rockaway Beach. Alla coolhetsmätare bottnar vad Göteborgstrakten har att erbjuda.

Det är i alla fall väldigt behagligt att hänga med Patti. Just Kids tyckte jag ibland klingade lite amerikanskt artighetsfalskt när alla fantastiska personer hon träffade under tidigt sjuttiotal var just så fantastiska. Här beskrivs hennes influenser mer rakt upp och ned. I ett avsnitt skriver hon om hur hon snöar in på Murakamis mästerverk Fågeln som vrider upp världen. Hon nagelfar den, försöker förstå den, vill inte lämna dess värld. Det är en perfekt beskrivning av hur en bok rymmer ett eget universum men också hennes speciella besatthet av att dissekera och förstå. Den senare känner jag inte igen mig i som läsare - det är troligen en del av Smiths yrkesroll.

Deckarna då? På Louisiana Litterature för några år sedan utbytte Smith och Henning Mankell artigheter till den milda grad att det kändes tillgjort, men troligen var allt äkta menat med tanke på den kärlek hon verkar känna för genren. I en underbar passage berättas hur hon stannar ett hotelldygn extra i London bara för att maratontitta på brittiska deckare. Som belöning stöter hon i hotellhissen på Robbie Coltrane, som genom en besvärjelse, men blir så star-struck att hon inte kan kommunicera med honom (hoppas jag minns rätt här, Coltrane är alltså han som spelar den jättelika vaktmästaren i Harry Potter-filmerna för er med andra referenser än brittiska deckare). Någonstans mellan det här barnsligt intresserade och det drivna, no nonsense-amerikanska berättandet ger Patti Smith oss sitt liv. Det är osentimentalt, odramatiskt, kanske lite banalt. Och hjälpsamt. Om Patti Smiths höjdpunkt en genomsnittlig dag är en kopp kaffe på stamstället är det liksom... okej för oss andra också. Som Löfven skulle säga.

/Gästbloggare M

i starens tid - Bannerhed på Göteborgsbesök

Tomas Bannerheds Korparna är en av mina finaste läsupplevelser de senaste åren. Sedan har jag lyssnat på de fantastiska radioprogrammen där Bannerhed tar med sig en mikrofon ut i fält och observerar fåglar. Lyssna genast om ni missat! Nu har boken med Brutus Östbergs fabulösa bilder tillsammans med Bannerheds reflektioner funnits i handeln några månader. Dags att promenera i stormen till Kapellplatsen för att lyssna på Tomas när berättar om sin bok I starens tid. I samtal med Svante Weyler:

handbollens tid är nu ...

Nu är handbolls-VM igång - jag bänkar mig! 

en amerikansk förlust - Philipp Meyer

Redan när jag hade läst några sidor i den här fina romanen så började mina tankar vandra till Alice Munros noveller, det finns några av dem som handlar om hur tågets räls och slumpen bestämmer en människas öde. Just nu minns jag inte exakt titlarna men känslan, den där känslan av att man vill bort från det liv man lever och att järnvägsrälsen som korsar den lilla staden ger löfte om förändring. Det handlar bara om att bestämma sig och våga kliva på.

Philipp Meyer tar oss med till 80-talet i Pennsylvania och i American Rust får vi följa två unga killars liv. Billy och Isaac är omaka, men ändå lojala, vänner som båda hade framtiden för sig. Isaac var den begåvade killen med fina betyg och Billy var den storvuxne fotbollsstjärnan som fick erbjudande om att studera vidare. Trots det så blev kvar i den lilla staden i stålverksregionen där det mesta är nedlagt eller på väg att läggas ned. Framtidshoppet är att komma därifrån. Medan Billy blir alltmer passiv, han har misskött sitt jobb på järnhandeln och han har fler gånger hamnat i klammeri med rättvisan så bestämmer sig Isaac för att lämna sin sjuke far och ta sig till Kalifornien. Han övertalar Billy att följa med men redan första kvällen händer något som påverkar de båda pojkarnas framtid. Vänskapen, lojaliteten och hoppet om en framtid sätts på prov.

En amerikansk förlust är den andra romanen som jag läser av Philipp Meyer (Sonen skrev jag om 2013) men jag har ju förvisso läst den här sortens berättelse många fler gånger än så. Det här är den episka amerikanska romanen som med självklarhet tar sig anspråket att skildra en tid, ett samhälle och en livsstil som till exempel också Jonathan Franzen gör i sin roman Frihet. Det där epitetet Den Stora Amerikansk Romanen ligger och lurar i vassen och när jag jämför de två Stora Amerikanska Författarna så vinner Meyer på poäng. Han skriver med en lättare hand än Franzen och det känns mindre pretentiöst, inte lika konstruerat för att framföra ett budskap. De båda är mycket säkra stilister och de delar förmågan att beskriva familjer som vittrar sönder och miljöer, särskilt naturscenerier och man förflyttas i Meyers roman till Bruce Springsteen och Gillian Flynn-land. Det skitigt, det är arbetslöshet, kriminalitet och trailers. Samtidigt som där finns en solidaritet och lojalitet mellan människor som värmer och gör den här romanen till en fin läsupplevelse. Jag gillar det mycket!

med skumtomte, kaffe och katalogen

vännen och främlingen - Uwe Timm

Det som tilltalade oss i Främlingen var protesten mot allt det som var konventioner, den vågade ställa begrepp, seder och stora känslor som nation, familj, hembygd, tro och trohet i fråga. (...) Likgiltigheten och avsaknaden av bindningar  var förutsättningar för det. Indifferénce, detta att vara främmande och fjärran, var det hemliga drivmedlet som skulle göra en intressant.

Oss i boken Vännen och Främlingen av Uwe Timm är Uwe själv och vännen Benno Ohnesorg och berättelsen tar sitt avstamp i vänskapen mellan de båda. Några år där på tidigt sextiotal sökte de bildning och kunskap tillsammans på en folkhögskola och de läste och skrev, upptäckte världen så intensivt som bara ynglingar i tjugoårsåldern törstiga på utbildning kan. Vänskapen tog ett abrupt slut när Benno mördas av en polis på öppen gata 1967 och först mer än 40 år senare kan Uwe närma sig minnet av sin vän. När han börjar undersökningarna om vännen börjar också resan i de egna minnena och det här är nog ändå, trots titeln, främst en bok om Uwe själv.

Minnesskärvor från samvaron med vännen blandas med egna reflektioner om hur de som unga män formades av sin tid, arvet efter kriget och känslan av att det var viktigt att hålla distans till allt det som var tradition, själva nationaliteten utmanas med litteratur och resor till ärkefienden Frankrike och de franska existensialisterna blir husgudar. Jag blir överraskad över hur mycket boken faktiskt handlar om bildning, vikten av ett språk och att frigöra sig från det som en gång var.

Det här är en djupt personlig roman som påminner om I skuggan av min bror i vilken Uwe Timm skrivit om hur hans äldre krigshjältebror påverkat familjen långt efter hans död. Det är nutid och dåtid, dåtid som påverkar nutid och frågor om moral - vad är rättvist? Vilka val kan man göra? Vilka bördor ska de efterlevande bära? Vilket ansvar har de? Varför får några leva, andra dö? Hur spelar slumpen in? Finns där en plan? Det här blir både en fin minnesskrift över en god vän  och ett tidsdokument över ett Tyskland som jag inbillar mig inte längre är.

Bokmania, Mimmimarie och Lyran har också läst.

- repris från 2012 - 

berlinvecka på gång - Cabaret!

Jag har sett filmen Cabaret med Liza Minnelli många, många gånger och ni vet hur det är med höga förväntningar. De kan infrias, eller inte.  Lite läskigt var det att 2006 gå till Rondo här i Göteborg för att se Peter Jöback i rollen som konferencier, vem som spelade Sally Bowles minns jag inte ens. Jag minns alltså Peter Jöback för han gjorde en verkligt fin roll, den passade honom riktigt bra och gjorde den snälle gossen som evigt förknippas med guldet som blev till sand plötsligt till en något farligare man ...

Gammalt klipp men jag gillar hans tolkning!

Boken av Christopher Isherwood har jag inte läst, har någon av er andra?

hur ska det gå med Pinnebergs - aktuell tysk klassiker

Kulturkollo har tema Berlin och jag bjuder en repris från september 2014: 

Den senaste veckan har jag haft en klassiker från Tyskland i mina lurar. Från 1932 är Hans Falladas Hur skall det gå med Pinnebergs? och den landar så precis rätt i tid, den är ett svanhopp rakt ned  i efterdyningarna från valresultatet. Kleiner mann - was nun? är den tyska titeln och det kan man verkligen fråga sig. Hur ska det här gå?

Johannes Pinneberg är en ung, naiv alldeles vanlig tysk man som i en sanddyn träffar sin Emma. De blir förälskade och gifter sig, snart är Klimpen på väg och livet i det tidiga trettiotalets Tyskland blir inte enkelt. Det unga paret flyttar runt i andrahandsrum, Johannes har arbete som knappast kan försörja dem och deras romantiskt framtidstro bryts allt snabbare ned. Det börjar med ett toalettbord på avbetalning och slutar med en jakt efter mat för dagen. Stor del av romanen utspelar sig i Berlin och den beskriver livet för den lille mannen, den vanliga strävsamma människan. Verklighetens folk skulle dagens politiska retorik kalla dem som arbetar hårt, som i sin tro på framtiden gör ett antal felval som sedan betalar sig dyrt, som inte har något socialt nätverk som fångar upp dem när det krisar och som i sitt missnöje vill förändra. Som vill ha något att tro på. Fallada gör det med humorns hjälp, han skildrar det unga parets liv på ett sätt som gör att man inte annat kan än tycka om dem. Jag förstår att det här är en bok som räknas till klassikerna i Tyskland, den har det mesta som en tidlös roman ska ha.

Tillbaka till samtiden.Vi har inte weimarrepublik i Sverige, vi har inte en inflation som gör att pengarna inte längre är något värda, vi har inte massarbetslöshet men vi har ett missnöje som gror. Det finns stora grupper av människor som inte ser något annat sätt att visa det missnöjet än att rösta på ett främlingfientligt parti med sina rötter i nazismen. I Tyskland på trettiotalet kanaliserades det missnöjet och riktades mot människor som var på något sätt främmande, låt oss nu inte glömma det och låt oss fundera på vilket Sverige vi vill skapa.

När jag googlade efter en bild till mitt inlägg hittade jag till det som lyfte hela den här romanen. Förvisso var det både underhållande och intressant att läsa en roman från trettiotalet som hade så mycket att säga oss i vår samtid men när jag hittade recensionen på den svenska upplagan från 1933 då blev det riktigt spännande. Tack projekt Runeberg som har digitaliserat Bonniers Litterära Magasin från sommaren 1933.Där kan jag läsa Nils Bohmans mycket positiva anmälan som avslutas:

 Boken om Pinneberg är ett mikrokosmos; 

det är världsskeendet i en fickspegel. Allt som nu händer i Tyskland, hela virrvarret av strömningar och strider: nazism, nakenkultur etc., allt bryts i Pinnebergs prismor. När historikerna en gång skall försöka ge en bild av det nuvarande Tyskland och fått nog av den förvirrande anblick, som diplomati och politik erbjuder, där hittar de i Falladas bok vad som verkligen upplevdes av millionerna. 1 berättelsen om den arbetslöse kontoristen hittar de ångestfylld mänsklighet, rättskänsla och tro på framtiden mitt i egyptiskt mörker. Vi får hoppas, att när de gör det, situationen hunnit så pass ordna sig, att Pinnebergs och Lämmchens leverne blir ett belägg för att två rättfärdiga dock kan rädda Sodom. 

Nu har vi facit. Vi vet hur det gick. Hur det gick för Pinnebergs tycker jag att du ska läsa. En klassiker som djupdyker rakt ned i samtiden.