Min kamp del ett handlar om Knausgårds sena barndom och ungdom och hoppar sedan fram till faderns död. Boken är skriven med någon sorts envishet och ambition att redovisa detaljer vilket fungerar som en stomme för det han verkligen berättar. Ta den dråpliga skildringen av en tonårig nyårsfylla där smusslandet med öl, planeringen för att hamna på en fest han inte är bjuden till och videotittandet som blir det snöpliga resultatet som i sin obevekliga detaljrikedom tvingar eller lockar fram femtonåringen ur läsaren. Det är mycket igenkänning á la Underdog för en sextiotalist och en musikintresserad lantis känner också igen bandnamn och att alla andra hade fel musiksmak. När fadern dör blir berättelsen svartare av naturliga skäl, men det skall poängteras att Knausgård inte behöver ändra sin berättarstil då han redan från början hanterat allt, inklusive tonårsfyllor, med respektfullt allvar. Detta ger boken sin speciella karaktär - allt är viktigt och redovisas, samt skärskådas vid behov.Skriver man om sig själv och sina närmaste så skriver man väl självutlämnande per definition, men faktum är att Min kamp på någon nivå är återhållen eller småfeg, vilket man vill. Eller kanske skall man kalla det personlig integritet när Knausgård är obarmhärtigt analytisk mot sig själv och de han skriver om, men aldrig lämnar det rationella. Han är till exempel hård mot sig själv när han skriver om hur han satt skrivandet före sina barn men det stannar där. Det är författaren Knausgård som skriver om människan Knausgård och försöker förstå honom, men han kunde lika gärna gjort det i tredje person. Detta är inte fel och det är konsekvent genomfört, men man skall inte överskatta modet i det här "projektet". Visst, han kanske bränner några broar i sin bekantskapskrets, men läsare som inte har en alltför rosenröd illusion om sig själv eller andra lär inte bli förfärade över Knausgårds inre. Han är som folk är mest och kanske hade han varit det även om han blottat någon nivå till. Igenkänning är troligen bra för oss. Min kamp är bra för oss.
/Gästbloggare M
Anna har också läst Min Kamp, läs hennes text här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!