det är natten - författaren och den som skriver

Rena natta säger man i Göteborg när något är riktigt mörkt och utan framtid och när jag har läst klart Det är natten så sitter jag kvar i fåtöljen med just den känslan. Ramqvist har skrivit en försvarsskrift där hon propagerar för att låta det skrivna stå för sig självt, att den som skriver inte ska behöva ta den där författarollen som förklarar och tydliggör texten. Anledningen till att jag känner mig låg efter att ha läst klart är att jag själv är en av den där gruppen som vill lyssna till författaren, möta författaren, intervjua författaren och gärna känna till lite om författarens privatliv. Gör det mig till en sämre läsare då? Har jag tappat bort texten? Lite, lite är känslan också att det finns ett förakt mot oss som tycker att tankar om texten, bakgrundsinformation och hur egna erfarenheter har bidragit till texten är spännande att lyssna till.

Ramqvist menar att det egentligen är helt omöjligt att tala med någon om en bok man skrivit, när man varit i en process där man skrivit några rader per dag under fler år och sedan ska författaren pitcha sin text på 20 minuter i ett bibliotek eller på en mässa. Det är två helt olika yrken och visst är det så. Det är tydligt på mässor, festivaler och andra evenemang att författarollen är viktig, det räcker liksom inte i dagens läge att enbart vara den som skriver. Och att se sin färdiga produkt i tryck är en stor tillfredställelse för den som skriver, sedan är det läsaren som äger texten, tolkar texten och den som skriver har gjort sitt. Samtidigt är det ekonomiskt vansinne att inte ta på sig författarrollen, det är den som tjänar brödfödan.

Jag tycker mycket om Ramqvists romaner och Flickvännen samt Den vita staden är mycket fina porträtt av en ung kvinna. Jag skrev i min text från mars 2015:

Det här är en fantastisk roman. Så bedövande snyggt gjort är det att jag inte annat kan än bli imponerad. Ramqvist låter det kroppsliga ta plats och stänger av känslor, reflektioner och tankar. Det lämnar hon åt sin läsare och jag måste påminna mig själv om att andas. Bilden av det instängda, tomma och kalla gör att jag inte riktigt får syresatt blodet, så krampaktigt håller den här texten sitt grepp om mig.

Vilken tur att jag skrev en recension med fokus på språket och texten. Nå't rätt i allafall.