I det här mörkret lyser en eld. Så är halva mars gången och jag önskar så att den skulle varit enklare. Min kropp har bråkat med mig och en inflammation i höften har gjort mig både orörlig och trött. Träning och behandlingar, cortison och en jämrans massa värk behöver jag inte. Förra året var mars en mardröm. En månad som jag minns i detalj och som jag aldrig kommer att glömma. Jag hade så önskat att det skulle kunnat bli en mysig mars i år, men det är som om att den där lagen om alltings jävlighet faktiskt gäller.
Då gäller det att hålla fast vid det som lyser upp. Glädjen över att ha J tillbaka i stan. En sprakande eld i stugan, fina vänner som pratar bort en stund, fågelkvittret och ljuset. Tulpaner och krokus och pärlhyacint på mitt köksbord. Blå vårskor i hallen med löfte om långa promenader i skir grönska.
Först tar vi oss an mars, sedan tar vi april. Sen så.
Å, det var tråkigt att höra. Värk är utmattande. Jag tänkte på dig igårkväll faktiskt, vet inte varför du plötsligt fanns i mina tankar - funderade på att det nog snart är ett år sedan M dog nu och att jag ännu inte hunnit träffa dig i Göteborg. Hoppas du blir bra i kroppen lagom till vårsolen börjar lysa och du kan gå på långa pokemonader (eller vad det heter). Kram, M
SvaraRaderaTack för din hälsning, snart får vi se till att ses IRL!
SvaraRadera