Frannie Langtons bekännelser av Sara Collins är riktigt välskriven historisk roman som utspelar sig i tidigt 1800-tal men vars innehåll känns mycket aktuellt. Det börjar med att Frannie Langton ställs inför rätta, hon är anklagad för att ha mördat herrskapet där hon arbetar. I väntan på sin dom så skriver Frannie ned sin historia (upplägget får mig att tänka på Memorys bok av Petina Gappah) och det som möter oss läsare är en komplex berättelse om ras, kön, vetenskap, sociala konventioner och makt.
"Sanningen är inte ett tyg som varje människa kan klippa till för att passa en. Sanningen är att det fanns kärlek likaväl som hat. Sanningen är att kärleken gjorde mer ont."
Frannie är den lilla mulattflickan som växer upp på sockerplantagen på Jamaica. Det är början av 1800-talet och hon får komma upp till huset för att vara till sällskap åt den barnlösa mrs Langton. Hon lär sig läsa och skriva och snart blir hon Mr Langtons hjälpreda, han har ett stall där han utför sina hemliga vetenskapliga experiment. När han sedan lämnar Karibien tar han Frannie med sig och hennes liv i London blir händelserikt. Collins berättar att hon inspirerats av gotiken och visst är det dramatiskt, gott och ont suddas ut och miljöerna är så skickligt beskrivna. Hon berättar inte alls allt, antydningar räcker och blir emellanåt alldeles tillräckligt för mig.
Det här är en roman som man ska ta sig tid att läsa, skumma funkar inte. Inte heller funkar den att läsa med en hjärna som är trött så därför har min läsning fått vänta till den här långa lediga helgen. Det är en text att försjunka i, att förfäras av, förföras av. Våldsamt, otäckt och vidunderligt vackert skrivet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!