så mycket kärlek kan inte dö - Moni Nilsson

Jag har medvetet hållit mig ifrån böcker om cancer ett tag. Hur det är är så har var sak sin tid och det senaste halvåret har inte varit läsaomcancer-läge. Jag tror helt enkelt att jag haft behov att trycka på paus ett slag. Men så skrev Ulrica om Så mycket kärlek kan inte dö av Moni Nilsson och jag lyssnade på den i uppläsning av Hedda Stiernstedt. Tack för det tipset för det här var en av de bästa barn och ungdomsböcker jag läst om hur det kan vara att förlora en förälder när man går på mellanstadiet. Och faktiskt om den lömska och obarmhärtiga sjukdomen cancer. Med humor, vardagsliv och en oändlig sorg så får vi följa Lea och hennes familj den sista tiden av hennes mammas liv. Lea är så arg, hon är arg på läkarna som inte kan bota och hon är arg på bästisen Noa som säger att Leas mamma ska dö. Hon är så arg att hon till och med slutar på fotbollen fastän det är det bästa hon vet. Kärleken i familjen och sjukdomsförloppet skildras så trovärdigt och jag blev mycket berörd.

Det absurda i att ha en sjukhussäng med en döende mamma hemma samtidigt som livet runt omkring bara fortsätter, någon frågar chans och mormor gråter så att soppan blir för salt. Läxorna måste göras och brorsan Lucas har en ganska söt kompis. Livet med en döende anhörig är inte som i de amerikanska filmerna, tro mig. Jag kan relatera. Det är förfärligt att ligga bredvid i en smal sjukhussäng och lyssna efter andetagen och det är inte enklare att lägga sig bredvid den tomma sängen efteråt. Det där att vårda en anhörig i hemmet ända till slutet, och mina tankar om det, är egentligen så viktigt att det är ett eget inlägg så det ska jag skriva en annan gång.

Nu var det väldigt länge sedan jag läste I taket lyser stjärnorna av Johanna Tydell och den har troligen åldrats en del men jag mins känslan när jag läste den, samma känsla får jag när jag läser Så mycket kärlek kan inte dö. De är båda mycket trovärdiga skildringar av något man inte tror ska hända. Som man inte vill ska hända. Men det händer. För alla de barn och unga som går bredvid döden, eller som har en klasskamrat som upplever döden så behövs litteraturen som inte sockrar, som inte förskönar utan är ärlig. Och som inger hopp. Livet fortsätter. Sorgen tar inte slut men den bleknar i kanterna. Det kommer ny fotbollsmatch.