klockmakarens dotter - Kate Morton

Vi har inget vidare förhållande jag och Kate Morton. Det ska sägas direkt. Den nya romanen Klockmakarens dotter  övertygar mig faktiskt inte alls att ge henne fler chanser. Det är något som hela tiden irriterar mig, jag har ofta svårt för spöken och andar och dessutom så tycker jag det blir för många ord och för spretigt. Lite mycket drama och lite för mycket av det mesta. Nu ska jag säga att jag lyssnade på boken och troligen hade den vunnit på att läsas.

Romanen växlar mellan nutid och flera olika tidsplan och det allra mesta är kopplat till godset Birchwood Manor. Om vi börjar i nutid så handlar den storyn om konstvetaren och arkivarien Elodie som hittar en bortglömd väska i arkivet. I den finns det ett foto och en skissbok och hon bestämmer sig för att ta reda på mer. Fotot leder henne till en konstnärsgrupp med Edward Radcliffe som nav. Han tar i mitten av 1860-talet med sig en grupp konstnärer ut till sitt lantgods och där målar och lever de. Konstnärskollektivet drömmer om en sommar på landet med den slutar abrupt med bråd död. Huset går vidare till Edwards syster Clara som öppnar flickskola och så får vi följa några av de människor som passerar genom huset under åren.

Klockmakarens dotter, som lämnas till en änglamakerska i London när hennes far reser till Amerika för att finna lyckan, är en annan av huvudpersonerna. Hon lärs upp till ficktjuv och livet på gatorna beskrivs Dickenskt. Så småningom så knyts alla de olika berättelserna ihop och visst får Morton till det på slutet  men både titeln och omslaget signalerar till mig att det kommer att handla om tid. Förvisso så finns de olika tidslagren med i romanen men det här vad tiden gör med människor minne och hur tidens gång påverkar hur vi ser på vår värld saknade jag. Ingen höjdavläsning för mig, troligen är det jag inte du Kate Morton. Men nu är det slut.