och bergen skall rämna - Erika Olofsson Liljedahl

Och bergen skall rämna av Erika Olofsson Liljedahl utspelar sig en sommar 1901. Prästfrun Hedvig har flyttat med maken till Lappland, han skall upprätthålla gudstron i rallarlägren och hon blir mycket ensam i den nya miljön. När hennes make ordnar med jobb för hennes bror, järnvägen behöver rask arbetskraft, så lever hon upp. När David väl kommer så verkar han inte alls så glad över arbetet som hon trott hon blir påmind om fadern och lillebror Olof som hon lämnat när hon gifte sig. Längtan efter barn är så stark och först när Hedvig börjar undervisa en grupp samiska barn i sommarskola finner hon någon mening med livet.

Hur Erika Olofsson Liljedahl skildrar kontakten med samerna och hur skolan bedrivs är en av den här romanens riktigt starka sidor. Att vi svenskar har en ouppklarad surdeg i hur vi behandlat samerna (och andra minoritetsfolk) är oförklarligt och religionens roll i det hela kan inte förringas. Jag läste delar av Ester Blenda Nordströms Kåtornas folk för ett tag sedan och min gissning är att Erika O L gjort det hon också. I Ester Blendas N s reportagebok som kom 1916 så tar hon just arbete som lärarinna i en ambulerande sameskola.  Eftersom undervisning intresserar mig lite extra så var det så fint att läsa om hur Hedvig, här liksom Ester Blenda på sin tid försöker nå barnen som inte talar någons svenska alls genom att börja där de står. I barnens vardag. Det är ett fint och lågmält porträtt av livet för en prästhustru i början av seklet som tecknas här, en annan nästan bortglömd bild är den av det hårda livet i rallarlägren. Jag kom på mig själv med att fundera över hur allt det vi tar för givet, som tågtrafik, är byggt av så mycket arbete. Hårt och farligt arbete i skogen och gruvorna har byggt det här välmående landets välfärd. Och vår förmåga att förädla råvarorna till varor som är attraktiva att exportera förstås, oavsett om man tänker SKF, Volvo eller ASEA så har det en gång börjat med mycket hårt arbete. Nu blev det ett stickspår här men jag är expert på att börja tänka utanför romanerna jag läser.

Jag blir också nästan alltid ressugen. Jag har aldrig varit i fjällvärlden (bland annat för att jag är så känslig för myggor och när ska man egentligen resa för att slippa dem?) Som tur är så följer jag pagge-reads på Insta och hon la just upp fina bilder från sin fjälltur. Det gav liksom en extra dimension åt läsningen. Kanske, kanske ska jag ta och planera en tur norröver nästa sommar? Romanen beskriver försommaren i fjällvärlden på ett sätt som gör att jag så väldigt gärna skulle vilja se det, uppleva det. I Mikael Niemis Koka björn kombinerar han de norrbottniska miljöerna, naturvetenskapen och religionen och redan när jag läste den blev jag sugen på fjället. Förra året kom jag till Norrbotten, men mest till havet och den underbara ön Malören. Nästa år blir det fjället. Tåget till Lappland och kanske till och med en resa mellan Kiruna och Narvik?

I väntan på det så tycker jag att alla ska läsa Och bergen skall rämna.