Man hör Leif GW Perssons lätt knarriga, sardoniska och långsamma stämma från sidan ett i den här vindlande berättelsen. I Den sanna historien om Pinocchios näsa blir jag bjuden på 19 timmars total uppslukande lyssning. Ett mord på en kändisadvokat, en livaktig papegoja, en fabergéspeldosa i form av Pinoccio och den ovanligt tröttsamme Bäckström. En nidbild (hoppas jag) av den helt skrupelfrie polisen som äter sig genom husmanskostrestaurangerna på busarnas bekostnad, gärna tar emot ett och annat brunt kuvert, tar sig en stänkare som uppvärmning på dagen och allmänt ser sig som Guds gåva till mänskligheten. Supersalamin som han är utrustad med är pigg och alert och filtret mellan hjärna och mun verkar vara helt obefintligt. Maken till rasistiska, homofoba och sexistiska kommentarer tror jag aldrig jag läst förr. Man får ju hoppas att jargongen inom polisen inte låter som det grodlikt väller ut ur Bäckströms mun för då kan man bli riktigt mörkrädd.
Vad är det då som gör att jag lyssnar, närmast maniskt, vidare? Ingen vidare krimihistoria, en välmjelig huvudperson och långsamt tempo men där finns något alldeles grymt skickligt i dramaturgin, cliffhangers a la Veckans brott och långa utvikningar om allehanda ämnen. Blinkningar till kända levande och blinkningar till historiska händelser, svidande samtidsbeskrivningar av ett samhälle som inte känns särdeles attraktivt. Och så är det fnissande roligt, jag gillar GW s underdrifter, humor kryddad med sarkasm som dryper från sidorna. Min enda invändning kan väl vara att jag inte är i kiss och bajsåldern men annars...
Det här är en perfekt bok att köpa i julklapp till alla gubbar ute i landet, eller till dem som känner en gubbe i sina bästa år och så kan de som läser känna sig nöjda. Riktigt sådana mansgrisar som Evert Bäckström kan nämligen ingen vara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!