den hand som först höll min - en finstämd feelgoodare!

Den hand som först höll min har allt det som en fin relationsroman ska ha. Trovärdiga personporträtt och ett språk som är alldeles lagom känsloframkallande. Inte alls kladdigt sentimentalt och inte ett dugg överlastat med klyschor skriver O'Farrell fram två olika berättelser. Den ena, den om unga rastlösa Alexandra som flyttar från Devon till London på 50-talet för att så småningom hamna i konstnärskretsar och den andra, som utspelar sig i nutid. I London bor det unga paret Elina och Ted och de har just fått sitt första barn, Elina har haft en mycket svår förlossning och är skör. I mötet med sin bebis börjar dessutom minnen från Teds barndom plötsligt komma tillbaka och utan att avslöja för mycket så har de båda berättelserna beröringspunkter.

Ofta när en bok är uppbyggd av två historier som varvas i varannat kapitel så finner jag mig sitta och längta till en av dem, jag läser den ena lite snabbt för att komma tillbaka till den som jag tycker mest om. Så är inte faller i den här fina romanen - båda berättelserna fängslar och beskriver tidsandan, frågor kring identitet och förstås hur familjehemligheter påverkar både levande, döda och nyfödda. Delvis samma teman handlar Sommaren utan regn om som jag läste förra våren och jag kan inget annat göra än att varmt lobba för Maggie O'Farrells fina romaner. Läs dem i sommar!

Det som fick mig att klicka hem boken var den mycket fina recensionen i Kulturnytt som jag hörde till frukostkaffet. Lyssna själva: