tisdag 31 januari 2017

ibland är man lessen ibland är man glad

Ibland är man lessen ibland är man glad heter Martina Montelius senaste roman och den liknar då ingenting annat. Jag har läst både Främlingsleguanen och Oscar Levertins vänner och Montelius texter blir allt mörkare, den här senaste är ganska nattsvart faktiskt. Skruvat så att man fnissar till emellanåt men mest av allt så känner jag mig deprimerad när jag läser om Rakel och hennes totalt dysfunktionella liv. Hon är 30 nånting och bor i en liten lägenhet där sovrummet fungerar som grovsop. Hennes största längtan är efter ett svar på det 21-sidiga brev som hon skrivit till en bekant. Och så saknar hon förstås sin ende vän, han som dog för två år sedan. Hon arbetar som elevassistent på en friskola i Djursholm där hon får detaljerade instruktioner hur hon skall städa och tvätta golvet men hjälp kring hur hon ska ta hand om den handikappade pojke hon är satt att assistera får hon inte.

Arbetskamraterna är minst sagt en samling, de är karikatyrer av lärare med kåsor, sittlappar och hurtfriskhet. Den manlige läraren Åke är så vämjeligt beskriven att man nästan spyr, pedofil och maktmissbrukare som samtidigt älskar frisksport. Som en totalskruvad Hemul klättrar han i träd och ligger med unga flickor. Romanen är full av kroppsvätskor och annat, den är inget för den äckelmagade. Sedan har vi då hinnorna också, de som avskärmar Rakel mot verkligheten. De som växer och växer och växer.

Jag måste erkänna att när Rosalie dyker upp i berättelsen så blir jag totalt golvad, att man kan som vuxen kan leva i en sådan misär och med allvarlig sjukdom det är illa men när man sedan förstår att det är ett barn som bor där i lägenheten också, då faller jag raklång. Då är det inte alls roligt längre, Bara tragiskt och sorgligt och alldeles otroligt otäckt. Barn ska inte behöva ta hand om sina mammor. Punkt.

Eftersom jag möter barn i mitt yrke som far illa eller har det extra svårt på olika sätt så berör den här boken mig mycket illa. Jag har svårt att hålla distans till texten och blir när jag läser den väldigt sällan glad, bara lessen.


2 kommentarer:

  1. Oj, oj - det låter oerhört tungt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, faktiskt så blev känslan som hängde kvar tung.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!