Många får trauman som leder till psykisk ohälsa och andra får stora fysiska skador och särskilt berör mig den anslutande delen som handlar om efteråt. Solidariteten med de drabbade tar snabbt en vändning där en del av de som skadas eller de dödas familjer inte riktigt känner igen sig. Många av de som besöker klubben den här kvällen - det är Latino Night - är homosexuella, gästarbetare från spansktalande länder och deras ställning i samhället är svag. I Orlando adopteras händelsen av hbtq-rörelsen och stora summor samlas in, varor och tjänster skänks och diskussioner förs om hur medlen skall fördelas och vem det är som äger berättelsen. Jag läste nyligen Betlehem Isaaks roman om hur hennes pappa delvis tagits ifrån henne när han blivit en symbol för åsiktsfrihet och man kan dra paralleller till händelsen i Orlando. Särskilt då det framkommer att förövaren i Orlando inte primärt hade planerat att attackera en gay-klubb, han hade rekat flera klubbar och oklart är varför han bestämde sig för just Pulse.
Hilton skriver redan i början av sin bok att han inte kommer att ägna sig åt förövaren, och lite är det synd. Jag hade gärna hört röster från hans anhöriga osv som kunde gett en bild av honom, likt alla de bilder vi får av de som drabbades, hur staden drabbas och hur landet USA hanterar händelsen. Genom många olika röster har Hilton skapat linjer och likt Svetlana Aleksijevitj så använder Hilton de olika rösterna för att skapa en större bild än vad de enskilda vittnesmålen var och en kan skapa. Det är mycket skickligt gjort och jag tror att det här kommer vara en av de böcker som nomineras till Augustpriset här fram i höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!