fredag 13 september 2013

jerka om en författardröm

Om du skulle skriva en bok, var skulle den i så fall utspela sig?

Så frågar Annika i dagens jerka och jag ska erkänna att jag har egentligen inte alls några planer om att skriva en bok. Men om vore verklighet så har jag många spännande kvinnoöden att skriva om i min släkt. Troligen skulle det bli en roman som sträckte sig över flera generationer kvinnor och där man kan se hur levnadsöden, kultur och traditioner, talanger och svårigheter hakar i och återkommer. Den skulle säkert utspela sig någonstans i Västergötland och vara väl förankrad i myllan, precis som mina släktingar var. Det skulle bli en berättelse om starka kvinnor, hårt arbete i små omständigheter, glädje och sång och om drömmen om något annat. En ganska typisk roman alltså och en sådan som redan är skriven, om man nu blir sugen på att läsa är Josefine Sundströms Vinteräpplen.  Läs gärna den för min bok kommer inte att bli verklighet men fantisera kring en bild kan man alltid göra.  


torsdag 12 september 2013

hatties liv - Ayana Mathis

Elva barn och ett barnbarns berättelse är det som formerar de 12 kapitel som tillsammans blir romanen Hatties liv. Hattie är en ovanligt ljushyad färgad kvinna som föds i Södern. Hon flyttar, som femtonårig nybliven brud på 20-talet, från Georgia till Philadephia. I norr finns möjligheterna att utbilda sig och raslagarna avskaffade,  hon drömmer om ett liv där hon kan ge barnen hon väntar en framtid. Maken ska arbeta som elektriker men när tvillingarna föds så förändras det mesta. Hatties liv blir nu inte som hon en gång drömde, genom hennes och hennes barns liv får jag följa både en släkthistoria och också USAs historia.

Det är inte svårt att komma att tänka på böcker som Mississippi och Niceville när jag läser, de är alla böcker som på ett lättsamt sätt beskriver och berättar om svåra saker. Med en utgångspunkt i en familj, eller en person skildrar alla författarna en utveckling av det amerikanska samhället där hudfärg och kön direkt påverkar personernas möjligheter att skapa sig ett gott liv. I Hatties Liv finns ett genomgående stråk av underkastelse, Hattie förbereder sina barn inför det hårda livet och barnen i sin tur har svårt att se sitt värde och hävda sin rätt. Kvinnorna hamnar i beroendeställning av männen oavsett ekonomisk ställning eller utbildning och männen hamnar i beroenden av annat. Det blir cirklar som är svåra att bryta och där börjar mina tankar att vandra. Vad behövs för att bryta?  

Desto mer jag skriver om den här boken desto vemodigare känner jag mig. Trots att där finns ljusare stråk och hoppfulla stunder så är tankarna ganska mörka efter att ha lyssnat klart, gripande livsöde är ett omdöme. Viktig historieskildring ett annat. Ayana Mathis berättar här själv om sin bok:



Brombergs ger ut, jag själv har lyssnat till boken på Storytel.

onsdag 11 september 2013

tematrio - tunnisar

Berätta om tre minnesvärda tunnisar (kortromaner, långnoveller c:a 50-150 sidor)! Lyran uppmanar oss att tipsa. Här kommer mina tre tunnisar, tre fina kortromaner från tre olika världsdelar:

Hur man botar en fanatiker - Amos Oz
Montedidio - Erri de Luca
Filmberätterskan - Hernán Rivera Letelier

(som vanligt så kommer man till mina texter om böckerna om man klickar på länken)

tisdag 10 september 2013

tystare än vanligt?

Snygg logga har universitet - hoppas nu att kursen blir bra.
Just den här veckan är den mitt fokus - bloggen får vänta.
Hav tålamod!

betraktaren - Belinda Bauer i nya omgivningar

Belinda Bauer har i sin nya spänningsroman Betraktaren lämnat hedarna i Exmoor bakom sig och förlagt handlingen i mångt och mycket till en obduktionssal och en sjukhussal. Vi är i Wales men den vad som händer utanför salarna och utanför Patricks huvud är i den här berättelsen ganska ointressant. Det är Patrick som gör den här boken till en spännande och intressant berättelse.

Belinda Bauer är fantastiskt duktig på att skildra udda människor och i den här boken möter vi Patrick, han har Aspergers och han har ett sinne för detaljer. Inget undviker hans blick om det handlar om fakta. Sociala situationer och ironi, snabba förändringar och orationellt beteende är han inte lika hemma i. Han är besatt av döden, han vill hitta den logiska förklaringen till hans fars död. Han har fått ett stipendium för att studera anatomi och tillsammans med en grupp andra  ungdomar blir han tilldelad att obducera numer 19 - en medelålders man som dött av hjärtproblem. Så mycket mer om handlingen kommer inte här men jag tycker absolut att alla som gillar TV-serier typ Uppdrag Mord ska ta och läsa den här boken.

Belinda Bauer kan berätta en historia och hon kan skapa människor som man vill veta mer om. Flera av situationerna som Patrick hamnar i liknar situationer som jag väl känner igen från mitt arbete med elever i svårigheter och en roman som den här kan säkert bidra till förståelsen för handikappets styrkor och svårigheter. Spännande och tankeväckande i ett = bra!

Om Skuggsida skrev jag för några år sedan att det var den deckare i bästa Morden i Midsomerstil, den beskrivningen passar då inte alls in på Betraktaren, vet inte riktigt hur jag tänkte då för jag tycker inte att det stämmer någonstans. Nu tänker jag hur som att alla som missat Skuggsida, Mörk jord och Ni älskar den inte, börja med att läsa dem och plocka sedan upp Betraktaren när den kommit i pocket. Ni ångrar er inte!

måndag 9 september 2013

janet frame - på TV ikväll!

22.50 ikväll visas filmen om Janet Frames liv En ängel vid mitt bord, jag återkommer ofta till hennes författarskap här på bloggen och ska verkligen sätta på inspelning. En av sommarens absoluta läshöjdare är Frames debut: Ugglor gråter. Bjuder en repris från juli 2013.

Ugglor gråter är nya zeeländska Janet Frames debut från 1957 och sällan, eller aldrig har jag läst en lika fascinerande debutroman! Det här är en fantastisk skildring av den fattiga familjen Withers, både i innehåll och form är det här en formidabel fullträff. Den berättar om de fyra syskonen som växer upp tillsammans i en mindre stad och deras söndagsnöje är att leta skatter på soptippen, jag som läser får sedan följa syskonen genom livet i fyra olika delar. Sammanlänkande som kitt mellan delarna återkommer mellansyster Daphnes sånger från mentalsjukhuset, sånger som klär av sanningen, poetiskt, mycket vackert och mycket sårigt.

Språket i Janet Frames texter är alltid säreget och jag gillar särskilt hennes bildspråk hon beskriver en kalender "på något sätt lyckas den kassera in alla årets dagar och månader genom att hänga där och numrera dem, som fångar, i fall de skulle fly bort"  och klockan "som gör förkvävda tickanden, som surrande far runt, runt, som en bisvärm i säcken och aldrig släpps fri.". Beskrivningen av en picknickplats: "Det var en plats där vit manuka växte och floden vidgade sig till en liten sjö av brun is och kullar av grönt järn; med ett moln som drog förbi solen, för att låta ett silvrigt picknickregn falla som nya knappnålar, att plockas upp senare, i solljuset, bland tussocktuvorna.". 

Det är passagerna med Daphne i huvudrollen som berör allra starkast, med tanke på att Janet Frame själv vistades lång tid på mentalsjukhus innan boken skrevs och publicerades så ligger det nära till hand att läsa in Frames egna erfarenheter i de texterna, och när hon beskriver hur patienterna "satt som påklädda och döda julklappsdockor i världens skyltfönster, som någon kunde välja och ta med sig och vrida upp med nyckeln så att de gick och pratade och dansade och blev levande."  känns det ända in i märgen. Beskrivningarna av elchocker och förberedelserna inför lobotomering är skakande läsning utan att för den skull bli varken rå eller helt hopplös. Frame själv, som satt på mentalsjukhus under femtiotalet på vaga grunder, undgick lobotomering genom att få texter publicerade och arbetade sedan som författare under resten av sitt liv. Liv och text i stark symbios precis som i hennes trilogi En ängel vid mitt bord och Mot ännu en sommar. Läs, läs, läs!

Mer om Janet Frame på bloggen hittar man här och här. 

blekingegatan 32 - ännu en suverän svensk faktion

...att han, liksom hon var två personer, på samma gång: öm och brutal, snål och storsint, naiv och briljant.

Han och hon i citatet ovan är Mauritz Stiller och fröken Greta Gustafsson och de är två av huvudpersonerna i Lena Einhorns fenomenala Blekingegatan 32, de två och så Mimi förstås.

Jag absolut sträckläste den här fina romanen som beskriver en ung Greta Garbo som fullkomligt sprudlar av livsglädje och ungdom. Jag som läser får följa henne i barndomen, via hattförsäljning och reklamfoton för PUB till Dramatens elevskola där hon möter Mimi Pollak som blir hennes stora kärlek, så vidare till stumfilmsstjärna i Hollywood.

Det som ständigt återkommer i den här faktionen (fantasier blandat med välunderbyggd fakta bland annat i form av brev mellan Greta och Mimi) är Gretas ständiga känsla av osäkerhet och underlägsenhet. Hon kommer från små omständigheter och inser att hennes utseende och förmåga att gå in och ut ur roller är en biljett till ett annat liv än det som hon lever tillsammans med föräldrarna på Blekingegatan 32 på Söder. Hon och syster Alva älskar att leka att de är någon annan, de fantiserar ihop pjäser och drömmer om teatern men när fadern dör, Greta är då 14, finns bara ett arbete som hattförsäljerska på PUB som framtidsutsikt. Hon står utanför teaterns ingång, hon går på bio så snart det finns en slant och hon drömmer om ett annat liv. Hon arbetar sig fram, använder sin skönhet och när hon blir utbjuden av en sexton år äldre man ser hon sin chans. Måhända kan han hjälpa henne?

Hon blir den yngsta eleven på dramatens elevskola och redan första dagen tyr hon sig till Mimi, en vacker mörkhårig värmländska med judiskt påbrå. Förälskelsen mellan Mimi och Greta är vackert och lustfyllt skildrad och extra fint är det när Einhorn använder sig av de autentiska breven, det ger hela romanen nerv och känsla av äkthet. Mellan kapitlen från Stockholm är korta stycken från Hollywood insprängda, där möter jag en sorgsen och vemodig Greta som känner sig utnyttjad av filmbolaget. Det gemensamma beroendet mellan Greta och Moje (Mauritz Stiller) är också det trovärdigt skildrat, han har funnit en ung och formbar filmstjärna som kan ge hans drömmar liv och hon har funnit en man som kan förverkliga hennes drömmar om ett gott liv. De är två själar som hittat varandra och som båda vet vad det innebär att växa upp i fattigdom. De har båda inre röster som uppmanar dem att visa att de duger. Att visa att de hör till.

Den ena kämpar förtvivlat för att finna något som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Den andra skriker och skriker att jag inte får förlora det jag har. 

Det här är en härlig läsupplevelse som inte får missas. Missa inte heller Einhorns roman om Siri von Essen och sommarens fining: faktionen kring ett år i Karin Boyes liv, Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst. Romaner som har sexualitet och könsroller, konstnärsskapets pris och tvivel på självet som gemensamma drag. Så bra!

Lena Einhorn kommer förstås till mässan om några veckor. Hennes program hittas här!

GP, SvD och Mimmimarie har också läst. Norstedts bidrog med recexet.

söndag 8 september 2013

Blue Jasmine - perfekt för en söndagskväll


Stål tar oss med till Italien

Första stoppet på Lyrans jordenrunresa får bli Italien för mig, sommarvädret hänger sig kvar också här i Sverige och då passar en repris av min text om Stål bra:
Piombino är en liten kuststad i Toscana och där bor de trettonåriga bästisarna Anna och Francesca. Anna drömmer om en framtid som advokat eller läkare och Francesca vill bli miss Italien, de befinner sig mitt emellan barn och vuxenlivet och de utforskar sina kroppar, utmanar sin vänskap och försöker hantera den svåra balansen mellan att vara fogliga hemmadöttrar och unga kvinnor med lust på att pröva allt. Det som de ser som allt är så begränsat, deras värld är höghusen, stranden och fabriksområdet och när jag läser får jag en känsla av att bara vilja bryta mig loss, bryta kedjan, lossa på fjättrorna.

De lever i skuggan av det stora stålveket, familjerna känner sig närmast liveget bundna till fabriken och treskiftet styr rytmen i den lilla staden. Drömmen om Elba finns hos alla. Där finns det glamorösa livet med utländska turister, tjusiga kläder och sandstränder flera kilometer långa. Elba siktas ute i bukten som ett lysande och lockande pärlband av lampor i natten, så nära och så långt borta.

Stål är en skakande och arg roman som vill berätta om ett Toscana långt ifrån den glättade turistbroschyrens vackra bilder. Den berättar om vardag i ett samhälle där normer och solidaritet har lösts upp, konsumtion är modellen och det är svårt för människorna att hitta fram till ett nytt gemensamt sätt att förhålla sig till varandra. På TV syns Berlusconi med underhållning och tutt-program, arbetet i fabriken blir allt mer pressat och drogerna blir ett sätt att klara av dagen, killarna ska vara macho och gå till prostituerade, maffia och småkriminalitet är mer regel än undantag och flickorna ska vara både madonnor och horor. Helst samtidigt.

Nu är det här inte bara en nattsvart samhällskritik utan också en ömsint beskrivning över två flickor som växer upp tillsammans, det är infall och stormande känslor, lekfullhet och ett litet, litet hopp finns där någonstans. Jag hoppas att många, många hittar till Silvia Avallones debutroman, den ger röst åt de alldeles vanliga människorna i samtidens Italien. Röster som jag sällan hör - är det här en ny sorts arbetarlitteratur? Frågan diskuterades i babel för några veckor sedan och jag kan inte låta bli att jämföra flickorna Anna, Francesca och Miira. Läs gärna Eija Hetikivi  Olssons debut Ingenbarnsland parallellt med Stål - det blir spännande läsning!

PS. Otroligt snyggt formgiven bok - tjockt vitt papper, vackert omslag och själva boken är stålgrå med turkos text. Sån't går hem hos mig! DS.

- repris från maj 2012 -