fredag 27 december 2019

den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död - Alexander Karim



Jag fortsätter mitt tipsande om underhållande romaner, i Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död  av Alexander Karim så vaknar den ganska ordinäre mannen Jonas Paulsson en söndagsmorgon och innan dagen är slut så har han mördats. När han sedan vaknar nästa morgon så tror han att det hela kanske var en dröm men han inser att det nu är lördagen som han återupplever. Nästa dag är det fredag och Jonas inser att han kanske kan förändra berättelsen och hindra mordet om han själv bara är uppmärksam och väljer att förändra handlingen. Alexander Karim berättade på bokmässefrukosten om hur svårt det var att hålla koll på det kronologiska och jag fattar precis när jag läser. Man får inte slöa till, då missar man något väsentligt.

Det här är en snabbt och rappt berättad historia som alltså håller läsaren uppmärksam. Det gäller att lägga märke till detaljer och pussla ihop ledtrådar, dagarna återupplevs inte identiskt och hur det slutar ska jag inte avslöja. Den stora behållningen för mig var alla de kommentarer och observationer av samtiden som Jonas gör, han är mörkhyad och han märker hur hans hudfärg påverkar hans liv. Han jobbar med att skriva manus och resorna till filminspelningen, beskrivningen av umgänget med vännerna är fnissframkallande. Alexander Karim läser själv sin roman och han gör det mycket bra.

Rekommenderas!



torsdag 26 december 2019

en ny kyrkogård att upptäcka


Jag har under många år bott nära kyrkogårdar och jag har alltid haft en fascination för alla de människor och deras berättelser som finns att upptäcka bakom stenarnas inskriptioner. Min barndoms kyrkogård vid Fullestads kyrka återser jag bara när jag besöker min pappas grav men jag har tillbringat många timmar där som barn, sedan har vandringar på Östra kyrkogården följt. Där ligger också M, i den stora askgravlunden. Östra kyrkogården är enorm och där finns det de mest spännande gravar och mausoleum att upptäcka, den ligger några hundra meter från min nya lägenhet. Men så när jag flyttade in så insåg jag att jag har ytterligare en kyrkogård precis runt hörnet. Örgryte nya är alltså en ny kyrkogård att upptäcka. Igår kväll var det dimma så man knappt kunde se handen framför sig, då fick jag lust att gå på kyrkogården ... (Erkännes: det finns en hel del pokestop och WU-värdshus där så helt random var det inte valet)  

Suggestiv och väldigt kuslig känsla var det som mötte mig den här sena timmen. Uppe i backen ser man "mitt" hus och de enda jag mötte på kvällskvisten var hundägare, jag är säker på att det här kommer att bli en fin oas för mig framöver. 

stackars Birger - Martina Montelius



Ibland behöver man skratta riktigt ordentligt och Martina Montelius crazy berättelser är ett säkert kort. I Stackars Birger så är det sufflösen Gisela Vannefjord som bestämmer sig för att sätta patriarkatet med alla sina härskartekniker rejält på plats. Hon arbetar på den stora teaaaatern i huvudstaden och där arbetar också den hyllade regissören Birger. Berättelsen börjar när Gisela tröttnat på att behandlas som en ovetande tjänarinna och hon har stängt in Birger i sin potatiskällare.

Gisela har fullt sjå för att nyfikna grannar inte skall upptäcka honom och när Birgers dotter, influncern Clotilda, dyker upp för att rådfråga Gisela var hon tror att hennes pappa kan vara så kompliceras allt än mer.

Montelius blandar högt och lågt, kroppsvätskor med den skarpaste samhällskritik, imitationer av kända kulturpersonligheter ( det verkar finnas ett gäng sådana) och teaterjargong som man hört i otaliga intervjuer med att skildra ett gäng osannolikt självupptagna människor. Det är skruvat och det är roligt, Montelius läser ljudboken själv och det är perfekt!

onsdag 25 december 2019

dunbar - Edward St Aubyn

Dunbar av Edward St Aubyn lyssnade jag på i engelsk uppläsning och den höll mig sällskap när jag var "the unboxing queen". Man kastas rakt in i handlingen och romanen börjar med att två äldre herrar kommer i samspråk. Snart förstår man att de båda är på någons slags klinik och att de båda har hälsoproblem att tampas med.

Ganska snart förstår man också att en av herrarna är Henry Dunbar, en mycket förmögen mediemogul och företagsledare som blivit placerad på kliniken av två av sina döttrar. De är sugna på att ta över företaget och de är väldigt sugna på att tjäna pengar på kuppen. Såpass att de bjuder husläkaren på en trekant som tack för hjälpen.  "Hur mycket pengar är egentligen tillräckligt?" frågar sig en av döttrarnas make och någonstans så är det vad den här romanen handlar om. Döttrarna nu, och Dunbar själv i yngre dagar, har skoningslöst byggt upp en förmögenhet, utnyttjat människor och spelat på deras lojalitet som ofta köpts med pengar. Som motvikt till det här cyniska spelet finns den tredje systern som förskjutits från både företag och familj eftersom hon valt en annan väg. Om man kunde sin Shakespeare lite bättre så finns här en Kung Lear begravd och maktens pris är ett intressant tema som utforskas. Klass kan inte köpas, moral kan inte köpas och inte heller kärlek. St Aubyn fäler sitt språk så noggrant, så noggrant att jag vid några tillfällen får stanna och lyssna igen. Engelskan har en så precis vokabulär, och St Aubyn använder hela ordboken. Härligt och utmanande för mig som oftast lyssnar på mer lättläst. Något som överraskade mig var den sarkastiska och svarta humor som hela boken genomsyras av, det är den där torra brittiska sorten som man bara småler åt mest hela tiden. Underdrifter ni vet, levererade med perfekt timing. Kanske hade den här boken tjänat på att läsas med ögonen just därför. Troligen missade jag en och annan nyans i mitt lyssnande. Hur som, riktigt fin roman. Rekommenderas!

Det är straffspark att nämna TV-serien Succession men jag gör det ändå, jag tappade bort den någonstans efter ett par tre avsnitt men jag ska faktiskt börja kolla igen. Den var ju riktigt bra.


tisdag 24 december 2019

little women


Little Women i BBC s tappning har varit mitt sällskap de senaste kvällarna. Tre avsnitt lång är den här miniserien som bygger på Louisa May Alcotts klassiska roman och känslan är först lite för mycket matiné. Miljöer och kläder är magnifika, skådespelarna skickliga och det är en liten aning för glättigt. Romantiken och livet i den lilla byn till synes opåverkade av det inbördeskrig som pågår. De fyra systrarnas far är inkallad och uppmanar dem att vara tappra och låta livet fortgå, vilket de gör. Likt Laura i Det lilla huset på prärien så är det en av systrarna som berättar och Jo March är en av de klassiska unga kvinnor som man minns. Spelad i den här versionen av Maya Hawke, dotter till Uma Thurman och Ethan Hawke och hur i hela friden kan Ethan Hawke ha en vuxen dotter. Hur gammal betyder det att jag är? 

Med lätt hand är den här filmatiseringen gjord och nu när jag sett hela så tycker jag ändå att den var klart sevärd. Jag hoppas att den lockar till läsning, klassiker är härliga att läsa och läsa om. Jane Austens systrar och Louisa May Alcotts systrar är släkt och deras författarskap ville mer än underhålla, genom underhållande och kvicka romaner så blottar de kvinnornas ställning. Bra så! 

Serien finns på SVT play. 

måndag 23 december 2019

God Jul


Alla bloggisar önskas God Jul! 

sörjen som blev - Anna Takanen



I den självbiografiska romanen Sörjen som blev återvänder Anna Takanen till sin fars historia. Han som var krigsbarn från Finland och som hela sitt liv hade sina rötter och sitt hjärta i Finland och sitt liv i Sverige. Anna Takanen har använt sin familjs erfarenheter tidigare, i pjäsen Fosterlandet med den magnifika Birgitta Ulfsson som jag såg i mars 2015. Den var en teaterupplevelse utöver det vanliga och när nu en roman på samma tema kom så ville jag absolut läsa. Anna Takanen läser förresten själv in ljudboken och det är mycket lyckat. Berättelsen kommer nära och känns totalt äkta.

Annas pappa Timo har dött och sakta börjar hon nysta i hans berättelse, hon hittar brev och andra dokument, hon minns sin egen barndom och hon pratar med släktingar. Hon bestämmer sig för att skriva hans historia, att berätta hur hans liv och i förlängningen hennes, präglades av kriget. Den ständiga känslan av övergivenhet efter evakueringen till Sverige med en lapp om halsen och behovet av att visa sig duktig. Han närde en livslång längtan efter hemlandet. Han var krigsbarn hela livet men det talades inte så mycket om hur hans separation från sin familj påverkade honom och känslan av rotlöshet fanns med honom. Inte finne men heller inte svensk, färjan mellan länderna var en transitplats där anpassningen skulle ske. När Anna Takanen skriver om sin pappas sista tid så gör hon det med en sådan ömhet att jag blir helt tagen. Hennes osentimentala och ändå så genuint berörande text är en helt fantastisk läsning och det här är en bok som jag kommer att rekommendera till många!

söndag 22 december 2019

en sång för Hedda - årets bästa julroman

Annika Estassys julroman En sång för Hedda  får mig att gå runt och gnola en hel dag och bara det gör att den får full pott. Det är en fint berättad historia om Lina som reser hem till sin mamma över julen, egentligen skulle hon velat åka på tangoresa till Argentina men när mamman bryter handleden så behövs Lina hemma på pensionatet. Hon bestämmer sig för att ta med sig en gäst till julfirandet och väl hemma i det lilla samhället så inser Lina att väldigt mycket är sig precis likt. Julen skall förberedas som alltid och samtidigt så märker hon att mamma Hedda har tappat gnistan. Hon verkar trött och ekonomin på pensionatet är inte heller något att glädjas över. Brodern verkar ha det knöligt i äktenskapet, lillasystern är just väldigt mycket lillasyster. Tur att Lina då har tagit med sig en gäst som gärna vill uppleva den svenska julen.

Snön ligger vit på taken, abborrarna skall pimplas, ljusen skall stöpas och kyrkokören skall ha sin traditionella konsert. Det här är varmt och med kärlek och så Koppången förstås.


Jag tycker att Helen Sjöholm gör den allra finast. Lyssna och gnola ni också!


mot ljusare tider


Idag är det midvintersolstånd och då vet vi att det vänder. Det föll sig så att det i år är både mot ljusare tider och mot en ny fas i mitt liv. I morse mötte jag den vackraste soluppgång, liggande i sängen så ser jag solen gå upp i öster och på balkongen ser jag sedan solen gå ned i väster. Äntligen sol och äntligen är den efterlängtade flytten genomförd. Det har varit en väldigt jobbig process att sortera igenom ett helt familjelivs samlade prylar och visst har det känts som att jag städar bort M. Två kartonger är det kvar. Och alla böcker och skivor förstås. Han ville inget hellre än att få vara hemma ända till slutet och det gjorde jag så gärna för honom men livet efteråt har inte varit helt enkelt. Nu var det dags att börja om på ny kula, visserligen bor jag nu bara några minuters promenad från kyrkogården så jag passerar där varje dag. Om livet hade varit en feel-good roman så hade jag väl köpte ett pensionat på kusten eller flyttat till Frankrike eller så ...

Nu flyttade jag istället någon kilometer österut. Till ett alldeles eget rum, ett rum med utsikt. Till en rum där jag kan brygga mitt morgonkaffe med stil och dricka det på sängen med soluppgången utanför. Det är fint.