söndag 7 april 2013

de ensamma - Nesser i mångordig högform

Håkan Nesser är i högform i den fjärde boken i Barbarottiserien. I de ensamma är livet sinistert, lugubert och till yttermera visso väldigt behagligt att läsa om. Eller, erkännes, jag har lyssnat till Nessers egen inläsning och det gör absolut inte boken sämre. Kan man klaga på något är det att det är alldeles för långt. Det blir omtag på omtag och dessutom förstör hans ganska svaga tolkningar av de olika karaktärernas dialekter. Kanske ska man inte ge sig på dialekter i uppläsningen om man inte behärskar det...

Annars är de ensamma en mycket mänsklig roman, jag vill nästan inte kalla den en deckare även om två dödsfall löper som en tråd genom det hela. Med 35 års mellanrum trillar två människor oförklarligt ned för ett stup och dör, när det visar sig att de två då, för 35 år sedan, var sambos så blir utredningsgruppen kring Barbarotti och Backman nyfikna och misstänksamma. De börjar sina efterforskningar i en grupp studenter från Uppsala som höll ihop på sjuttiotalet och berättelsen vecklar ut sig.

Jag tycker mycket om Nessers sätt att använda språket, i den här romanen är en av ungdomarna präst och det tillåter än mer av det ålderdomliga och något omständliga, hobbyfilosofer är vi allihopa men jag störde mig på de återkommande samlagen i boken. Efter att ha läst klart så förstår jag att könsumgänge har en central roll i handlingen men nja...

Barbarottis funderingar kring liv och död, samtalen med Vår Herre och vänskapen med Backman gör att det här är en bok som ger mermak, jag har liksom börjat i fel ände av Barbarotti och lyssnade till Styckerskan från lilla Burma först vilket inte var optimalt. Nu ska jag jobba mig bakåt och lyssnar vidare på Berättelse om herr Roos.

10 kommentarer:

  1. Jag älskar Nessers sätt att skriva, men ibland blir det för långt och omständligt.

    Håller själv på med en Nesser nu, Himmel över London, och även där är livet lugubert. Bland annat :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, 100 sidor kortare minst så vore det ännu bättre!

      Radera
  2. Jag har nog aldrig läst Nesser men hittade några böcker i bokhyllan. Men man kan ju lyssna också
    Mia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillade Van Veeterendeckarna också. Och Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Jag lyssnar en del på Storytel när jag är på resa eller pendlar. Det funkar för mig.

      Radera
  3. Oj, länge sedan jag läste Nesser. Det var nog Carambole sist :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då tycker jag du ska Barbarottiserien en chans, men börja från början då och inte som jag bakifrån...

      Radera
  4. Jag håller på med serien om Barbarotti men började från första boken :). Just nu lyssnar jag på Berättelse om herr Roos. Jag är lite förundrad över att jag tycker så mycket om dem (eller har i alla fall tyckt om de två första väldigt mycket) utan att kunna sätta fingret på vad det är som gör det. Kanske att de är en blandning av deckare och en skönlitterär bok där han går rätt djupt ner i sina karaktärer. Även karaktärernas funderingar och Barbarottis samtal med Gud passar och delvis roar mig. Nu låter jag nästan lyrisk men de har även sina svagheter förstås.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo men det lyriska draget får jag också. Jag gillar att det är människor som man får möta i böckerna.

      Radera
  5. De ensamma är min absoluta favorit i Barbarottiserien. Tyckte allting vävdes samman på en intressant sätt och jag älskade att följa de olika personerna i deras Uppsalatillvaro. Berättelse om Herr Roos är fantastisk första halvan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var intressanta människor att följa och ett oväntat slut.

      Radera

Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!