min mormor från Armenien - en bok som jag älskade

Erkänner att den här boken av Anny Romand som delvis utspelar sig 1915-1917 var tänkt att läsas för Kulturkollos temavecka "Året var 1917" men så hann jag inte riktigt ta mig an den ordentligt. Tur var väl det för Min mormor från Armenien  är en fantastisk liten pärla som skall läsas lugnt och omsorgsfullt. Roman har utgått från sin mormors dagbok, familjefoton och de minnen som hennes mormor berättat för Anny och mixen blir en gripande berättelse om en desperat och handlingskraftig ung kvinna på flykt. Det osmanska riket ville under det första världskriget göra sig av med den kristna armeniska minoritetsbefolkningen som hindrade politikerna att skapa en turkisk nationalstat. Utrensning och fördrivning startade och genom massavrättningar, interneringsläger och deportationer så dödades så många som 1 miljon människor på några år, Anny Romands morfar var en av dem.

22 år gammal och med två små barn tvingas Annys mormor på flykt, hon ska tillsammans med andra kvinnor och barn gå söderut där armenerna skall få bosätta sig. Hennes make vet hon inte vad som hänt med, hon bestämmer sig för att lämna sitt äldsta barn till en okänd kvinna för att han inte skall behöva utstå den hårda vandringen. Hon tror ju att hon snart skall kunna hämta honom, det ska dröja många år innan de återses. När Anny Romand går igenom sin mormors papper så hittar hon den dagbok som bildar skelettet i den här boken. Det autentiska inslaget gör att berättelsen kommer mycket nära.

Anteckningsboken (på armeniska) 1917
Här på jorden ska man aldrig säga: jag är svag och jag tål inga svårigheter, ingenting. Människan är så beskaffad att hon kan uthärda allt möjligt. 

Efter två års umbäranden så hamnar flyktingarna så småningom i Marseille och det är där Anny sedan växer upp tillsammans med sin mormor. Berättelsen om allt som hänt under flykten är något om normordern delvis håller för sig själv, hon gör allt för att skapa sig ett nytt liv i ett nytt land och uppmuntrar sitt barnbarn att utbilda sig. Genom små minnesbilder som Romand nu skrivit ned så kan man ändå se hur traumat följer med genom generationerna. Jag fastnar, som alltid, vid fotografierna. Mycket spännande!

Det är förstås inte särskilt långsökt att koppla den här romanens innehåll till dagens flyktingströmmar från regionen. Armenierna skickades på vandring mot Aleppo, samma stad som många människor tvingats fly från de senaste åren. Oron i regionen är fortfarande stor och samexistensen mellan de muslimska och de kristna befolkningsgrupperna är inte självklar. Samar Yasbek har med sin dagbok Resa in i tomheten skildrat samtidens flyktingar och de båda böckerna passar mycket bra att läsa parallellt.