Rebecca!

What tolk me so long? Ja, det kan man verkligen fråga sig när det kommer till Daphne du Mauriers klassiker Rebecca. Det är en sån där roman som är så ofta nämnd i olika sammanhang att man nästan till slut inte vet om man läst den eller ej. Jag har lyssnat på den i en fin uppläsning av Emma Fielding,och  som bonus avslutades varje kapitel med en stunds klassisk musik. Mycket bra! Mycket bra är (förstås) romanen också.

Boken börjar med den där välkända meningen som inleder Hitchcockfilmen "Last night I dreamt I went to Manderlay again." Hela romanen är en återblick till det som en gång hänt och det är Mrs Winter som talar. Hon var en gång en ung och oerfaren kvinna som var sällskapsdam till en rik amerikanska och berättelsen börjar på Rivieran. Max de Winter, en välbärgad engelsman änkeman med ett ståtligt hus i Cornwall, uppvaktar ivrigt den unga kvinnan och snart är de gifta. När de anländer till släkthuset så inser hon snart att skuggan av Max Winters förra fru, Rebecca, förmörkar deras gemensamma framtid. Hushållerskan mrs Danvers gör livet svårt för den nya Mrs Winter och snart börjar hon tvivla på både sin egen förmåga att leva upp till rollen och äktenskapets framtid. 

För mig var det här ett perfekt sällskap att ha i lurarna under min resa mot Cornwall. Så välskrivet, inte alls otäckt som jag trodde, och bara en smula gotisk romantik. Alldeles lagom för mig som inte är såld på vildvuxna trädgårdar, stora ödsliga hus, dramatisk kust och nattliga möten ....