Håll mig utanför av María Sonia Cristoff är en egensinnig roman om en egensinnig kvinna. Mara är den argentinska simultantolken som bestämt sig för att ta en paus i livet. Hon bestämmer sig för att protestera mot den rådande ordningen genom att tala så lite som möjligt och aldrig ställa frågor. Hon letar runt efter ett arbete som fungerar att ha när man helst av allt vill vara ifred och kanske lite smått odla sin trädgård. Hon tar med sig sin retorikbok där hon har markerat styrkan i tystnaden, en trädgårdshandbok som är avsedd för norra Europa och flyttar till den lilla byn och blir salsvakt på det lokala museet. Livet där går i stilla mak och Mara håller sig utanför sociala sammanhang men så ska de två hästarna på museet restaureras och konservatorn behöver en assistent. Mara blir utsedd och tvingas allt mer att vara delaktig i det samhälle som hon egentligen inte vill vara del av. Hur ska hon hantera den nya situationen?
I min roman har jag ett stort gäng med hundöron vikta på ställen jag vill citera eller gå tillbaka till och ändå nu när jag skall skriva min text så är jag ganska förvirrad. Vad är det jag läst egentligen? Tät och kompakt prosa blandat med utdrag från dagböcker och fackböcker gör texten koncentrationskrävande och utmanande. Tankarna far, visst bör jag skriva något om de två hästarna som skall restaureras. De är av crillo-ras och reds en gång ända till USA. De representerade hela landets idoghet och envishet men som nu mest är en skamfilad yta och ett tomt innanmäte. De, liksom landet (?) består av yta som tappat sin päls och en mannekängkropp som hålls samman med diverse småspik och nubb. Sen måste jag ju skriva något om konservatorn som kämpar tappert för att hålla traditionen och yrkesstoltheten vid liv men det går ju sådär, trots hemliga recept och noggrannhet och så måste den där drömmen om en vacker trädgård som Mara tror likt Voltaire skall ge henne tid för eftertanke och det lugn som hon längtar efter komma med. Tystnaden som provocerar så, varför gör den det? Det här är en roman som behöver tanketid och kanske också en omläsning.
SvD har recenserat om man vill läsa mer om den här spännande och utmanande romanen och jag länkar in Yukikos recension för de som vill höra en riktig recensent prata om boken.
I min roman har jag ett stort gäng med hundöron vikta på ställen jag vill citera eller gå tillbaka till och ändå nu när jag skall skriva min text så är jag ganska förvirrad. Vad är det jag läst egentligen? Tät och kompakt prosa blandat med utdrag från dagböcker och fackböcker gör texten koncentrationskrävande och utmanande. Tankarna far, visst bör jag skriva något om de två hästarna som skall restaureras. De är av crillo-ras och reds en gång ända till USA. De representerade hela landets idoghet och envishet men som nu mest är en skamfilad yta och ett tomt innanmäte. De, liksom landet (?) består av yta som tappat sin päls och en mannekängkropp som hålls samman med diverse småspik och nubb. Sen måste jag ju skriva något om konservatorn som kämpar tappert för att hålla traditionen och yrkesstoltheten vid liv men det går ju sådär, trots hemliga recept och noggrannhet och så måste den där drömmen om en vacker trädgård som Mara tror likt Voltaire skall ge henne tid för eftertanke och det lugn som hon längtar efter komma med. Tystnaden som provocerar så, varför gör den det? Det här är en roman som behöver tanketid och kanske också en omläsning.
SvD har recenserat om man vill läsa mer om den här spännande och utmanande romanen och jag länkar in Yukikos recension för de som vill höra en riktig recensent prata om boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en tanke om inlägget, det gör bloggen till en levande mötesplats!