sarahs nyckel är torsdagens franska bonusinlägg

repris från fredag 12 augusti 2011

sarahs nyckel ställer oss en obekväm fråga

Min läsning av Tatiana de Rosnays spännande och gripande roman Sarahs nyckel börjar med stor förväntan och en aning förvirring. Jag hade blivit tipsad om boken  från många håll; arbetskamrater, bloggisar, facebookkompisar- alla har hyllat den här franska romanen som utspelar sig i två tider.

I Paris 2002 bor Julia, journalist, uppvuxen i Boston, gift med en fransman och de håller tillsammans på att renovera en lägenhet som de ärvt av mannens farmor. Hon får i uppdrag att skriva en artikel inför 60-årsdagen av Vel' d'Hiv, en mörk dag i Frankrikes historia. Nutid och dåtid blandas snart samman och Julias undersökningar leder till att hon får ompröva sitt eget sätt att leva.

Samtidigt får jag som läser följa Sarah och hennes familj i Paris 1942. Berättelsen börjar i juli då den franska polisen bultar på dörren och alla judar skall samlas ihop och skickas till lägren i Öst, Sarah gömmer sin lillebror i en hemlig nisch i väggen och låser ordentligt om honom så att han inte ska kunna hittas. Snart förstår Sarah att det kommer att bli svårt att komma tillbaks i tid för att rädda sin bror och vägen tillbaks från interneringslägret till Paris blir allt mer desperat och fylld av strapatser. Det är här som förvirringen slår till, jag tittar på omslaget till min pocket och tänker mig långt in i romanen att Sarah är sådär 6 år, som flickan på bilden är. Sarahs sätt att handla stämmer inte med bilden och det visar sig i texten att hon är 10 år, en stark och envis tioåring. Det tog mig halva boken för att få ihop omslaget med karaktären. Ibland är omslagsbilden viktigare än vad man tror...

Tatiana de Rosnay petar i sin roman på något som är mycket intressant och tämligen obekvämt att fundera kring, hur människorna i en nation förhåller sig till otäcka handlingar i det förflutna. I romanen berättas om förträngda och bortsorterade minnen som upprör och oroar många år senare och frågan om personligt eller kollektivt ansvar för sina handlingar ligger däri bakgrunden och poppar upp i både då och nutid. Aktuellt i tidningarna har vi ju vårt eget kungahus anknytning till nazismen, Henrik Arnstad skriver i GP idag en spännande artikel med rubriken Varken dold eller hemlig förföljelse där han menar att det är viktigt att minnas att "Myter finns därför att de behövs. ... Myter skapar identiter - både kollektiva och individuella." och svaret på frågan "var kommer jag ifrån?" kan bli obekvämt att hantera. Rosnay låter i sin roman amerikanskan, den tillsynes historielösa och ovetande, ställa de obekväma frågorna om Vel' d'Hiv. Många har svårt att svara, precis så som många här i vårt land har svårt att svara när det kommer till den svenska inblandningen i nazisternas hantering av människor eller för den del flyktingar här och nu. Läser man Om inte nu så när av Annika Thor så får man sig en rejäl ögonöppnare. Henrik Arnstad menar att skulden aldrig kan gå i arv men det är vår plikt att förhålla oss aktivt till den, diskutera och minnas fakta och sticka hål på myterna vi använder för att hantera och leva med vår historia.