"Time: the very thing we don't have to waste."
Moonrise av Sarah Crossan är en roman som väcker känslor på alla vis. Joe är sjutton år och han har rest till Texas för att besöka sin bror Ed som sitter i dödscell. Datumet för broderns avrättning har blivit fastställt och Joe, som inte träffat sin bror på tio år, bestämmer sig för att besöka Ed den sista tiden av hans liv. Frågan som gnager i Joe är förstås om Ed verkligen mördat den där polisen? Är hans älskade och mycket saknade storebror en mördare? Under sin vistelse i Texas och vid sina besök på farmen (fängelsets öknamn) så minns han barndomen, uppväxten och vad som format familjen till den de är. Vad kan man egentligen förlåta och hur går man vidare med sitt liv när katastrofen är ett faktum. Går det ens att leva vidare när man sett sin bror dö?
Mycket sorglig och mycket hoppfull, så kan den här texten sammanfattas. Man blir ju bara så heligt förbannad på systemet med dödsstraff och i efterordet berättar Crossan att en dokumentär som hon såg som tonåring gjorde att hon ville skriva den här boken. Man kan hoppas att den här texten når ut till många ungdomar som i sin tur börjar fundera på hela konceptet med dödsstraff. Hela romanen är skriven på prosalyrik och det gör att varje ord blir viktigt, känslorna blir nära och flödet blir liksom uppdämt och ett koncentrat. Man tvingas som läsare att stanna upp, läsa en ny rubrik och börja om. På nästan varje sida börjar en ny dikt/text och det gör att man läser med eftertanke. Jag läser den med döden precis bredvid och det ger den en extra dimension.
"Cos tomorrow's a story that ain't been written yet.
No use in rehearsing it.
No use at all."
Tack Linda för en fin och ganska modig gåva.
Ja hjälp, tänkte inte så långt. Lite tanklöst av mig.
SvaraRadera