mariekondofierad

Förra hösten kom en vän hem till mig och var helt nyfrälst, hon hade upptäckt Marie Kondo och hade hamnat i vikandets våld. Hon kände en sådan lättnad av att skapa översikt över kläder och rensa ut onödiga prylar att hon missionerade budskapet. Jag tittade på några filmer på Youtube och anammade några av tankarna, Jonna sorterade och vek delar av Magnus garderob men längre än så sträckte det sig inte. Nu har Netflixserien gjort Marie Kondo till en superkändis också här i Sverige och social media är fylld av den späda japanskan. Imorse såg jag serien och där finns många kloka tankar, som alltid är det amerikaniserat och fyllt av enkla lösningar men tanken om att man bara skall äga saker som ger en gnista glädje är tilltalande. Äga för ägandets skull blir ingen glad av. Att rensa ut för att göra plats för nya tankar, nya möjligheter känns fint. Extra aktuellt blir det ju förstås när man har ett dödsbo att fundera kring. När min pappa dog så var det ett så pressat läge med att göra huset säljbart. Marie Kondo hade inte satt sin fot där, det kan jag lova. Hela den erfarenheten gav oss en tankeställare och när M blev sjuk så pratade han ofta om att han ville ställa iordning. Det där med att döstäda blev liksom inte något abstrakt projekt i framtiden utan mycket konkret. Så himla mycket blev nu inte gjort, det orkades inte med men tanken fanns där hela tiden. Man kan ingenting ta med sig dit man går och man vill ju inte lämna hundratals timmar av arbete efter sig. Ingen stund är som just nu. Sagt och gjort. Idag började jag i sommarstugan, inte med att vika men med att sortera ut kläder, linneskåp, böcker och annat. Oavsett om stugan skall vara min eller säljas så behöver där göras plats för en ny vår.

Under tiden har jag lyssnat på Slaget om Troja. Oklart hur det hände ihop men det funkade mycket bra.