när isarna smälter - en roman som passar extra bra idag

SMHI varnar för ett ymnigt snöfall över västsverige och isande vindar drar runt knuten. Då passar det att läsa Joël Baqués underhållande och tänkvärda roman När isarna smälter. Louis bor i Toulon och har nyligen blivit änkeman. Huset är tyst och ensamt och livet är kallt och tråkigt. En dag får han syn på en lite maläten kejsarpingvin på en loppis och köper den. Snart har hela övervåningen förvandlats till en pingvinutställning, han installerar en frysanläggning och går till biblioteket för att lära sig att använda Internet. Han vill veta allt om kejsarpingvinens liv och livsbetingelser. Han blir besatt av den tålmodiga arten som flärdfritt och solidariskt lever i kolonier där de turas om att stå ytterst för att så många som möjligt ska överleva och han ser en ordning som bygger på att om gruppen skall överleva så måste varje individ i gruppen bidra. Han bestämmer sig för att lämna sin vardag och sina rutiner som pensionär för att resa till Antarktis och studera pingvinerna i sin riktiga miljö.

Resan låter Louis möta riktig köld (som han beskriver kölden, det är mästerligt!) och på de vita vidderna någonstans nära Sydpolen så förstår Louis att det där med klimatförändringar är på riktigt, han vill ta reda på mer. Han älskade pingviner är i fara, precis som vi alla är om vi inte förändrar vår livsstil. När han hör talas om människor i Kanada som bärgar isberg för att sälja det extrarena polarvattnet så reser han dit och mötet med en frilansande journalist förändrar hans liv för alltid.

Utan att berätta allt för mycket om handlingen så kan ni ju alla som läser min text förstå att det är en allvarligt och seriöst ämne som Baqué vill ta sig an, men som han gör det. Med en berättelse komponerad på ett knarrande och lite docerande språk fullt av underdrifter och helt galna händelser så ler man mest hela tiden. Jag känner med den ensamme änklingen som tar sig en uppstoppad pingvin som sällskap, jag skrattar högt åt beskrivningen av den åldrande biblotekarien som får syn på vad Louis råkar googla fram, jag småler åt den streetsmarte affärsmannen som sätter sin geniala plan i verket och jag fnyser lite åt frilansjournalistens metoder för att få sin story. Smart, underhållande och en smula galet = mycket charmigt.

Sedan är det förstås så att den allvarliga tonen och det allvarliga budskapet stannar kvar. Jag ska själv resa till Sydafrika snart (och se pingviner, yay!) och att flyga så långt känns just nu så onödigt, inte särskit PK och inte alls bra känsla. Men jag tänker åka ändå, jag försöker kompensera med att äta kött mycket sällan och äta mat i säsong, åka kollektivt och tåg överallt och vara sparsam med konsumtion av kläder och prylar. Min livsstil är inte en i överflöd men den lämnar ändå stora klimatavtryck. WWF har en klimatkalkylator där man kan kolla lite hur man ligger till idag och vad man skulle kunna förändra. Jag, som flyger flera gånger per år för rent nöje, ligger inte särskilt bra till. De goda valen som jag gör i vardagen kan inte kompensera upp, så är det.