Det finns vissa saker som inte låter sig göras, men som Egan ändå gör i sin kollageliknande roman, om det ens är en roman och inte en novellsamling löst sammanhållen genom att den kretsar runt samma två personer. Jag skall be att få återkomma till dessa no-no's senare. Formen som sådan gillar jag med vissa reservationer. Att kontinuerligt byta infallsvinkel, berättarjag och stil är uppfriskande, men känns samtidigt lite, lite sökt. Sökta känns också vissa historier i historien och halvvägs genom boken är jag på väg att ge upp när en NY'sk PR-kvinna jobbar för en latinamerikansk diktator bara för att, känns det som, ge Egan en absurd story. Precis då blir det istället riktigt kul, något som följs upp med en kändisintervju som spårar ur. Där peakar boken för mig, kanske för att de kapitlen har minst att göra med de ganska träiga Bennie och Sasha som är berättelsens två nav. Två nav på samma hjul till och med, vilket ger en lätt haltande gång. Det finns ett läsarkontrakt som inte riktigt uppfylls här någonstans, två parallella liv som möts bara i en punkt i mitten kanske ofta är med verkligheten överensstämmande men man fattar inte riktigt varför Egan inte fokuserade på en av dem istället.
Trevlig läsning, kul form med variation som gratis bonus. Var tvungen att googla Pulitzerpriset och det finns verkligen bara en kategori för skönlitteratur och att ett sådant pris går till en så här lättviktig bok fattar jag inte riktigt, men tyngdpunkten för den prisutdelningen ligger väl på journalistik antar jag. Och nu till saker som inte låter sig göras i skönlitteratur, så för guds skull sluta försöka:
- Grafiska formexperiment, till exempel att skriva ett helt kapitel i Powerpoint-format.
- Skriva om rock- eller popbranschen annat än ur ett teoretiserande Nick Hornbyperspektiv (och även detta funkar bara om man är Nick Hornby).
- Försöka sammanfatta skiftet till informationssamhället genom lösryckta och redan föråldrade exempel på teknikanvändning.
Hade hoppats gästbloggare M skulle förklara romanens storhet för mig :) Jag läste romanen under midsommarhelgen, och har redan glömt det mesta av den, så något större intryck eller avtryck gjorde den inte. Tror inte jag kom över detta med att den kändes så konstruerad, eller sökt som du skriver. Du är nog på rätt spår när du antar priset uppmärksammar det journalistiska snarare än den skönlitterära berättarkonsten.
SvaraRaderaJag tjyvläste allt ditt inlägg innan jag läste boken så jag var under the influence. På de lösa citaten på baksidestexten verkar den småhyllad av seriösa tidningar, men de kanske är tagna ur sina sammanhang.
Radera