fredag 24 mars 2017

Tiden är inte än - en roman om digerdöden?

Ja, i förstone är Tiden är inte än en roman om ett Europa som är statt i en total omvälvning, digerdöden härjar och hela byar kan plånas ut på några veckor. Sjukdomen drabbar urskiljningslöst och enda sättet att överleva är att hoppas på tur eller fly. Den unga kvinnan Sigrid beger sig ut på vandring på kontinenten när hela hennes familj dött. Hon väljer byta ut sin klänning mot hosor och håret klipps, allt för att hon skall kunna resa obehindrat i ett Europa som drabbats av något oförklarligt och skrämmande som kanske är ett straff från Gud? Sigrids förvandling mellan olika identiteter är en av bokens teman, hur människan förändrar sig och anpassar sig när de yttre förhållandena så kräver. Sättet att se på människan Sigrid förändras i grunden när hon reser som man och just det är lätt att relatera till nutid. Det råder fortfarande mycket stora skillnader på hur de olika könen blir behandlade av omvärlden och vilka förväntningar som ställs på en kvinna respektive en man. Sigrids glidande mellan könen gör att man ibland blir lite lagom förvirrad i läsningen, det är så snyggt gjort! 

Det och rädslan för det man inte kan förklara är lätta att dra paralleller till i nutiden i den här romanen. Redan på medeltiden var det judarna som var de som man kunde använda som förklaring till att pesten drabbade, och i berättelsen dyker då och då upp kommentarer från en röst som berättar om andra omvälvande tider i Europas historia. Idag har vi andra att skylla på om det går illa för oss som individ, land eller kontinent. Det är andra som är "de andra". Det här är en bok som handlar om människorna på medeltiden, den handlar om människorna nu. Den handlar om människorna på flykt och den handlar om människorna som mest av allt vill ha ett hem där de kan leva ett gott, tryggt liv. 

Jag är en sån som tycker om att läsa och tänka själv och kanske blev just greppet med kommentatorn lite övertydligt. Annars finns där lite att inte tycka om med den här boken. De medeltida miljöerna med både landsbygd och städer, människorna som Sigrid möter på sin vandring, känslan av utsatthet och längt efter en bättre och säker framtid är alla gestaltade på ett sätt som gör att man bara vill läsa vidare. Man vill att det ska få ett lyckligt slut så att man kan pusta ut, i fiktionens värld är det ju ganska lätt att få till just det. I verkligheten kan det vara en annan utmaning. Vi får ändå inte glömma att människorna det är vi. I oroliga tider och i trygga tider så är det mänskligheten som kan förändra. 

Elin Boardys första roman var en sådan där debut som bara knockade mig, det poetiska berättandet i Allt som återstår gjorde att jag vill läsa allt som Boardy skriver. Lyckost er som har hennes romaner kvar att upptäcka!
I mitt exemplar fanns en hälsning från Elin Boardy och
självklart blir det en bok som får en plats i min hylla!

torsdag 23 mars 2017

Tiden är inte än - vinn ett eget exemplar!

Tiden är inte än är en riktigt fin roman skriven av en av mina svenska favoriter. Elin Boardy berättar om ett Europa i förändringens tider och som alltid är det mycket läsvärt. Helena skriver så vackert om den på Kulturkollo idag och imorgon är mitt huvud förhoppningsvis såpass piggt att också jag kan skriva en rad eller två. 

Eftersom jag både har köpt ett eget exemplar av boken och fått ett recensionsex från förlaget så har jag en bok över här hemma i hyllan. Om någon skulle vilja ha mitt exemplar så ordnar jag en enkel liten tävling. 

Berätta här i kommentarerna om din bästa historiska roman så väljer jag ut en vinnare på söndag den 26/3 kl 12. 

Väl Mött!


tisdag 21 mars 2017

ett bräckligt liv - trilogin är all


Veckans tema på Kulturkollo är "Att förändra världen" och kanske är den tid som Göran Redin skildrar i sin Lövberga-trilogi en av de som i grunden förändrade världen. Stormaktstiden med det trettio-åriga kriget förändrade i vart fall Sverige på många sätt. I romanserien som avslutas med Ett bräckligt liv får vi följa tvillingarna Erik och Karin från Lövberga gård i Östergötland. Medan Erik drar till kriget så arbetar Karin med bokföring i hyttorna. Genom dem, och de som de möter på vägen, får den som läser en ganska vid bild av Sverige på 1600-talet. Jag har skrivit tidigare om hur staten Sverige byggts upp med ett skattesystem som finansierar krigen, kunniga yrkesmän som kommer till Sverige för att bygga städer, båtar och hantera gruvindustrin. Holländare, valloner och tyskar - alla kom de till landet i norr för att erbjuda sitt kunnande och sin arbetskraft. Med dem följde idéer om både hur företag skall skötas, undervisning skall bedrivas och staten skall styras. I Göteborg, där jag bor, pågår just nu en sprillans ny utställning som ska påminna om att staden snart fyller 400 år. 
Gustav II Adolf som grundade staden med Älvsborgs fästning som försvarsborg mot väster är en av huvudpersonerna i den tredje delen av Göran Redins romanserie. I tid närmar vi oss alltmer den ödesdigra dagen då kungen dödades i kaoset i Lützen, som alltid så kan man fundera över vad som skulle hänt om hären varit bättre organiserad, om dimman inte hade kommit rullande och om konungen skulle varit vid bättre vigör? Det finns många sådana tillfällen i historien som man kan fundera över, vad skulle hänt med världen om inte JFK blivit mördad eller varför inte vad som skulle hänt i Europa om ölhallsattentatet på Hitler 1939 hade lyckats? 

Stickspår, men vad skulle egentligen hänt om kungen hade överlevt och inte lämnat kronan till sin lilla dotter? Nu hamnar landet i händerna på Axel Oxenstierna som blir förmyndare. Ett syskonbarn till honom, Ture Gabrielsson Oxenstierna, är en av huvudpersonerna i den delen av romanen som handlar kriget. Ture och Erik bildar tillsammans med några Östgöta ryttare en specialstyrka som står mycket när kungen. De tar med sig förfärliga upplevelser och en rejäl vagn guld hem från kriget på kontinenten. Karin i sin tur arbetar på Lövstabruk med herr De Geer som beskyddare och hon visar sin duglighet på många vis. Så mycket mer om handlingen tycker jag inte skall avslöjas, mer än att det slutar ganska bra. Det tycker jag är bra. 

Genom sidorna har jag fattat tycke för de olika personerna i den här serien och man vill att det ska gå dem väl. Ett annat av av nöjena med att läsa de här spännande böckerna om stormaktstidens Sverige är att man inte kan hålla sig från att börja googla. Man googlar och letar, i arkiv och i adelslängder och jag gillar ju sånt! Riktigt mycket faktiskt. Jag får helt enkelt ta tag i och skriva ned lite mer om min egen släkt, där skulle finnas både en och två romaner ...

I väntan på min roman (hihi) så tycker jag att alla ska passa på att läsa om Karin, Erik, Anders, Ture och alla de andra. Börja med Ett fjärran krig, fortsätt med En skärva hopp och avsluta med Ett bräckligt liv. Underhållande och lärorikt på en och samma gång!

lördag 18 mars 2017

det tysta köket - en resa i tid och rum


När jag besökte Sandgrund i Karlstad för ett antal år sedan så fascinerade väggen av små, små akvareller som skildrade vardagsliv i en annan tid mig. Det var bilderna på Arvid och hushållerskan Astrid och deras arbete och helg på det lilla småbruket som var motiven. Lars Lerin har vid många tillfällen återkommit till livet på Arvids gård som blev en fristad för den tonårige Lerin när han inte tyckte sig passa in någon annanstans. När så boken Det tysta köket dök upp som nyhet på Storytel så ville jag gärna lyssna, visst hade upplevelsen varit än starkare om jag hade haft konsten att titta på samtidigt men nu var det inte möjligt. 

Att lyssna till de korta små texterna, upplästa av Lerin själv, om den åldrande Arvid och hans rastlösa och excentriska piga Astrid är verkligen som attfärdas i en tidskapsel till ett annat liv. Ett liv som minner mig om min barndom på landsbygden där missionshuset och varubussens stopp på fredagar var givna samlingsplatser. En tid när småbruken fortfarande fanns kvar och när moderniteter som varmvatten inne inte var en självklarhet. Det tysta köket blev en mycket melankolisk lyssning, med Arvids bortgång försvinner en hel tidsera och det stycket som beskriver huset som öde är riktigt sorgligt. Det är med en kärleksfull blick på de två som Lerin målar med orden och för alla som vill förflyttas till landsbygden i tidigt 70-tal så är det här en fin upplevelse, som ljudbok men säkert allra bäst på papper. Låna boken på biblioteket eller varför inte som present till någon som var med då. Perfekt gåvobok! 



läser Karavan


regnet luktar inte här - ett familjeporträtt

Duraid al-Khamisis bok Regnet luktar inte här har underrubriken - ett familjeporträtt och jag tror att det är just det tillägget som gör att jag lägger ifrån mig den besviken. Jag hade så gärna velat läsa ett fördjupat porträtt om den irakiska guldsmedssläkten, om deras bakgrund och hur familjen förändrades i och med flykten från Bagdad. Det är när texten handlar om familjen som jag riktigt intresserar mig, när det blir ett reportage från Husbykravallerna eller en tonårigt trotsigt text om att samhället suger då tappar al-Khamisi mig. Tyvärr är det här för spretigt för mig, det ryms både en självbiografisk roman, ett gäng debattartiklar och flera socialrealistiska reportage i den här boken och jag hade helst läst romanen. Inte för att inte det andra intresserar mig utan för att berättelsen om familjen som byter ett överklassliv i Irak mot ett liv i arbetslöshet i Husby är värd att få ta plats. 
Boken både börjar och slutar på en strand på Gotland, där mötte den 8 år gamle pojken Sverige för första gången. Efter en mardrömsfärd över Östersjön i ett lastrum på en alldeles för liten båt kom han till landet där Tomas Brolin var stjärna och frihet och demokrati rådde. 20 år senare återser pojken stranden och den man som nu står där är journalist och äger ordets makt. Han vet att det nya hemlandet har sina fel och brister, han vet att hans föräldrar aldrig riktigt kunnat känna sig hemma Sverige och hans egen känsla av att vara främling överallt är stark. Hur han än anstränger sig så är det ett faktum. Regnet luktar inte här, det luktar inte som i Bagdad. Det kommer det aldrig att göra. Barndomens dofter kommer inte igen. 

Idag på Lundströms bokradio hörde vi Gloria Gervitz säga att minnen är av naturen melankoliska för de handlar ju om något som inte längre är. Ändå måste vi fortsätta leva, fortsätta drömma. Den sortens känsla förmedlar den här texten i sina finaste stunder. 

torsdag 16 mars 2017

vi minns Torgny Lindgren

Jag nås av beskedet att en av mina absoluta favoritförfattare har avlidit. Torgny Lindgren har jag läst i hela mitt vuxna liv och jag älskar att höra hans romaner upplästa av honom själv. Jag funderade på vad som skulle kunna passa att reprisera och fann min text Minnen från 2011. 
Det här med minnet och minnen är verkligen något att fundera över. Torgny Lindgren hävdar i Minnen som jag lyssnat på som radioföljetong att vårt minne är synens gråstarr och hörselns tinnitus. Minnena ska alltså störa och grumla våra sinnen så att vi har svårt att uppfatta sinnesintryck på ett riktigt sätt. Fungerar då våra minnen som ett filter mot omvärlden?  Trots att hans text börjar med att han deklarerar att han inte har några minnen, där finns inget att berätta om hans liv så har hans röst nu förtrollat mig med sina minnesbilder under mer än 8 timmar. Hans hågkomster ur sitt minne är härliga att lyssna på även om han också berättar att "Sanningen kan man både ha och mista, det handlar om att fylla tomrummet i medvetandet.". Kan tro att vissa av minnesbilderna är utbroderade men det spelar väl ingen roll; anekdoter om egna tillkortakommanden, släktingar och vänner, författandets förutsättningar, filosofi, musik, religion och poesi i en skön förening. Vilken berättare han är, hoppen mellan vardag och djup, skröna och sanning. Som alla sanna berättare får han mig att vilja läsa vidare, veta mer. 

- repris från 2011 - 

naondel - en text på en blogg nära mig


Idag skriver jag om en fin fantasyroman på Kulturkollo.
Dessutom kommer författaren själv till tals. Kika in!

onsdag 15 mars 2017

syndafloder - it's a wrap!

Oj så fint det var att återse Alex och Fredrika. Som att möta ett par gamla vänner igen efter en ganska lång tid, ni känner igen känslan. Det var som igår.

I Syndaflodersom Kristina Ohlsson envist hävdar är den sista delen om polisen Alex Recht och hans kollega Fredrika Bergman, så börjar boken som sig bör med ett mord. En äldre man hittas skjuten sittande i sin länsstol framför brasan och snart följs det mordet av en hel radda. Mitt i sommaren skall polisgruppen runt Alex och Fredrika försöka reda ut vad som hänt. Samtidigt handlar det om liv och död på flera sätt i Fredrikas liv och hon lever med vetskapen om att tiden är utmätt. Mer om handlingen röjer jag icke.

Eller jo, kanske. Utan att avslöja allt för mycket så kan jag som läser och som känner till serien som började med Askungar för tio år sedan bli påmind om alla år som gått, både i polisernas privatliv och genom de brott de klarat upp och just det upplägget är så snyggt. Visst känns det här som en värdig avslutning på en suveränt bra serie och jag måste säga att har man inte läst de sex böckerna så tycker jag att man ska göra genast. En smart svensk deckare med komplexa karaktärer som stannar i minnet länge, och blir nästan som goda vänner. Kan man önska sig mer?

tisdag 14 mars 2017

christo goes Vädursgatan ...



Ska man vara positiv så kan man likna vårt hus vid ett konstverk gjort av Christo. Kan man slå in en tysk riksdag, en fransk bro eller en hel konsthall så varför inte en bostadsrättsförening i Gårda?

Det fina konstverket med tillhörande ljudkuliss när det blåser och regnar skall vi ha fram till tidig höst och det är faktiskt en sorg att inte se dagsljus eller kunna använda sin balkong. Tur att man kan sitta inne och titta på datorn ...

söndag 12 mars 2017

glöm det - första boken om Patrick Melrose



Tack, tack Marie Lundström på P1 som fick mig att läsa något som jag inte alls tänkt. Hennes intervju med Edward St Aubyn inledde min lördag och så var det kört. Klart att jag klickade fram Glöm det på Storytel och eftermiddagen blev fylld med pokenad (hej lilla Pichu!) och ljudbok (och några timmars jobb). 

Edward St Aubyn är författaren som använt egna erfarenheter med en uppväxt i en gravt dysfunktionell överklassfamilj till att skapa fiktion. I Glöm det är Patrick (eller Edward om man så vill) fem år och tillbringar sommaren på familjens lantgods i Frankrike. Romanen är så snyggt disponerad och man får följa familjen Melrose och deras vänner under en enda het sommardag någon gång på 60-talet. Den lille pojken Patrick är mycket ensam, han strövar runt i trädgården och han tyr sig till den franska hemhjälpen som ser till att hushållet fungerar. Mamman ska bege sig till flygplatsen för att hämta upp vänner till familjen och morgonen inleds med en cocktail av piller nedsköljda med innehållet i fickpluntan. Det är hon som har pengarna och det är hon som bara inte står ut i sitt äktenskap, trots det stannar hon hos sin mycket äldre man. Porträttet av fadern är något av det vidrigaste jag läst på länge. Han njuter av att förnedra människor och övergreppet på den lille femårige pojken är så otroligt starkt skrivet att man instinktivt vänder sig bort. Om det hade varit film så hade jag blundat men när man lyssnar på ljudbok så måste man höra allt. Det är grymt jobbigt. 

Det här är en på många sätt avslöjande skildring av den brittiska överklassen och trots att St Aubyn själv menar att klass inte längre spelar speciellt stor roll så kan man inte förbise att det är en skildring av en samhällsklass som helt tappat fotfästet i tillvaron. För mycket pengar och för lite sysselsättning verkar ta fram det sämsta i människan, eller? Man kan känna igen teman från Brideshead Revisited och varför inte Downton Abbey i den här romanen men mest av allt tänkte jag faktiskt på Bonjour Tristesse när jag lyssnade. Miljön, ledan, livslögnerna och ungdomligt ifrågasättande gör att de två böckerna tycks vara syskon och borde stå bredvid varandra i bokhyllan.

Jag fick förresten frågan på väg hem från jobbet i fredags hur jag hinner läsa så många böcker? Enkelt svar, jag läst nästan jämt. Både med öronen och ögonen. Just den här lyssnade jag på under tiden som jag promenerade i solen och sammanställde NP i svenska för år 6. Det funkade fint. Bok nummer två samma lördag lästes under mellofinalen som jag aktivt väljer bort. Så'n är jag. 

lördag 11 mars 2017

en skärva hopp - del 2 i Lövbergatrilogin

I Göran Redins andra del av Lövbergatrilogin En skärva hopp  återser vi tvillingarna Erik och Karin från Lövberga gård i Östergötland. Det är tidigt 1630-tal och Erik har tagit värvning i Östgöta ryttare. Han befinner sig på väg till kriget på kontinenten, Karin har tagit tjänst hos den holländske bokhållaren på Finspångs bruk. Med sig har hon sina kunskaper om läkekonst som hennes farmor lärt henne och en fallenhet för att läsa, räkna och lära nya språk. Kvar hemma på gården är storebror Anders som allt mer längtar till den dag då han ska kunna starta sin egen familj och bli bonden på gården och inte bara sin fars dräng. De tre syskonen lyckas, var och en med många av sina föresatser och deras arbetsamhet, kvicktänkthet och mod sticker i ögonen på delar av omgivningen. Snart kommer avund och missunnsamhet leda alla tre syskonen in i stora svårigheter.

Språket, kriget, häxeriet var de tre ord som jag skrev ned i min telefon under lyssningen på boken och om jag ska börja med att kommenteras språket så är jag imponerad över hur Redin, med lätt hand och utan att det blir krystat, använder ett språk med ålderdomliga verb, uttryck och historiskt korrekta ord. Jag uppskattar de språkliga tidsmarkörerna mycket och tycker att det ger texten en autenticitet som också återfinns i t ex Hilary Mantels romaner om 1500-talets England.

I skildringen av det svenska samhället på stormaktstiden saknades kanske adeln på ett tydligt vis i den första av Redins romaner, nu tar han igen det genom att vi får följa familjen Gabriel Oxenstierna som leder det som idag skulle kunna var hovrätten med dotter som helst av allt vill studera på universitet i Tyskland och tonårige Ture Gabrielsson (Oxenstierna) som blir satt som kungens adjutant. Just livet nära kungen och med den humor som det skildras är en av höjdpunkterna i den här delen och man inser hur absurt, och på liv och död, som det här som vi nu kallar trettioåriga kriget är. Vem som är vän eller fiende går nästan inte att hålla reda på och kungen, som framställs som genuint intresserad av uppfinningar och förbättringar av sin armé, är samtidigt i så dålig fysisk form att han får bäras runt.

En av de trådar som tydligast bäddats för i del ett var Karins öde när hon blir orättfärdigt anklagad för häxeri och trolldom. Just förföljelserna av kvinnor som var läkekunniga är ju en del av Sveriges mycket mörka historia och som undervisas alldeles för lite kring i skolorna idag. Jag träffade ganska nyligen en historielärare som undervisade om Jeanne d'Arc men inte ett ljud om häxprocesserna här i vårt eget land. Troligen just för att kvinnornas historia under många år inte tagit plats i våra läromedel, det verkar vara en förändring på gång men som med allt så går det långsamt. Någonstans finns det trådar att dra i som löper fram till vår nutid, rädslan för främmande kunskaper, rädslan för "de andra" som tar sig helt vansinniga uttryck.

Som ni hör, jag gillar den här historiska roman-serien mycket. Den ger mig både underhållning och nya perspektiv. Riktigt bra!

fredag 10 mars 2017

jamen visst måste jag äga Grannar!


Novellix nya box med nio noveller skrivna av idel favoriter måste ägas. Grannar är temat och omslagen är utformade av Karin Mamma Andersson - bara en sån sak! 



onsdag 8 mars 2017

brev till en nybliven förälder - ett feministiskt manifest i femton punkter


Dagens sista inlägg får bli en liten kort blänkare om Chimamanda Ngozi Adichies nyutkomna Brev till en nybliven förälder som jag lyssnat på under eftermiddagen idag. Det är ett feministiskt manifest som med femton vardagsnära råd vill få alla föräldrar att fundera över vilka värderingar och roller de skickar med till nästa generation. Texten är ursprungligen skriven som ett brev till en väninna som just fått sitt första barn. En dotter, som hon vill uppfostra feministiskt. Chimamanda formulerar en grundkurs i feminism och blandar och ger i sina råd, stort och smått.

De handlar om hur samhället är format men också vilka förväntningar vi har på våra barn, hur använder vi språket; hur klär vi våra barn, vilka leksaker köper vi? Hur ser fördelningen av omsorg och hushållsarbete ut i familjen och vikten av utbildning avsett kön. Adichie är tydlig och lättläst, hon beskriver hur kulturen hon är uppväxt i har format henne och samtidigt hindrat henne och reflektionen över det är något som man oavsett kulturell hemvist kan ta till sig.

Att fundera över hur man själv uppfostrats och vad man själv vill skicka med till sina barn räcker långt. Ett av råden tar jag till mig lite extra. Läs för ditt barn, var en läsande förebild och se till att läsa böcker tillsammans med ditt barn. Varje dag. Hela livet.

saker jag hade velat veta när jag var 15 - antologi

Saker jag hade velat veta när jag var 15  är antologi nummer två som jag skriver om på denna internationella kvinnodag. Kanske är det en slump att de båda textsamlingarna dyker upp just nu, eller så är det helt enkelt så att det är en osedvanligt bra idé som två förlag nappade på oberoende av varandra. Vem vet?

Tanken i både Brev till min dotter och Saker jag hade velat veta när jag var 15 är att kvinnor i olika åldrar, med olika bakgrund och erfarenheter skall dela med sig av pepp och fallgropar, mod och styrka till nästa generation. I den här antologin, som sammanställts av Diana Olofsson och Johanna Wester, blandas texter skrivna av de medverkande kvinnorna med intervjuer gjorda av redaktörerna. Det är kulturpersonligheter, journalister och författare som funderar över sina femtonåriga jag och skickar med olika typer av råd. Allt från att våga vara lat, till att följa sin dröm och inte låta andras förväntningar styra. Jag kan läsa om att det alltid finns en andra chans, att man ska skapa istället för att skada, att saker och ting måste få ta tid ibland och att man inte ska fastna i tanken på att vara duktig - var smart istället!




Det svenska fotbollslandslaget har matchtröjor med twittercitat som vill stötta och peppa nästa generation kvinnor och som ett bidrag till en positiv och uppmuntrande kultur så är Saker jag hade ...  en både viktig och intressant samling texter med väldigt olika ingång till ämnet. Jag skulle kunna tänka mig att flera av dem passar mycket bra att ta med i undervisningen i åk 9 och uppåt. (Nu ska sägas att jag blev lite mätt på just den här sortens texter efter att ha läst två antologier på samma helg, det blev helt enkelt lite mycket och texterna hade tjänat på att spridas ut litegrann.) Några av bidragen är inte alls i min smak, andra berör mig på djupet. Lina Axelsson Kihlbloms skildring av hur vilsamt det nu är att veta att man är samma person oavsett vilket kön kroppen har eller Annika Norlins text som predikar "din tid kommer". Bodil Malmstens inledande text om självmord går förstås rakt in i hjärtat och hennes råd är fint. För alla åldrar.

Andas, andas in, andas ut, vila.
Andas in, andas ut, vila, andas in. 
Andas ut, vila. 



brev till min dotter - en personligt hållen antologi

Sök alltid fler svar än de givna, andra svar än majoritetens. Sök fler infallsvinklar, lär dig att det finns flera perspektiv på allt. Låt kärleken till dig själv, till livet och till dina medmänniskor vara din religion. 
Så lyder några av råden som Elcim Yilmaz skrivit ned i brevet till sin dotter. Hon berättar i inledningen av den här antologin att idén till samlingen kom när hon själv drabbades av en cancersjukdom. Hon började genast skriva sin historia, samla ihop sitt liv, för att kunna ge det till sin då fyra år gamla dotter.

I Brev till min dotter får vi läsa 13 personliga och uppriktiga brev skrivna till en dotter, en som man har eller en som man skulle vilja ha. Kvinnorna som delar med sig av sina erfarenheter är i olika åldrar, har olika bakgrund och har olika yrken. Gemensamt för dem alla är att de använder orden i sin vardag och det märks att de alla är vana skribenter. Olika sätt att angripa sin uppgift har de, allt från Nabila Abdul Fattahs punktlista till Märta Tikkanens dikt, men uppmaningarna är de samma: sluta inte drömma, följ din inre röst och låt ingen annan tala om för dig vad du vill. Min favorittext är (inte otippat) Martina Montelius. Hon kan som ingen annan uppmana till att välja själv:

Lyssna nu på din mumsfläskiga gamla mamma: sträva inte efter att bli vald. Välj själv. Och om det du väljer vänder sig ifrån dig - välj något annat, något nytt. Det är inte någon fasansfull brist hos dig som gör att du ibland blir avvisad, plural, dråsar i backen. Livet råkar bara vara beskaffat som ett öjämt istäcke i nattmörker. Förr eller senare hamnar vi i det iskalla vattnet, varefter vi med ofantlig möda kavar oss upp, sveper in oss i en eller annan värmefilt, kanske i form av vänner eller konst, och sedan återvänder till isen med splitternya knä- och armbågsskydd. Det är ohyggligt plågsamt - men du måste trots allt hålla med om att fenomenet halka besitter en icke föraktlig humorpotential. 

Ska jag skriva något sammanfattande om den här antologin som kommer ut just i dag på den internationella kvinnodagen så får det bli spretigt och innerligt. Styrkan är de personliga och troligen varsamt redigerade texterna som med emfas vill skicka kärlek, tro och hopp till nästa generation utan att för den sakens skull glömma arvet, erfarenheterna. Så svårt är det att vara en trygg plats utan att stänga inne, alla vi mödrar och döttrar vi får lyssna till Mia Skäringer som säger: Gör dig fri, det är enda sättet. 

tisdag 7 mars 2017

ett fjärran krig - romanserie om stormaktstiden

Lövberga, ett litet hemman i Östergötland, är startpunkten för serien om tvillingarna Erik och Karin. De föds i början av 1600-talet till en syskonskara som växer upp tillsammans med mor, far och farmor på den lilla gården. Båda syskonen är vakna och vetgiriga och vill något mer än bara stanna hemmavid. Karin lär sig läkekonst av sin farmor, Erik går i lära hos en pälsjägare och de två får lära sig läsa och skriva hos byns präst. Snart är byn dem för trång och de tar sig var för sig ut i världen. Kanske är det lite Arn-varning som blinkar här, de är ovanligt försigkomna och kanske aningen för driftiga för att vara helt trovärdiga men vad sjutton. Det är en roman det här, då får man hitta på som man vill ...

Romanen har tre parallella handlingar och samtidigt som jag får följa livet på gården och i byn så får jag också insyn i kung Gustav II Adolfs liv och leverne och dessutom följa en nederländsk invandrare som kommer till landet för att arbeta med järnframställning. De parallella handlingarna möts snyggt i slutet av den här första delen av Lövberga-trilogin och med hjälp av dem kan Redin ge oss som läser en intressant bild av det svenska samhället som det kan ha sett ut då.

Sverige under den här tiden är en krigförande nation och många av besluten som kungen tar påverkar befolkningen, de åläggs tunga skatter och socknarna skall skriva ut unga män till kriget som bedrivs på kontinenten. Den armé som kungen har kostar enorma summor, samtidigt så driver krigen i viss mån utvecklingen framåt. Armén behöver moderna vapen och transporter, gruvdriften uppmuntras och de tekniska landvinningarna är stora, ofta med hjälp av invandrade kunniga människor. Soldaterna utbildas och strider, de som överlever tar med sig idéer och kunskap tillbaka hem till sina socknar. Fruktansvärda och grymma är krigen men kanske också delvis en förutsättning för det samhälle som vi har idag.

Göran Redins Ett fjärran krig är en roman som blivit liggande i min hylla alldeles för länge. Kanske delvis för att jag länge tänkt att jag varit ganska färdig med historiska romaner, kanske var det också titeln som avskräckte. Jag är inte så begiven på krigsskildringar, men nu var det ju ett annat innehåll som var i fokus här. Lättläst och medryckande berättar Redin om en tid som format Sverige på många sätt och han gör det på ett både trovärdigt och engagerande sätt. Det märks att han har en passion för sitt ämne och att han har mycket kunskaper om tiden som han vill väva in. Emellanåt så tar förklaringarna och beskrivningarna lite för stor plats och skymmer människorna men det är en förståelig fälla att trilla i, han vill ju att vi som läser ska förstå sammanhangen och för det behövs detaljerna.

Vill man lyssna på ett samtal om hur man kan göra historien levande så finns seminariet från bokmässan där Maria Gustavsdotter och Ulrika Kärnborg också deltar att lyssna på här. Gör det, och läs sedan deras böcker. Jag för min del ska fortsätta att läsa om Erik och Karin, Gustav II Adolf och alla de andra. Del två i min läsplatta heter En skärva hopp.

Edit: Göran Redin skrev ett så spännande mejl till mig och berättade om några av sina tankar kring skrivandet av historiska romaner. Jag har fått lov att publicera det här:

Hej,

De bägge kritikpunkterna du tar upp gläder mig faktiskt också eftersom det verkligen är två saker jag har funderat mycket över och kämpat med.

”Arn-komplexet” är nästan oundvikligt om man vill skriva en berättelse där en historisk person faktiskt lyckas med något. Det är svårt att skapa en karaktär som är duktig utan att förlora sin trovärdighet, det är förresten svårt att skapa vilken karaktär som helst med bibehållen trovärdighet. Å ena sidan måste man ha karaktärer som sticker ut i något avseende, å andra sidan får inte det där som sticker ut ta över så mycket att det blir parodi.

Även den andra punkten, att ibland vara för detaljerad, är en hårfin balansgång. Det behövs detaljer för att man ska få färg på miljön, kanske särskilt viktigt i en historisk berättelse, men för mycket detaljer blir tröttande. Jag tycker nog själv att jag lyckats hålla mig på rätt sida även om jag är medveten om att jag ibland är farligt nära gränsen. Sen är ju gränsen också olika för olika läsare. En läsare tycker säkert det är vansinnigt intressant att läsa om kavalleriets organisation och utrustning medan en annan blir irriterad och vill komma vidare.

Med vänliga hälsningar/Göran Redin


måndag 6 mars 2017

grattis till stora ljudbokspriset!


Idag var det dags för prisutdelning i Stora Ljudbokspriset, stort grattis till Jessica Schiefauer som vann ungdomsklassen med Pojkarna som jag läste i pappersform när den kom.  Extra kul med en författaruppläsning som vinnare, även om jag nu inte lyssnat på just den. I spänningsklassen vann en bok som jag faktiskt har lyssnat på. Kör en repris från i juli på min text om Midnattsflickor av Jonas Moström: 

midnattsflickor - nytt av Jonas Moström

Gårdagens lyssning var Midnattsflickorskriven av Jonas Moström och bra inläst av Marie Richardsson. I Midnattsflickor får vi åter igen möta gärningsmannaprofileringsteamet där psykiatrikern Nathalie Svensson ingår. Den här gången är det Uppsala som är orten där brott har begåtts, tre unga studentskor har våldtagits och den sista av dem har dessutom mördats. Alla vid midnatt. Nu gäller det för Nathalie och hennes kollegor att hitta förövaren innan midnattsmördaren slår till igen.

Samtidigt som Nathalie arbetar nästan dygnet runt med sitt uppdrag hos polisen så har hon ett ovanligt trassligt privatliv. Hon ligger i vårdnadstvist om sina två barn, den mördade flickans mamma är hennes nära väninna, hon vägrar att gå på sin fars begravning och hon planerar att återse sin syster. Utöver det så joggar hon, träffar män för snabbt och kravlöst sex, blir förälskad och allt detta på några dygn. Nja, det är min invändning mot den här serien, det är bara för mycket. Ingen människa kan orka med det maniska tempot. Jag blir andfådd av att bara läsa.

Annars är det här en spännande och lättläst svensk deckare som passar särskilt bra om man är lite sugen på brott i universitetsmiljö. Den utspelar sig som sagt i Uppsala och författaren har använt de historiska miljöerna på ett sånt sätt att jag blir sugen på att åka dit och se både domkyrkan och den anatomiska teatern.

andras vänner - Liane Moriarty

Truly, Madly, Guilty är den engelska titeln på Liane Moriartys roman och på svenska har den fått den långsökta titeln Andras vänner. Jag associerar till "Mina barn och andras ungar" och det ledde mig in på fel spår från början i min lyssning. Kanske är det det som gör att jag inte riktigt fastnar i den här långa, långa relationsromanen.

Visst handlar den här romanen om hur tre par ses på en grillfest, och på festen inträffar något som påverkar dem under lång tid efteråt och visst är två av kvinnorna gamla vänner, men varför den titeln? Upplägget känns igen från Stora små lögner och precis som i Moriartys tidigare böcker så handlar det om relationer och hur svårt det kan vara att leva vidare efter en traumatisk händelse.

Just den där grillfesten och det som händer där är för mig ganska ointressant, det är som alltid vardagen och vardagsrelationerna som skildras in i detalj som är behållningen. Jag får läsa om de tre parens förflutna, deras önskningar och svårigheter och en tråd som jag gillade var Ericas och Clementines vänskap och hur den ställs på sin spets när Erica ber sin vän att donera ägg till en IVF. Ericas bakgrund och hur den påverkar hennes livsval var också intressant och kanske hade vänskapen mellan de två barndomsvännerna räckt alldeles perfekt för att bli en lagom lång berättelse.

Nu blir det lite för mycket av allt och tyvärr så blir mitt betyg ett ljummet nja. 

söndag 5 mars 2017

svarthuset - krimi i karg miljö


Idag avslutas Kulturkollos temavecka i stor stil med en fantastisk intervju. Klicka er dit direkt! 
Svarthuset är en brittisk kriminalroman som utspelar sig på landets yttersta utpost, en ö i Yttre Hebriderna utanför Skottlands kust och människorna som lever där är formade av den karga omgivningen. När en av öns män hittas upphängd i ett båthus, död, skickas kriminalkommisarie Fin Macleod dit för att undersöka om mordet har något samband med ett mord som han utrett i Edinburgh. För Fin blir det en resa tillbaka i tiden, han lämnade en gång ön och har sedan dess inte återvänt. Fins egna minnen, gamla vänners liv och minnen, glesbygdens skeptiska hållning mot fastlandet och ett våldsamt vackert landskap där klimatet påverkar människorna i grunden - det är det som möter mig som läser.

Peter May skildrar skickligt hur människorna på en liten glesbygdsö håller fast i traditioner och religion som fungerar som en trygghet för några av dess invånare och som en boja för andra. Just beskrivningarna av den stränga religionen påminner mig om småorter i Bohuslän där det fortfarande kan ses opassande att utföra trädgårdsarbete på en söndag och överhuvudtaget så var det här både miljöer och klimat som jag som svensk uppvuxen på landsbygden kunde känna igen mig i.

Kriminalhistorien i den här boken är egentligen inte alls viktig, det är förvisso ett mord som gör att Fin återvänder till sin uppväxt men det är det andra som gör läsresan så spännande. Naturscenerier, uppväxtskildringen, vänskapen mellan pojkar, kärleken till en flicka och diskussionen kring vem som är en riktig man - en fullvärdig medlem av öns befolkning. Jag sträckläste den här romanen och jag hoppas att den hittar till många, inte bara de inbitna deckarläsarna utan också alla oss andra som gillar en bra berättad historia. Det får man i sällskap med Svarthuset.

- repris från 2013 - 

lördag 4 mars 2017

tyst och lugnt ...


Vilken dålig bloggvecka det varit här inne i min lilla vrå! Jag ska absolut inte börja ursäkta mig men en förklaring kan vara på sin plats. Jag läser för fullt och allt har recensionsdagar längre fram i mars. Hav tålamod alltså och passa under tiden på att kika in på Kulturkollo - där har vi ett riktigt matigt och varierat tema den här veckan: Mörkt och kargt och spännande!

(Har ni förresten sett att bloggen passerat 700 000 sidvisningar? Det är ju helt otroligt att en liten personlig dagbok kan locka så många att klicka sig in. Kanske är det läge för ett riktigt fint kalas på bloggens födelsedag fram i maj. Tack alla som kikar in, det är både roligt och en smula hedrande att ni troget besöker min plats på nätet.) 

onsdag 1 mars 2017

mörkt och kargt - igen!

Kulturkollo tema i veckan heter Mörkt och kargt och jag fortsätter en repriskavalkad. Har ni missat den här romanen så läs!

Skit och piss, smuts och ohyra, fylla, våld och övergrepp - av kroppen är den här romanen fylld. Och av ande, där som köttet är svagt är anden villig eller hur var det nu? Där som anden är svag är köttet villigt? Gränserna för både kött och ande suddas effektivt ut i den här rasande skickligt skrivna boken. 

Människan är född fri och överallt är hon i bojor.

Det blir den unge mannen Morten Pedersen Falcks motto när han lämnat sin far skolläraren i Norge och reser till huvudstaden Köpenhamn. Han ska studera till präst, inte för att han egentligen är religiös, det är vetenskaperna som lockar. Storstaden berusar honom och han ägnar sig väsentligt mer åt att studera medicin och att vagabondera än teologin. Han beundrar Linné och hans vetenskaper och är en skicklig botaniker, ingenting ska förbli okänt, allt ska noga studeras och dokumenteras. När äventyret erbjuds geom att missionera i kolonin Grönland beger han sig dit. Idealist och en smula (hmmm) socialt naiv reser han för att förbättra världen. Man kan med fog säga att det inte blir så enkelt som han först trodde. Med hans förkunnelse följer också förtryck och ett klassamhälle som han inte alls egentligen vill föra vidare. Hos profeterna vid Evighetsfjorden, en grupp infödda kristna, finner han ett annat sätt att leva. Måhända mer kristet än han egen lära.

Just den känslan av upplysningen, vi är i slutet av 1700-talet, är den som Kim Leine förmedlar till mig i den fantastiska romanen: Profeterna vid Evighetsfjorden Han berättar för mig om livet i den karga och ensliga missionsstationen, han beskriver inuiternas kultur och hur de inrättat sina samhällen och han väjer inte för något. Han klargör i efterordet att det är hans berättelse, det är ren fiktion men oj så mycket efterforskningar det ligger bakom för att kunna skriva en historisk roman med en sådan bravur. Jag minns intervjun i babel där Jessika just diskuterade hur ingående han satt sig in i alla detaljer, allt från borgarkvinnors klädedräkt till harpunerarens blodiga uppgift när han halas ned för att sätta fångstspjutet i valens andningshål. Det är tydligt att Kim Leine levt i många år på ön och jag är så glad över att han delar med sig av Grönlands historia i romanform. Bättre kan det inte bli. Jag sticker ut hakan här och menar att det här är en riktigt bra bok.

Det tyckte nordiska rådet också, 2013 fick han Litteraturpriset. Välförtjänt!

- repris från juli 2014 -