söndag 18 mars 2018

den franska veckan avslutas med en hare

repris från tisdag 17 juli 2012


haren med bärnstensögon


"Jag vet inte längre om boken handlar om min släkt eller om minnen eller om mig själv eller fortfarande är en bok om små japanska tingestar." (s325)

Ja inte är det lätt att kategorisera den här underbara boken; släktkrönika, självbiografi, konsthistoria, idéhistoria, ekonomisk historia och måhända roman. Hur som, att kategorisera är inte viktigt och inte ens nödvändigt för det här är härlig läsning. Uppslukad från första sidan blev jag av Edmund de Waals vagabonderande för att söka sina netsukers väg från Paris till hans hem i London. Jag hamnade på hans hemsida och där visar han generöst upp sina små fantastiskt snidade japanska figurer. Jag kan absolut förstå att han, när han ärvde dem, började att fundera på deras ursprung.

Med en netsuke i sin ficka reser De Waal till Tokyo, Paris, Wien och Odessa och överallt letar han spår efter sin farmors historia. Den som börjar med en judisk spannmålshandlare i Odessa på tidigt 1800-tal, fortsätter via ett kosmopolitiskt och intellektuellt liv med bankverksamhet i Paris och Wien, finansiell krasch vid det första världskriget och en förmögenhet konfiskerad och helt utplånad innan det andra. Han sätter sig in i hur familjens judiska bakgrund påverkar dem och många timmar tillbringas i arkiv av olika slag. Familjens eget arkiv består av några få dokument och foton, Gestapo gjorde ett grundligt arbete med att förstöra och annektera. Bara spillror finns bevarade av familjen Ephrussis  välstånd och så samlingen med netsuker förstås.

Det som för mig är allra mest intressant i Edmund de Waals bok Haren med bärnstensögon är beskrivningarna av Charles Ephrussis liv som konstintresserad mecenat i slutet av 1800-talet. Många gånger får jag googla och tittar på bilder som omnämns. Delar av hans konstsamling hänger nu på museer och han framställs som en man med genuint intresse för konst och samlande. Det är också han som en gång köpt samlingen av netsuker. Det är i så måtto där historien börjar och det är med samlingen som bärs in i de Waals hem i London som den slutar. Däremellan ryms en fantastisk bildningresa som jag hoppas många, många vill följa med på. Det blir inte bättre än såhär!

lördag 17 mars 2018

min Tatiana-favorit är lördagens val

repris från torsdag 14 juni 2012


colombes granne

Colombes granne  är en fransk spänningsroman som börjar ruskigt, mitt i en alldeles osannolik situation möter vi Colombe, som flyttat in i en ny lägenhet. Lägenheten är perfekt på alla sätt, där finns plats för de båda barnen, en arbetsplats för Colombe som gärna utför sitt jobb som spökskrivare hemma och området är bra men... I våningen ovanför bor grannen, snygg medelålders och osannolikt intresserad av att spela Rolling Stones mellan tre och fyra på natten. Sömnlösheten blir Colombes möjlighet att hitta nya sidor hos sig själv, så snart det blir mörkt börjar hon leva sitt nattliga liv där det finns mer tid att drömma, fundera och smida planer. Hon rentav längtar efter och uppskattar sin nattliga ensamhet men bristen på sömn sätter snart sina spår och Colombe blir alltmer paranoid. Vad är verkligt och vad är inbillat? I sin roll som författare är hon själv fascinerad av att tjuvkika på människor, kikaren ligger på plats och hon fantiserar gärna om de människor hon möter - hur långt är det OK att gå? Hur långt är grannen villig att gå? 

Tatiana de Rosnay har här skrivit en så'n där alldeles urtypisk fransk lättsam roman hon pusslar samman så bra. Spänningen kommer krypande för det är omöjligt att inte börja fundera över vad man själv skulle gjort om just det här skulle hända mig. Grannar har alla, frågan är bara hur man skulle reagera om man hade Colombes granne?  Jag själv är patologiskt mörkrädd och jag måste hela tiden övertyga mig om att det här är bara en bok. Det är på låtsas. Bara bok, inte på riktigt! Tatiana de Rosnay är perfekt sällskap i hängmattan eller på stranden men inte kanske ensam  i en öde sommarstuga...

fredag 16 mars 2018

drömbokhandeln är fredagens roman

repris från torsdag 26 april 2012


drömbokhandeln där böckerna är världen och världen är böckerna

Omslag och titel på den här Sekwaromanen gör så att man spinner loss. Vilken dröm det vore att driva en drömbokhandel med goda böcker, god fika och en antikvariatsdel och i romanen möter vi två udda själar som gör verklighet av sin dröm. De startar en helt fristående bokhandel med bara bra romaner, i Paris förstås, och det dröjer inte länge förrän de blir misstänkliggjorda. Vad är de för människor som ska bestämma över vad som är god litteratur? Hur ska de klara sig om de inte säljer topplistepocket utan satsar på klassiker och enstaka utvalda nyheter? Utmärkt, visar det sig och succén bäddar för avundsjuka.

Ivan och Francescas koncept är att låta 8 olika skribenter ingå i en hemlig jurygrupp som var och en oberoende av de andra rekommenderar vilka titlar som platsar. När sedan den framgångrika boklådan trakasseras i media och på nätet, jurymedlemmar skadas oförklarligt och drömmen mer liknar en mardröm blir det tvunget att koppla in polisen. Kommissarien är av den läsande sorten och allteftersom nystas berättelsen om Drömbokhandeln upp för oss läsare.

Laurence Cossé har skrivit en roman som är en veritabel fest för alla bibliofiler, den utspelar sig i en drömmiljö och litteraturreferenserna haglar, tyvärr går en hel del mig förbi eftersom jag är dåligt beläst i fransk litteraturkanon men det är av underordnad betydelse. Läsning, läsupplevelser och samtal om böcker fyller den här boken tillsammans med en kriminalhistoria där det visar sig att alla kanske inte är precis den som de först verkar. Några invändningar har jag, totalt betuttad av drömmen om en drömbokhandel så kan jag ändå tycka att just den här romanen ibland blir lite babblig och jag förstår mig inte riktigt på huvudpersonerna. De fyller båda sitt liv med god litteratur, läser flera hundra titlar om året och är ändå handfallna när de ska hantera livet. Böckerna är världen och världen är böckerna. Kriminalhistorien känns också lite smått påklistrat konstlad, jag gillade det lättsamma anslaget i boken men hybriden diskussion om den goda litteraturens nödvändighet och deckare kändes sådär.

Spelar ingen roll, det är oemotståndligt, kvickt och fransk charm i en snygg förpackning, trots mina små anmärkningar så är det här en bok för alla som älskar böcker och läsning. Särskilt då förstås för alla oss som när drömmen om en liten kvalitetsboklåda med namnet Au Bon Roman - välkommen till den goda romanen!

torsdag 15 mars 2018

alla floder flyter mot havet

Alla floder flyter mot havet av Dorit Rabinyan är en nyutgiven och aktuell israelisk roman. Rabinyan är just nu på besök i Sverige för att tala om sin bok och hon besöker fler städer, Göteborgs tur är det på lördag. I Alla floder flyter mot havet lär vi känna den israeliska kvinnan Liat och den palestinske mannen Hilmi, de möts en kall och lång vinter i New York och blir våldsamt förälskade. Från första början vet de att deras kärlek är tidsbestämd, så länge Liat är kvar i USA så kan de älska, debattera och umgås som vilket ungt par som helst, men något varaktigt kan aldrig bli. Det gör att de sex månader som de tillbringar tillsammans till något alldeles särskilt. De upptäcker varandra, de upptäcker och upplever staden och allt blir extra intensivt. Tiden är utmätt, kärleken villkorad.

Jag läser att Rabinyans roman blivit förbjuden i israeliska skolor för att den beskriver en kärlekshistoria mellan en judinna och en palestinsk man och min förvåning över detta avslöjar min okunskap om hur livet gestaltar sig för unga människor i Israel. Att som judinna älska en arab, det går bara inte. På ett osentimentalt (lite babbligt) språk och med en detaljrikedom som ibland stör själva flytet i berättandet så berättar Rabinyan om den omöjliga kärlekshistorien som blir möjlig enbart genom en anonymitet i storstaden långt hemifrån.

Inte särskilt länge sedan såg jag en film tillsammans med min dotter som också handlade om omöjlig kärlek men i den var det beduiner som lever i regionen som var i fokus. Sandstorm är en netflix-film som jag verkligen rekommenderar för att få ytterligare en bild av hur det kan vara att vara ung och älska någon som ses olämplig i Israel/Palestina.


sarahs nyckel är torsdagens franska bonusinlägg

repris från fredag 12 augusti 2011


sarahs nyckel ställer oss en obekväm fråga

Min läsning av Tatiana de Rosnays spännande och gripande roman Sarahs nyckel börjar med stor förväntan och en aning förvirring. Jag hade blivit tipsad om boken  från många håll; arbetskamrater, bloggisar, facebookkompisar- alla har hyllat den här franska romanen som utspelar sig i två tider.

I Paris 2002 bor Julia, journalist, uppvuxen i Boston, gift med en fransman och de håller tillsammans på att renovera en lägenhet som de ärvt av mannens farmor. Hon får i uppdrag att skriva en artikel inför 60-årsdagen av Vel' d'Hiv, en mörk dag i Frankrikes historia. Nutid och dåtid blandas snart samman och Julias undersökningar leder till att hon får ompröva sitt eget sätt att leva.

Samtidigt får jag som läser följa Sarah och hennes familj i Paris 1942. Berättelsen börjar i juli då den franska polisen bultar på dörren och alla judar skall samlas ihop och skickas till lägren i Öst, Sarah gömmer sin lillebror i en hemlig nisch i väggen och låser ordentligt om honom så att han inte ska kunna hittas. Snart förstår Sarah att det kommer att bli svårt att komma tillbaks i tid för att rädda sin bror och vägen tillbaks från interneringslägret till Paris blir allt mer desperat och fylld av strapatser. Det är här som förvirringen slår till, jag tittar på omslaget till min pocket och tänker mig långt in i romanen att Sarah är sådär 6 år, som flickan på bilden är. Sarahs sätt att handla stämmer inte med bilden och det visar sig i texten att hon är 10 år, en stark och envis tioåring. Det tog mig halva boken för att få ihop omslaget med karaktären. Ibland är omslagsbilden viktigare än vad man tror...

Tatiana de Rosnay petar i sin roman på något som är mycket intressant och tämligen obekvämt att fundera kring, hur människorna i en nation förhåller sig till otäcka handlingar i det förflutna. I romanen berättas om förträngda och bortsorterade minnen som upprör och oroar många år senare och frågan om personligt eller kollektivt ansvar för sina handlingar ligger däri bakgrunden och poppar upp i både då och nutid. Aktuellt i tidningarna har vi ju vårt eget kungahus anknytning till nazismen, Henrik Arnstad skriver i GP idag en spännande artikel med rubriken Varken dold eller hemlig förföljelse där han menar att det är viktigt att minnas att "Myter finns därför att de behövs. ... Myter skapar identiter - både kollektiva och individuella." och svaret på frågan "var kommer jag ifrån?" kan bli obekvämt att hantera. Rosnay låter i sin roman amerikanskan, den tillsynes historielösa och ovetande, ställa de obekväma frågorna om Vel' d'Hiv. Många har svårt att svara, precis så som många här i vårt land har svårt att svara när det kommer till den svenska inblandningen i nazisternas hantering av människor eller för den del flyktingar här och nu. Läser man Om inte nu så när av Annika Thor så får man sig en rejäl ögonöppnare. Henrik Arnstad menar att skulden aldrig kan gå i arv men det är vår plikt att förhålla oss aktivt till den, diskutera och minnas fakta och sticka hål på myterna vi använder för att hantera och leva med vår historia.

dagens franska är en igelkott

repris från tisdag 12 oktober 2010

igelkottens elegans

"Litteraturen har en nyttofunktion. Som alla konstformer har den till uppgift att underlätta livet och göra det mer uthärdligt för oss att fullfölja våra viktigare åtaganden." Jag kunde inte sagt det bättre själv då skulle Pettson sagt och precis så är det verkligen med Muriel Barberys filosofiska roman Igelkottens elegans. Där finns på varje sida meningar som får läsaren att tänka - ja, just det så är det. Romanen utspelar sig i ett hyreshus i Paris och berättas av portvakten mme Michel och flickan Paloma. De gömmer båda sina sanna jag för omgivningen. Mme Michel är en mycket beläst och kulturell finsmakare bakom sin skvalande TV som står på för att upprätthålla skenet av obildad portvakt och hon vill helst inte bli störd i sina studier. Paloma är en högintelligent politikerdotter som känner sig som en främmande fågel i sin familj, hon gör sig till för att inte avslöja sig. Inte förrän herr Ozu flyttar in lockas de ur sina respektive roller.
För mig som tillbringat någon tid i ett övreståndshyreshus i Paris så var miljöerna och beskrivningarna av fransk överklass mycket underhållande. Madamerna har mycket att tänka på för att hålla stilen och i portvakten kan jag delvis identifiera mig själv. En härlig roman som var svår att lägga ifrån sig. 

onsdag 14 mars 2018

onsdagens bok är black bazar

repris från torsdag 17 november 2011


Black Bazar

- Do you know people around here think I am Kenyan?
- No, why is that?
- I am big, black and very handsome.
Ja, det var ett av samtalen från mitt besök i Tanzania som jag inte glömmer i första laget. I Alain Mabanckous nya roman Black Bazar känns mentaliteten igen.

Huvudpersonen, även kallad rumpologen tack vare hans expertis på den kvinnliga bakdelen, är från Kongo och som kongoles i Paris åtnjuter han en viss respekt, åtminstone från andra afrikaner. Han lever som en äkta sapeur, med extravagant färgsprakande klädsel och en del av romanen utspelar sig på stamstället Jip's. Där får jag lära känna ett myller av kompisar som har livet i exil som gemensam nämnare och när jag läser samtalen dem emellan får jag mig många goda skratt. Det är snabbtänkta överlevare som befolkar baren och de kommenterar livet i som invandrare i Paris. En annan karaktär som jag verkligen gillar är araben på hörnet, närmast bofast i sin lilla butik fungerar han som en skvallercentral och han återkommer till drömmen om ett förenat Afrika med Kaddafi som ledare. Allt är västerlandets fel! Ironi och samhällskritik finns det gott om i den här underhållande romanen och sällan har jag läst kolonialismens följder diskuteras på ett så roligt sätt. Blinkningar till litteratur finns där också gott om, På spaning efter tiden som flytt eller kanske Mörkrets Hjärta i samtidens Paris skulle kunna vara underrubriken...

Black Bazar är en roman som blandar dialogerna med jag-berättelsen. Huvudpersonen sitter med sin skrivmaskin och funderar över livet som övergiven, brädad av en tamtamspelande kongoles som tagit med sig både f d sambon och dottern tilll Kongo. Kompisarna försöker muntra upp honom med kommentarer som: Det finns inte bara rumpor, det finns rattar också! Det hjälper föga, trots att han är big, black and very handsome så hinner saknaden efter hans lilla familj ikapp och mitt i jargongen och sällskapslivet finns ensamheten.

Black Bazar är på sätt och vis en kommentar till hans tidigare bok Slut på Kritan, som jag läst men inte skrivit om ännu. Läs istället gärna mina tankar om Ett piggsvins memoarer men läs framför allt Alain Mabanckous färgstarka roman. Det är en annorlunda upplevelse väl värd att pröva!

tisdag 13 mars 2018

dagens franska är underjordiska timmar

repris från onsdag 1 februari 2012


underjordiska timmar

Det här är en betraktelse över storstaden, den plats där möjligheterna och ensamheten bor. Myllret och anonymiteten "Detta oändliga territorium av skärningspunkter där man aldrig möts."  Men stöter på varandra gör faktiskt de båda huvudpersonerna i Delphine de Vigans roman underjordiska timmar, där i myllret stöter de ihop men för att mötas krävs en blick som ser. Inte förbi utan in i.
  
Thibault arbetar som läkare, han kallas till nödställda runt om i Paris och han önskar så hett att den han älskar skulle kunna älska honom tillbaks. Han känner sig splittrad, hans på ytan trevliga liv känns inte tillräckligt. "På nära håll är han bara en Playmobilgubbe i sin bil med händerna fästa vid ratten, en liten plastfigur som har förlorat sin dröm." 

Spågumman har sagt till Mathilde att den 20 maj då ska livet förändras. Som en desperat utväg har hon bestämt sig för att tro på korten och när datumet väl kommer får jag som läser följa henne, ensamstående yrkesarbetande mamma, genom dagen då månader av trakasserier på arbetet når sin kulmen. Arbetskamraterna blundar och chefens utfrysning av henne gör arbetslivet till ett helvete. För Mathilde finns snart inget val längre, hon måste välja vilken sorts resenär hon ska vara. Tunnelbana eller livet, där finns två sorters resenärer: "De första följer en utstakad linje, som om den var sträckt ovanför avgrunden, deras bana styrs av exakta regler som de aldrig frångår." "De andra släpar fötterna efter sig, tvärstannar, låter sig dras med, sticker iväg utan förvarning. Deras irrationella bana hotar flödet. De hindrar strömmen, skapar obalans i massan.". Ilskan, agressiviteten och frustrationen samlas som en hård boll inuti och enda vägen är framåt, längs med kanten för att inte störa för mycket, ledstången är där. Håll i den och bit ihop. Marchons, marchons!

GP, SvD och många bokbloggare har skrivit om den här franska samtidsromanen som gör mig både ilsken och vemodig. Jag kan inte annat än undra hur det gick för de här två människorna, jag önskar dem allt gott. En liten smula lycka. När kommer förresten filmen? 

måndag 12 mars 2018

dora bruder är först ut


repris från onsdag 10 december 2014

Dora Bruder - Patrick Modiano


Idag går festernas fest av stapeln i stadshuset och lite extra firar jag förstås litteraturpristagaren Patrick Modiano. Den enda bok jag läst av honom är Dora Bruder, som vi också har pratat om på Kulturkollo läser på FB. Mer om det samtalet dyker upp på kollo idag men jag vill ändå skriva något litet här på bloggen om en roman som trots sitt tunna omfång kräver både tid och eftertanke. Boken börjar med att författaren hittar en efterlysning i en tidning från krigsåren. 15-åriga Dora Bruder eftersökes, författaren besutar sig för att undersöka gåtan och beger sig ut på en tur i historien och samtidigt på vandring i sina egna minnen. 

Ett av Modianos grepp i den här romanen är att genomgående ge mycket nogranna geografiska anvisningar, platserna specificeras med exakthet och kartan tycks mycket viktig för författaren, kanske är det en sätt att betvinga hans egen vilsenhet i tillvaron? Just alla adressangivelser gör att jag känner mig lite utestängd från romanens värld. Det skapar inget universellt utan en sluten värld, en sluten krets som jag inte känner mig inbjuden i. Idag hittade jag till fotot av Dora Bruder och hennes familj och då blev berättelsen lite mer engagerande. Livsödet för en judisk familj som bodde i Paris under ockupationen blir en aning mer levande genom Modianos roman och visst kan jag hålla med akademiens motivering.  ”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.
Dora Bruder med sin mor Cécile och far Ernest.