Nu har jag läst och läst och läst i Mats Röyters bok In i Karoo och bortom och jag tänker hela tiden att snart kommer där en vändning, snart kommer där ett hoppfullt budskap om möjligheten att leva i fred och samförstånd och skapa ett framtida starkt Sydafrika. Det kommer inte. Där här är en bok som, om jag är snäll, beskriver hur arvet efter apartheid lever kvar i ett samhälle där ras fortfarande är en central fråga. Pieter, vit kristen boer, blir av med jobbet och ger sig på ut på vandring för att söka efter det land som han en gång kände sig hemma i. Det landet där han var av den segrande rasen och där människor hade respekt för honom och hans värderingar - han funderar på att ta sig till en ö dit bara vita boer har tillträde och där de tillsammans ska skapa paradiset på jorden. Det är bara ett problem, då måste han och hans familj avstå allt tjänstefolk...Det här kunde blivit en riktigt spännande historia, en roadmovie med anslående miljöbeskrivningar, problematiserad diskussion kring hur svårt det kan vara att leva tillsammans när flera generationer av människor har fostrats in ett tankesystem som nu ska brytas och den där utopiska platsen med bara boer fungerar den? Tyvärr blir det här inte den boken och jag vet inte ens om författaren vill att det ska bli den boken. Det här är en ganska krattigt skriven roman där huvudpersonerna provocerar med sina rasistiska uttalanden och inga gråzoner finns. Allt är svart eller vitt, ont eller gott och jag har faktiskt svårt att läsa, så svårt att jag inte ens läst ut. Trist men sant.
Boken finns på Adlibris, jag läste som e-bok på min läsplatta och under våren kommer den som e-bok i handeln.
Jag har också läst boken, respekterar din recension och håller med om att den är svartvit (utan att försöka vara rolig). Men, huvudpersonen är fiktiv – det är hans uppfattning, situation och öde vi får ta del av. Jag kan inte låta bli att tänka på den ryska befolkningen i Baltikum, eller på den serbiska i Kosovo. För mig var det viktigt att i det stora sammanhanget även få denna antihjältes syn på saken. Han är ju förloraren. Det är farligt om alltid segraren skriver historien. Så har det alltför ofta varit. Och.. jag tror att det du efterlyser kommer senare, i nästa steg, kanske i nästa generation. Om inte. Ja då är det förstås illa.
SvaraRaderaTack för din kommentar Hans. Visst är det så att det är viktigt att många röster kommer till tals i verkligheten och i litteraturen. Jag har läst många, många romaner från Sydafrika genom åren och det här är röster som sällan lyfts fram. Många perspektiv berikar men tyvärr var inte den här romanen för mig.
SvaraRadera