Döden i grytan och Smakernas återkomst - matskräck och matlust

Symboliskt nog köpte jag Smakernas återkomst och Döden i grytan - två böcker om samma ämne men med olika infallsvinklar - på Bokmässan respektive ett bokcafé i Od, vilka väl får sägas vara representanter för två extremer i litteratur-Sverige. Jag trodde nog egentligen jag köpte Den hemlige kocken på bokcafét, men Döden i grytan är mindre om E-ämnen och mer om även övriga problem med storskalig livsmedelsproduktion. Det är egentligen lite sent att ta sig an de här böckerna - surdegsvågen har väl redan kommit av sig till exempel (men det skall väl stoppas korv numera, så slow food kanske fortfarande är modernt trots allt).

För en diagnosticerad hypokondriker som Gästbloggarn var Döden i grytan en skräckläsning från start till mål, vilket det dock även borde vara för alla andra - förhoppningsvis även för de kommunal- och landstingspolitiker som låter multinationella storföretag servera dyr och undermålig industriproducerad kost ("kost" skall begreppsmässigt skiljas från "mat" enligt författarna) till våra barn, sjuka och äldre. Med start i det tvetydiga regelverk som mer eller mindre tvingar ansvariga att köpa in färdigproducerad mat för att inte riskera att stå med skulden för eventuella matförgiftningar och fördyrar och försvårar småskalig produktion, med regler som finns bara för att hantera problem skapade av den storskaliga, betar författarna (Henrik Ennart och Mats-Eric Nilsson) av miljöproblem, försämrad matkvalitet, utvecklandet av resistenta bakterier, djurplågeri och amerikansk ekonomisk kolonialism plus en del ytterligare problem förknippade med storskalig livsmedelsframställning från ax till limpa och från kycklingavel till McNugget. Det är ingen vacker läsning som sagt.

Så välbehövligt då att följa upp läsningen med Smakernas återkomst (Mats-Eric Nilsson). Mer symbolik: Där mitt ex av Döden i grytan är pocket med grådassigt papper och liten text är Smakernas återkomst vacker fyrfärg (är inte hundra på vad "fyrfärg" egentligen betyder, men det är alltså färgbilder i boken; vackra sådana). Ingressen problematiserar visserligen det rådande livsmedelsläget på samma sätt som föregångaren och ger sedan en historisk tillbakablick på svensk matkultur, men sedan växlas det över till en positiv approach där råvara för råvara (de flesta, men inte alla, svenska) presenteras säsongsvis. En informativ text, ett par tips och ett recept medföljer varje råvara och inspirerar till att säsongsanpassa sina inköpslistor, ställa krav på sin lokale Icahandlare och, ja ni vet allt sådant där som man sedan inte gör. Mats-Eric Nilsson är i alla fall en fortsatt SvD-favorit efter de här läsningarna och i någon boklåda någonstans skall jag nog snubbla över Den hemlige kocken också.

/Gästbloggare M